Hymnodi

Min mikrofon gick sönder. Men så insåg jag att mobilkameran fungerar ju rätt bra, vilket är roligt. Om man nu vill spela in saker och så.

Jag lyssnade igenom några gamla påbörjade musikprojekt och försökte slutföra några av dem. Eller ja, ett av dem. Texten skrev jag någon gång förra året, men tröttnade då jag inte visste hur jag skulle förbättra framförandet. Nu har jag tröttnat igen, så här är den:

 

(Stand in line, you're all gonna die)

Splinters of wood cutting through my skin
and the scars never heal, not for anything
I'm not hitting the wall, I'm crashing through it
after hours and days of staring into it

I'm not sick, I'm just not a part of your sanity
of your shallow ideals and your vanity
To be not to be, it's belittleing
from the veiwpoint of where I'm sitting

I don't want you to smile and forgive my sins
you're not holy and you're not forgiving
You don't know right from wrong, you're just guessing
and I won't change my mind by confessing

I lit a fire of hope and now I'm burning down
I could put it out but I'd rather burn than drown
I barely float as it is on these raging waves
of apathy, that have been countless sailors' graves

In these storms of unfullfilled desires
that will kill you all and destroys empires
You make safety nets for your so called souls
but you just trap yourselves, or fall through the holes

You build cages and act just like prisoners
you plant a dying tree and cry when it withers
You cut out your eyes and search for other blind
to follow them just because they're your own kind

Poisonous rain falling through my hair
I would hide but the venom is everywhere
This is a disease and you are the virus
I just want to live, I don't care about the crisis

This is all just a mindless powerplay
and we forgot who made the laws that we obey
written in blood of the throats that we're slitting
I don't want this, goodbye world, I'm quitting

I don't want you to smile and forgive my sins
you're not holy and you're not forgiving
you don't know right from wrong, you're just guessing
And I won't change my mind by confessing

You build cages and act just like prisoners
you plant a dying tree and cry when it withers
you cut out your eyes and search for other blind
to follow them just because they're your own kind

Jag har varit väldigt okreativ det senaste, och kände att det behövde få ett slut.
Det blev kanske inget fantastiskt resultat, men det är i alla fall något.

När det faktum att telefonen ringer förmildras av att man har Imperial March som ringsignal.

Även om allt går åt helvete så måste jag uppleva det. Jag har inget annat val.
Det är det här jag lever för. Det är det här som gör att det är värt att överleva.
För att få leva.

När livet känns som ett ösregn och det börjar ösregna på riktigt.

 

Vad är meningen med livet?
Såvida det inte finns en högre makt som bestämmer den åt oss, så finns det ingen mening. Du är då fri att göra vad du vill med ditt liv. Att hitta det som gör dig lycklig och följa dina egna drömmar. Det finns ingen som har auktoritet över dig att bestämma vad som är rätt och fel, du behöver inte följa normer eller sociala konstruktioner. Du måste förstås ta ansvar för dina handlingar och vara medveten om att allt du gör får konsekvenser, men du är "fri" att välja som du vill bland dem.

Ponera att du nu valt att leva för din egen lycka.
Du kan då vid något tillfälle slås av en insikt som visar en ny och bättre väg att gå, som får den väg du dittills följt att verka otroligt otillfredsställande. Det kan upplevas som att du hade fel, och nu har hittat rätt.

Men det kan senare ändras det också. När något som har verkat väldigt mycket bättre än allt annat plötsligt inte är det längre - säg ett förhållande som stagnerat - kan det kännas som att du hade fel som förlitade dig på att det skulle ge dig lycka. Men vad är det som säger att lycka bara är "rätt" sorts lycka om den är permanent? Eller om ämnet för lyckan är detsamma för alltid?

Om livet inte har någon mening så har inte lyckan heller någon mening, eftersom den är en del av livet. Men vi skapar oss vår egen mening och uppskattar våra liv ändå, och trivs med att vara lyckliga.

Livet är inte permanent - det är flyktigt, kort och oförutsägbart. Om vi ändå kan uppskatta det för vad det är, så borde vi också kunna uppskatta allt det ger oss, för vad det är. Lycka, kärlek, sanning, sorg - ingenting är oföränderligt. Inte i det liv vi lever. Men det innebär inte att vi inte själva kan välja att ge det den mening vi tycker att det förtjänar. För att må så bra som vi kan.

Tillåt dig själv att uppskatta allt som gör dig lycklig.
Hur obetydligt det än är. Låt det inte överskuggas av något som inte har hänt än, eller som hände i efterhand. Har det vid något tillfälle gett dig lycka så fyllde det den funktion det kunde, då. Du lär inte bli gladare om du förringar allt som är, eller har varit, en potentiell glädjekälla.

(Tack D för samtal och inspiration.)

 

There is too much
I need to say
I cannot think straight with these emotions
and I don't have any words

There is no time
for us to grow
with all this love, madness and depression
and I don't know what to say

 

This is my dream
this is my need
to open my eyes (to myself and to)
reality (and to find)

a neverending passion and curiosity
to let the curtain fall and to be
as great as I can be

Your world
is just an illusion
Life is a game, it's only in your mind
There is no end to what you can find
in our realities entwined

This is the truth
I'm living through
that you need nothing (and nobody else)
but you (to be free)

to let your spirit fly and to live your fantasy
in endless happiness and to be
as great as you can be
as great as you can be

När man stöter på människor - i synnerhet på internet - som är otrevliga, idiotiska, dryga, äckliga, etc, är det många som tycker att ett bra sätt att hantera det är att krossa dem verbalt. Att vara genuint elak och skälla ut dem efter noter med grova förolämpningar, eller göra dem så små som möjligt genom att belysa deras värdelöshet med den egna strålande intelligensen.

Men jag har inget intresse av att vara elak. Jag finner ingen nytta i att rikta all min frustration och min ilska mot en enda individ som råkat störa mig litegrann. Att avreagera mig på någon stackare som bara råkar slänga sin dumhet på fel person. Det finns egentligen inget som rättfärdigar att jag bara kastar ur mig all min galla; det kommer inte att vara till nytta för någon. Ingen lär sig något och jag kommer förmodligen bara att elda upp mig mer och bli ännu mer irriterad.

Så mina alternativ är:
1. Ignorera.
2. Försöka få honom eller henne att se vad i deras beteende jag anser är fel, och varför.

Läxor kan läras ut hårt eller snällt, men är man för hård får det oftast motsatt resultat. Då blir jag själv boven i dramat, och personen i fråga rättfärdigar sitt beteende genom att hävda att det är jag som betett mig fel. Det i sin tur kan leda till att han eller hon antingen backar undan och är förbannad i tystnad, eller avreagerar sig tillbaka. Vilket bara leder till en lång och onödig strid som inte ger någon något annat än mer ilska.

Då är subtila argument mycket mer effektiva. När man lyckas förklara för någon att jag uppskattar inte det här beteendet, och får dem att förstå varför, men utan att de behöver känna sig angripna personligen och gå in i försvarsställning. När man får dem att inse att det här beteendet är fruktansvärt, utan att de upplever det som en kränkning. När det inte finns någon anledning att käfta tillbaka eftersom jag bara har framfört en neutral synpunkt på ett sådant sätt att den blir omöjlig att underminera.

Människor tenderar att tänka till lättare då, om de inte känner sig hotade av att just tänka till när de envist måste hålla fast vid en åsikt som någon annan försöker slå ur dem, i ren självbevarelsedrift.

(Och visst kan även jag vara otrevlig, men jag ser som sagt - i de flesta fall - inga försvarbara argument för det i längden.)

---