Kaospolitik

Jag är inte ensam om att vara upprörd över det rådande politiska läget. Många är arga, och det finns många skäl till att vara arg.
 
Ett av skälen är konflikten mellan allianspartierna och de rödgröna. Det är tramsigt hur de talar med varandra och vägrar komma överens om samarbeten, och det får som följd att vi inte kommer någon vart i några frågor. Delvis beror det kanske på att ingen egentligen har haft en klar majoritet av väljarstödet - socialdemokraterna är största partiet, men deras förslag kan fällas av alliansen som totalt sett är större. Det blir något slags stillestånd där ingen blir riktigt nöjd och väljarna känner sig lurade.
 
Andra skäl till ilska är de mer globala problemen, som hur politiken förs i EU, transatlantiska handelsavtalet, den vacklande ekonomin, avlyssningshistorier, miljöhot, terrorism och Rysslands muskelflexande.
 
Dessutom har vi inhemska problem som vi inte är vana vid, som sjunkande skolresultat, privatiseringar som inte fungerar, statliga förlustaffärer, korrumperade politiker (vilket vi kanske alltid har haft, men inte alltid känt till), en sjukvård som inte har nog med resurser, poliser som inte klarar av att lösa brott (eller ens själva hålla sig till lagen), för få bostäder, för få dagisplatser, en äldrevård i vilken de äldre svälter ihjäl, pensionspengar som försvinner, för få jobb, för liten statskassa, för höga eller låga skatter beroende på vem man frågar, etc.
 
Men allt detta bleknar inför det faktum att stora delar av sveriges befolkning inte klarar av att sätta alltihop i perspektiv till vad som faktiskt händer i världen, vad statistik och forskning faktiskt säger, och vad som historiskt ALLTID HAR HÄNT när ett samhälle råkar ut för samma eller liknande probem.
 
Det finns inte en väldefinierad och lättidentifierad fiende
som det räcker att stoppa för att man skall kunna lösa alla problem.
 
Problemen som rör t ex ekonomin, när ekonomikrisen beror på hundratals andra faktorer och sverige som land inte kan påverka ens hälften av dem, beror inte på en sak, en grupp personer eller en kategori av människor, och har aldrig gjort. Det är väldigt lätt att falla för lögner som säger att det finns en sådan fiende (kommunister, terrorister, E-ämnen, Illuminati, Satan...), men även om det är effektivt att få med sig många människor med hjälp av förenklad skrämselpropaganda så är det inget vi tjänar på i längden. Eftersom skrämselpropagandan aldrig visar vad det egentliga problemet är.
 
Något som statsvetare och historiker däremot vet är att ett land alltid far illa av stora ekonomiska klyftor. Det är naturligtvis ett komplicerat problem att tackla, men mycket av det vi lider av idag skulle avhjälpas av att vi minskar de socioekonomiska problemen som stora delar av befolkningen lider av. Och vet vi vad som inte skapar minskade klyftor och bättre förutsättningar för de mest utsatta? Ja, fördomar och förtryck.
 
Jag pratar naturligtvis om sverigedemokraterna, för även om man bortser från järnrörsincidenter och verklighetsfrämmande retorik, så är det ett parti som ljuger för Sverige. De har inte bara fel, de hittar gång på gång på statistik som gång på gång bevisas vara felaktig, men trots det framhärdar de i sin politik.
 
De ljuger om hur stor invandring vi har, hur mycket pengar den kostar (när flera rapporter visar att vi faktiskt tjänar på den) och hur stor brottslighet den orsakar. De ljuger om sin politik, och röstar ner en budget de själva lovat sina väljare att stå för, för att kunna genomdriva den enda fråga de egentligen bryr sig om. De ljuger om att de värnar om demokrati när de håller riksdagen gisslan för att de 12,9% av sveriges befolkning som röstade på dem skall få sin vilja egenom gentemot de 87,1% som inte gjorde det.
 
Missförstå mig rätt, andra politiker ljuger också. Och sverigedemokraterna är knappast ensamma om att ha fel i sakfrågor eller ha våldsamma och lättlurade väljare. Och jag kan förstå att det är lätt att förtjusas av ett parti som vill tala om något som andra vägrar ta i med tång, som sätter sig på tvären i det ljumma käbbel vi tröttnat på hos våra politiker, som visar att de är missnöjda med hur saker och ting är.
 
Problemet är inte att de har fel, problemet är att de inte bryr sig om att de har fel, utan ångar på ändå. Det är väldigt praktiskt att säga att allt som inte är sant svenskt är ett potentiellt problem, för då kan man succesivt ändra gränsen för vad som är sant svenskt tills bara de man gillar passar in i definitionen. Och ett parti som står för detta, och dessutom tar lätt på våra demokratiska principer, kommer att bli farligt. Sådana partier har i alla tider varit farliga, inte bara för dem de vänder sig emot (även om det är illa nog), utan för hela landet.
 
Det blir bisarrt för mig att vuxna, bildade människor förleds så lätt av nostalgi över sina barndomsjular och midsommarstänger, när det är uppenbart att samhället idag inte ser likadant ut som det gjorde för bara tio år sedan, än mindre 40 eller 100 år sedan. Att en 60-åring har en annan bild av hur Sverige "alltid har varit" än en tonåring är ganska uppenbart, men det ignoreras helt eftersom man aldrig behöver definiera det. Sanningen är såklart att det inte går att definiera ett folk eller ett lands traditioner eftersom det alltid förändras, och det är naivt att tro att man skulle kunna stanna tiden på just den här geografiska ytan när resten av världen är i ständig förändring. Vad som är än mer naivt är att tro att allt skulle bli bättre om man gjorde det.
 
För några år sedan trodde jag att sverigedemokraterna hade en poäng. Sedan insåg jag vikten av källkritik och förstod att de hade fel. Då trodde jag att deras väljare bara blivit förledda, eller röstade på dem på grund av ett missnöje med andra politiker, att de i grund och botten inte tycker illa om invandrare utan bara såg vissa brister i den politik vi för.
 
I ljuset av den senaste tidens händelser måste jag dock säga att det verkar som om en tiondel (eller till och med en femtedel) av Sveriges befolkning är rasister. Antingen det, eller också är de så lättskrämda att de lyssnar på falsk skrämselpropaganda trots att det går emot deras egentliga åsikter. De är antingen villiga att skuldbelägga oskyldiga människor för att de ser fel ut, pratar fel eller kommer från fel plats, eller också är de villiga att tumma på sina principer om demokrati, mänskliga rättigheter och tolerans till fördel för att känna sig säkra - trots att de har fel. Samtidigt som de ställer sig bakom någon jävla tjomme som tar sig friheten att definiera vem du är, vilken nationalitet du tillhör och vilka traditioner du isåfall följer.
 
De väljer att ta ett Sverige som vi älskar, och göra om det till en kall och hård plats byggd på en mentalitet som svenskar i regel inte har, med traditioner som svenskar i regel inte följer, och invånare som i regel inte finns, där varken de faktiska invånarna eller rationalitet får plats. Det är landsförräderi.
 
Det gör mig arg.

Fan art

Jag måste säga att Mass Effect är det bästa spel jag spelat. Så därför:
 
Niftu "biotic god" Cal, en volus från Mass Effect 2. Kol på papper, A3.

Karaktärskoncept II

Skisser och kladd...

 
 
 
 
 
...och det färdiga konceptet.
 
 
...och en fågel.

Rädsla för förändring

Coca Cola gör en reklamfilm där en av amerikaner älskad sång sjungs på flera olika språk, och amerikanerna rasar över att en nationalklenod blir besudlad med något så icke-amerikanskt som icke-engelska. (Flera av dem verkar förvisso ha blandat ihop sången med andra sånger, och många kan uppenbarligen inte själva skriva korrekt på det språk de så ilsket slår vakt om, men det verkar vara mindre viktigt.)
 
Kvinnor reagerar mot kvinnoförtryck och får utstå en shitstorm av motreaktioner vars enda syfte verkar vara att sätta de besvärliga feministerna på plats och få dem att inse att deras plats är faktiskt i köket, och att de skall utstå förnedring och förakt tills de lär dig att de minsann inte kan komma här och ha en egen åsikt om hur kvinnor porträtteras - för det är en åsikt som är reserverad för män, och för dem som inte vill förändra rådande samhällsnormer.
 
Stora delar av befolkningen upprörs över övervakning, hemliga partibidrag, valkampanjer med maffiatendenser, och politiker svarar svävande, undvikande, eller inte alls - politikerna som vi gett förtroendet att fatta de beslut som vi, folket, röstat för att de skall fatta (eller inte fatta).
 
Miljöhot, krig, svält, sinande naturresurser, ökande klyftor och ekonomiska katastrofer - människorna viftar med sina orosflaggor och de som har makt och råd att göra något åt saken - ofta de som orsakade orosmomenten till att börja med - svarar med att hänsynslöst tysta ner, svartmåla, köra över och ignorera, samtidigt som de tjänar mer pengar (med argumentet att om de har mer pengar så kommer alla att få det bättre, när det enda de tycker sig ha råd att avvara är fler skuldsedlar).
 
Blir du förvånad? Bitter? Bedrövad?
 
Fenomenet är inte det minsta förvånande, egentligen. Och alltihop handlar om samma sak. Den som har en åsikt, en resurs eller en maktposition, kommer nästan garanterat att försvara den med näbbar och klor. Människor är i allmänhet rädda för förändringar, och väldigt territoriella. När de har något de värnar om är alla nyheter ett potentiellt hot - även om det kanske inte egentligen har med saken att göra.
 
Tänk dig en amerikan som hela sitt liv blivit inpräntad i att Amerika är det absolut bästa som någonsin hänt mänskligheten, och amerika i det här sammanhanget är likställt med ett engelskspråkigt, vitt medelklassamhälle, där alla utomstående blir överlyckliga över att få en del av kakan - och gör allt i sin makt för att konformera till vad bagarens vilja. När något som då representerar det här konceptets innersta väsen görs om till något så främmande som exakt samma sak fast på ett annat språk, så kanske idén tar form att någon kan göra sig en egen kaka, vilket skulle devalvera värdet av den inhemska kakan, och frånta bagaren hans makt. Läskigt. Rädslan kanske är oigenomtänkt, omotiverad och felriktad, men förståelig.
 
Samma sak gäller könsdiskriminering.
När en samhällsgrupp vant sig vid att livet är på ett visst sätt och att man har vissa fördelar, så är det klart att medlemmarna ur denna grupp försvarar det som de lärt är rätt och riktigt sedan barnsben, nämligen att de har rätt till de fördelar de har, och att det är så det skall vara. (Detta gäller inte bara de män som anser sig ha rätt till en högre lön, mer respekt, mer friheter eller beslutsrätt över kvinnors kroppar och åsikter. Det gäller även de kvinnor som anser att de ensamma har rätt att få sina behov tillgodosedda, få gratis middagar och drinkar, vinna i diskussioner, slippa dö i krig och i tunga arbeten, spendera mer tid med sina barn, uttrycka sina känslor, få hjälp med sina problem, ha problem.... för som ni kanske har märkt är det inte bara män som överöser den feministiska debatten med könsstereotypiska idéer och sexistiskt dravel. Och som ni kanske har märkt är det inte bara kvinnor som lider av det.)
 
Och givetvis kommer en multimiljardär som gjort sig storkovan på att utvinna råolja inte att titta på döende arter och förgiftade byar och plötsligt ångra sig och byta bana. Jag ställer mig tveksam till att någon som hunnit spendera hela sitt liv och tjänat miljarder på just det bara kan har råkat missa alla tecken på vad som skett under processens gång - antingen har samvetet redan dövats eller också fanns det inte där från början. Eller - vilket är lika troligt - så är det ekonomiska territorie man tillskansat sig ett territorie man är rädd att förlora. Och människor är väldigt bra på att rättfärdiga sitt beteende när det kan leda till att de slipper förlora något de arbetat hela sitt liv för. Eller när de slipper ändra en åsikt som cementerats under många år - för då skulle de ju erkänna att de har fel. Och det är ju mycket värre än att vägra ta chansen att lära sig vad som är rätt.
 
Men det teritoriella beteendet är inte nödvändigtvis av ondo. Det är helt naturligt och mänskligt, och goda människor, med rätt avsikter, gör det också - de försvarar det goda och det rätta med näbbar och klor och lutar sig på sina moraliska stöttepelare som ingen ondska i världen kan rasera.

Det blir opraktiskt först när man tillåter rädslan att förblinda en, eller när man biter sig fast vid ett tillstånd som kanske inte är fördelaktig, egentligen; ett tillstånd man bara tror är viktigt, för att det är så det alltd har varit.
 
Att världen ser ut som den gör kanske är tragiskt, men det gör inte att kampen är meningslös. Vi får bara vara beredda på motståndet. Och glöm inte att skälet till att du upprörs över alla hemska nyheter som beskriver hur hemsk världen är, är att någon annan tyckt att världen varit hemsk till att börja med, och valt att berätta om det. Du är inte ensam.
 

Styla dig till en bättre människa

Ibland blir man arg på saker man låtit passera förbi hundra gånger utan att reagera. Senaste tiden har det blivit en del slötittande på TV, och ett av programmen som jag brukar ignorera är:
 
Trinny och Susannah stylar om (X)

Det handlar om två kvinnor med "smak" som går runt och hittar kvinnor "utan smak" på diverse olika platser i världen (senast Norge, tror jag), för att rädda dem från deras uppenbart dåliga självförtroende och brist på stil.

För en kvinna som klär sig i cargobyxor och t-shirt, inte färgar håret varje månad och inte ägnar minst en halvtimme varje morgon åt att sminka sig, är ingen riktig kvinna. Och hon lider av det. Och behöver hjälp.

Jag kan förstå varför programidén är så tilltalande för kvinnor, och varför programledarna kanske faktiskt tycker att de gör något bra. Kulturellt har vi en tendens att se på kvinnor som den fula ankungen, där värdet ligger i att "du kan minsann också vara vacker", och när du väl är vacker, ja det är då du har nått upp till din fulla potential. (Betänk alla filmer där nördtjejen blir stylad till att bli den nya baldrottningen, Greasetjejen, prinsessan, Miss America, etc. Och det faktum att det i programmet Top Model bara finns kvinnor - om man bortser från fotograferna och domarna - trots att det finns manliga modeller.) 
 
Men, i den här kontexten är det väl bra att hjälpa tjejer att nå upp till de drömmar som ändå redan finns där.

ELLER?
 

För det första är skönhet subjektivt, och i det här samhället når inte ens supermodellerna upp till idealet (eftersom de bilder de poserar på blivit retuscherade in absurdum i nästan alla fall).

För det andra har i alla fall inte jag godkänt någon bestämmelse som säger att en kvinnas värde utgår ifrån hur högt andra skattar hennes utseende.

Det tragiska i de här programmen är inte i första hand att de existerar (mer om det senare), utan att programledana i många fall har rätt; skälet till att den mjukisbyxeklädda arbetartjejen står med armarna i kors och inte vågar köpa klänningar är att hon faktiskt har dåligt självförtroende, och upplever sig själv som otillräcklig i förhållande till det kvinnliga idealet. När hon så får hjälp att klä sig "som en kvinna" inser hon att "jag är ju också vacker" och BAM så mår hon bättre och orkar ta tag i sitt liv.

Men jag vill gråta lite.

Varför blir jag upprörd över det här? Allt det är är ju en kvinna som hjälper en annan kvinna att trivas med sig själv? Och att hon mår dåligt är ju faktiskt inte de andra kvinnornas fel, det är ju männen som skapat idealet? Eller?

Nä.

Om du har dåligt självförtroende för att du inte passar in i det kvinnliga idealet är det fucked upp. Inte för att du är för dålig på att sminka dig, utan för att det är absurt att en kvinnas självvärde skall utgå ifrån hur väl hon lyckas likna en väldigt speciell typ av kvinna (i det här fallet photoshopsupermodellen), oavsett hur de kvinnorna ser ut.

"Ja men nu är det så" kanske du säger "och då får man göra det bästa av det, kvinnorna i programmet blir ju faktiskt gladare."

ARGH.

Se på samhällstrukturerna som en boxningsmatch. För att "lyckas", och ha ett värde, måste du spöa Mike Tyson.

Programledaren närmar sig dig i ringen och ser att du tvekar.
"Hon är uppenbarligen inte säker på sig själv", säger hon.
"Det syns att hon inte tycker att hon är stark nog, men jag skall nog se till att hjälpa henne så att hon inser att hon har ett värde, som kvinna".

Vad gör då programledaren för att hjälpa dig i denna till att börja med absurda situation?
Hjälper hon dig att utveckla ditt självförtroende på ett relevant sätt, genom att träna muskelstyrka och boxningsteknik med dig, så att du i alla fall kan känna att du gjorde ditt bästa? Nej. Säger hon "vet du vad, det här är egentligen jättelöjligt, det finns inget värde i att spöa Mike Tyson. Där är dörren, gå ut och lev precis som du vill istället."?
Nej, hon ger dig en pistol.
 
Smink och styling gör dig starkare och mer självsäker på samma sätt som en pistol gör dig starkare och mer självsäker; utan den är du precis lika dålig på att slåss som förut. Det enda det enda smink gör, är att göra kvinnor beroende av smink.

När jag var femton och började sminka mig fick jag "bättre självförtroende", eftersom folk sade till mig att jag såg bra ut då, när de aldrig sade det annars. Så jag sminkade mig, och tyckte bättre om mig själv, men när jag tvättat bort sminket kände jag mig istället ännu mer osäker.
 

HUR ÄR DET BÄTTRE SJÄLVFÖRTROENDE?

I vilken värld har smink och styling en positiv effekt på kvinnors självförtroende, när många kvinnor är rädda för att visa sig osminkade för sin partner, gå osminkade till affären för att köpa mjölk, eller sitta i en skolbänk osminkad och läsa en bok?
 
Och det är på den här punkten som stylingprogram och de stackars kvinnorna som blir hjälpta till skönhet och acceptans faktiskt gör skada. Är det inte mycket bättre att istället för att bibehålla rådande samhällsstrukturer och ideal, och förstärka dem, ge kvinnor verktygen för att fucking ta sig ur det?

Det finns inget egenvärde i att ha en klänning som gör att brösten ser större ut medan midjan ser mindre ut, bara för att du råkar ha just bröst.

Det finns inget egenvärde i att ha mer markerade läppar, slätare hy, mörkare ögonfransar etc, för att du råkar ha två x-kromosomer.

Den enda fördelen du som kvinna har idag av att följa dessa normer, är att du blir mer accepterad och får mer uppskattning. Du får alltså fler poäng i det magiska spelet och en textrad som säger "nu har du lyckats i den sociala hierarkin, du ser bra ut (läs: liknar en photoshopsupermodell liite mer) och folk kommer att uppskatta dig för hur bra du är, som snygging". Det säger ingenting om ditt värde som person, vad du gör för din omgivning, hur bra du är på ditt jobb, hur väl du uppfostrar dina barn, hur intelligent du är, vilken humor du har, hur stark du är, hur framgångsrik du är PÅ NÅGOT ANNAT PLAN.

Ändå är det det vi tycker att kvinnor skall sträva efter.

Det ligger som en skugga över allt annat kvinnor gör, oavsett om du väljer att följa normen eller inte. Det är ett så irrelevant och dumt kriterie att döma en annan människa efter att jag inte vet vart jag skall ta vägen. Även i de fall en kvinna blir uppskattad för det hon faktiskt gör (istället för hur hon ser ut) så kommer hon att dömas delvis efter hur hon ser ut. Och i många fall kommer hon att porträtteras mer som en "snygg kvinna", än en framgångsrik individ.

Hävda inte att det är biologiskt. Att kvinnor är genetiskt programmerade att vilja ha mäns ytliga uppskattning, och att män är programmerade att bara se en kvinnas yttre. För det är inte som att vi - även om det nu skulle vara så - inte gör vårt bästa, som samhälle, för att förstärka detta ytterligare. Och proppar in en massa skönhetsideal och "du duger som du är - om du är populär och snygg" i barnfilmer och TV-program.

Och vet du vad? Det är inte männens fel. För det är jag, som sminkade mig, det är Trinny och Susannah, som uppmanar andra att göra det, och det är kvinnorna som tittar på programmet, som tillåter att det är som det är.

Karaktärskoncept

Häxa/schaman, blyerts, A4.

Framtidsskisser

 
Jag måst öva på perspektiv.
 
En soldat, blyerts på A4.
 
Två soldater, Promarkers på A4.
 

Superhjälte by night

Är det inte ett lite lockande koncept? Vanlig arbetare på dagtid, men när mörkret faller, då kan vi ta fram våra riktiga jag, våra hemliga superkrafter, den sanna kärnan av vilka vi är som ingen annan kan förstå eller vågar tro på.
 
En önskan om att vara mer än de tror att vi är. Lite bättre. Lite häftigare. Lite mer speciella.
 
Men jag får förlika mig med tanken att lika mycket som jag är en vanlig arbetare på dagtid, är jag en vanlig bokläsare/tv-tittare/datorspelare/pysslare/tecknare/gitarrspelare - eller framförallt drömmare - när solen går ner, oavsett hur trasig världen är, och oavsett hur annorlunda jag känner mig.
 
Vi är våra handlingar, och få handlingar är unika.
 
Och det är okej.
 
(Men det är kanske är den insikten som gör att vi till slut avfärdar de där tokiga experimenten med radioaktiva insekter som just tokiga.)

Life's a game

 
 

As we move into the world we face
Anger and pain and disgrace
A life of danger and adventure lies ahead of us

  We might be silenced, but we're gonna shout
we might be defeated but we'll find our way out
never surrender and never bow down
to an unworthy crown

  And endless hours of no reward
of fighting for justice and order restored
will not make us tired we'll only have more time to sharpen our sword

   A broken system and broken hearts
but we'll be ready when it falls apart
and we'll be standing when the smoke has settled
and the fighting starts

For truth for glory
for what's right, for the story
for loot for loot for loot!

For life, for elation
for procrastination
for loot for loot for loot for loot!

Pyssel

På senare tid har jag velat göra användbara saker. Nu tycker jag om konst för konstens skull också, men det är inte alltid det är så roligt. Så jag bytte medium och skulpterade lite i lera. Men med begränsade verktyg blir även antalet användningsområden för slutresultatet begränsade. Dvs - det blir mest figurer som man kan måla och titta på, snarare än krukor och muggar.
 
 
 
 
 
Så det här är mitt senaste projekt: en väggklocka. Den skall få en ram och eventuellt även egen belysning, men det här är grunden. (Nej jag har inte gått och blivit urmakare över natten - urverk, visare och plexiglas är inhandlat på clasohlsons. Bilden är konstruerad utav papper och promarkers.)
 
 
 
Positivt är att nu vet jag en hel del om plexiglas som jag inte visste förut. Som att det är oerhört frustrerande att borra i. Men det är roligt att göra nya saker!
 
 

Världsläget från min lägenhet

Vad tror ni, kommer samhället att gå under?
 
USA har visat att deras beslutsfattarorgan inte riktigt vet vad de håller på med (budgetkrisen i oktober - som kunde ha lett till i bästa fall en krånglig situation för befolkningen i USA ,och värsta fall ett globalt ekonomiskt haveri - som egentligen inte riktigt är över, bara uppskjuten).
 
I Sverige uppdagas fler och fler tecken på korruption (moderaterna rättfärdigar att de inte hindrar tobaksbolag från att ge bidrag till partier med att det inte går att stoppa sådant, eftersom vi måste tillåta anonyma bidrag - en policy som de själva gör allt de kan för att vi skall behålla), nu senast när Reinfeldt hemligstämplar ett ärende som kan fria eller fälla Billström från misstankarna om att han haft insederinformation i aktieaffärer (vilket är väldigt dåligt om man är statsråd och har tillgång till sådana uppgifter). Dessutom är väl de flesta ganska arga på Sverigedemokraternas politk, och vad gör resten av partierna? Precis det som gör att ett mindre, ganska aggressivt parti fler röster. Om de inte känner till studierna som visar på detta är de obildade, och känner de till det och agerar som de gör ändå, så är de antingen ganska barnsliga och inkompetenta, eller också har de en dold agenda. Kanske är en uppenbar fiende välkommen, eftersom de då kan rikta allas blickar dit istället för mot vad de själva håller på med.
 
Och såklart spioneriskandalen med NSA och Sveriges chockerande(!) inblandning i det hela, som Snowden pratar om. Och det faktum att Snowden blir straffad för att han berättar saker som folk vill veta (uppenbarligen; eftersom vi blir så arga över det). Demokratiskt i en ask.
 
Media har förvisso en tendens att blåsa upp nyheter som kan skada någons rykte, eller vad som helst som får allmänheten att slå sig för bröstet eller bestört tappa sina monoklar, och ärligt talat; har vi inte alltid sagt att det var bättre förr, och att den yngre generationen minsann är förtappad? Det är lätt att bli konspirationsteoretiker - kanske lite för lätt - och det är kanske lite för roligt att vara en.
 
Å andra sidan har civilisationer fallit, och det är ganska naivt att tro att vi är ett undantag bara för att vi vet hur man gör roliga apparater som kan skicka kattbilder till resten av världen. Och vissa konspirationsteorier har trots allt visat sig vara inte fullt så teoretiska, utan snarare sanna.
 
Vi lever i intressanta tider.
 
 
 
Helt orelaterat har det här lilla hushållet börjat träna (inför den kommande zombieapokalypsen). Därtill följer naturligtivis det obligatoriska äggätandet, och i detta har jag upptäckt att jag tycker om saker som är konstiga. Ett tillskott på "enjoy the little things"-listan.
(Bilden nedan är inte ett bevis på att jag är dålig på att koka ägg. Det var ett medvetet urval.)
 
 
 
Slutligen är Göteborg vackert i solnedgången.
 
 

Kreativitetens vagga

"Tänk om [kändis] aldrig hade börjat [aktiviteten kändisen är känd för]..." kanske du begrundar ibland. Det gjorde jag. Och tänk vad många sådana personer det säkert finns!


Promarkers på papper, A4.

Bilder (långt i efterhand)

Det är säkert roligare att titta på en uppdatering varje dag än en sammanfattning typ en gång i kvartalet, men jag är lat damnit så blir det som det blir.

Här är utvecklingen vi haft i rollspelandet:
 

EON




Drakar och Demoner


Mutant (med inslag av Neotech)


 
 
 
 
 Sedan har jag varit djup och artsy också.
(Fast egentligen ville jag bara rita en övervakningskamera av helt andra skäl, och sedan ville jag citera Nietzsche trots att han inte alls har med saken att göra.)
 
 
 
Jag har utöver det fått en del härdsmältor över jag-begreppet och över hur tusan politiker (och vanligt folk, i förlängningen) tänker, men det får bli en annan gång.

Hårdhänt politik

Idag skrivs det om att i Stockholm vill man ha hårdare regler mot tiggeri. Reva-projektet har fått massiv kritik men polisen har redan fått sina direktiv och fortsätter att följa dem. EU-länder börjar dra öronen åt sig, Storbrittanien vill dra sig ur helt, för ingen vill hjälpa idioterna som slösat bort sin ekonomi.

Om vi någonsin satt i samma båt, så gör vi det inte längre.
 
Det har lagts fram en rad goda skäl till varför man gör som man gör, och det finns säkert ännu godare skäl som vi inte känner till eller förstår. Men för mig ser det bara ut som om man försöker lösa ett i första hand socioekonomiskt problem genom att fördöma socioekonomiska problem. Man försöker bota cancer genom att ge cancerpatienter en utskällning. Och sedan skylla på enskilda patienter för att cancern inte är utrotad.
 
 
Ekonomin vi har idag är dålig världen över, Sverige.

Grekland och Cypern har inte plötsligt ramlat ner i den ekonomiska toaletten för att de är giriga och slösaktiga; de har ramlat ner i den på grund av ett system som har ätit upp sig självt. Invandrare är inte kriminella för att det bara är Svenskar som har heder och moral - de blir kriminella av samma skäl som svenskar blir kriminella. Fattigdom. Utsatthet. Sociala orättvisor. Och om en tiggare egentligen är en organiserad tiggare beror det nog inte på att han tjänar så mycket bättre på det än på det där jobbet på ICA han blev erbjuden i förra veckan. Det beror nog på att ICA inte vill ha honom, och socialen har sagt åt honom att har du ingen adress så får du ingen hjälp.
 
Kanske är det nödvändigt att ta i med hårdhandskarna ibland, och kanske är det så att ett gott samvete är en lyx som politikerna idag inte har råd med. Men vi vill alltid tro att vi är bättre än alla andra, och det är vi inte. Det är lätt att skylla på dem som är svagare än vi, men det finns en ganska stor risk att vi kommer att bli lika svaga.
 
Jag är en svensk medborgare, en dotter till svenska medborgare, jag har ett svenskt efternamn och svenska ögon. Jag har svenska pengar och ett svenskt jobb, svenska grannar och en svensk vardag. Det gör inte att jag är skyddad från alla problem som kan drabba världen för all framtid. Och det är absurt att tro att det skulle hjälpa att försöka återgå till det samhälle som var för hundra år sedan. Det går inte. Eftersom vi inte lever för hundra år sedan.
 
När det ekonomiska systemet går sönder ytterligare kommer det inte att vara enskilda länder som får det svårt - alla länder kommer att få det svårt. De med resurser kommer att suga åt sig ännu mer resurser, och de utan kommer att få skulden för att det blev som det blev. När resurserna tar slut kommer de sociala skyddsnäten stramas åt, jobben kommer att bli färre och klyftorna kommer att öka. Mycket. Även här.
 
När jag blir av med jobbet vill jag att det skall finnas ett socialt skyddsnät. Om resurserna inte räcker till för det, vill jag att det skall finnas annan hjälp att få. Jag vill att vi skall kunna hjälpa varandra upp ur krisen, inte trampa på varandra för att just jag åtminstone inte skall ha det sämre än du. Och faktum är att när jag sitter där på gatan för att det inte finns någon hjälp att få, så kommer jag nog inte att självdö; jag kommer förmodligen tigga.
Och om polisen - som aldrig ville hjälpa mig - kräver mig på pengar jag inte har för att jag försöker att inte svälta ihjäl; ja, då kommer jag nog att bli kriminell.
 
Det är svårt att riva upp ett ekonomiskt system och en levnadsstandard som i grunden är ohållbar. Det är lätt att skylla på någon annan när sprickorna börjar visa sig. Men försök se vari det verkliga problemet ligger. Snälla.
 

Inre barn

Jag lade handen på hjärtat och gladde mig åt tanken på att jag har bevarat mitt inre barn. Jag till och med sträckte ut en metaforisk hand till det barnet, och förundrades över att det är samma hand, att jag fortfarande är samma person som då, på många sätt. Samma hjärta slår för samma saker nu som för femton år sedan.

Fast sedan insåg jag att handen inte alls är samma hand. Och även i hjärtat har ca 20% av cellerna bytts ut sedan dess.

Det förstör illusionen lite. Samtidigt som den gör den lite häftigare.

RSS 2.0