Skuld som lögn och som verktyg

Jag tror att min huvudfråga just nu handlar om den fria viljan. Utifrån detta ämne grenar sedan andra frågot ut sig - förstås - och de allra flesta av dessa frågor är intressanta. De är också till stor del omöjliga att ge svar på eftersom vi inte har tillgång till svar på tidigare frågor. Därför blir det lättare att bemöta dem om man utgår ifrån något antagande, som, oavsett om det är allmänt vedertaget eller om man hittat på det bara för frågeställningens skull, underlättar ställandet av själva frågan.

Således har jag valt att utgå ifrån en grundtes av att vi inte har fri vilja, åtminstone inte så som vi brukar anta att vi har fri vilja. Det skulle vara alldeles för magiskt, meningslöst och ologiskt med en vilja som står helt utanför det vi kallar naturlagar och som inte heller verkar i samarbete med dem. Om våra val leder till reaktioner genom kemiska eller andra processer i hjärnan så är det troligaste - ur mitt perspektiv - att våra val också beror på dessa processer, som i sin tur beror på andra (yttre eller inre) reaktioner.

Antagandet blir alltså (som visare individer också påpekat för mig):
 fri vilja existerar inte.

Detta kan man såklart definiera tydligare och sedan arbeta vidare på, men jag nöjer mig med ett konstaterande i nuläget för att kunna nå andra intressanta ämnen. Som skuld och skam.


Skulden är helt beroende av den fria viljan; har du ingen fri vilja är det inte i den bemärkelsen ditt "fel" att du agerar felaktigt, och du kan inte skuldbeläggas. Punkt.

Den som hävdar att en persons handlingar är direkta konsekvenser av tidigare handlingar och inre och yttre omständigheter (som vi inte kan kontrollera), kan inte rimligtvis samtidigt hävda att någon handlat felaktigt eller borde ha agerat på ett annat sätt - det var inte möjligt för personen att då ha handlat annorlunda, omständigheterna var ju sådana som de var! I och med att man skrotar idén om den fria viljan tar man alltså bort värden som rätt och fel. Skulden blir verkningslös och skammen grundlös.

Däremot kan man givetvis hävda att någon handlat felaktigt i förhållande till önskat resultat, eller att det är någons fel att ett händelseförlopp blev som det blev. Skillnaden är bara att det inte är så mycket personen som är orsaken, utan snarare tidigare omständigheter - individen är bara sista länken i kedjan som leder fram till händelsen.

En viktig sak att ta hänsyn till är dock att skuldbeläggandet av en individ och skamkänsla hos denne också påverkar framtida beslut.

Även om det rent vetenskapligt är ointressant att säga att en oönskad händelse är någons fel, så kan det leda till att personen upplever att agerandet fick obehagliga konsekvenser (skuldkänsla och skam), och agerar annorlunda nästa gång.

På sätt och vis är det alltså - om man stämmer in i ovanstående resonemang - förkastligt att säga att en person exempelvis förtjänar fängelsestraff. Den brottsliga handlingen har inte genererats ur den dömdes egen fria vilja (som ju inte existerar), utan beror på omständigheter som han/hon bara reagerat på i enlighet med fysikens lagar. Däremot är kanske straff (eller hot om straff) väsentligt för att brottslingen skall kunna lära om och inte fortsätta i en reaktionskedja som är förödande för samhället i stort. Men jag tror att det finns bättre och mer effektiva metoder att tillgå för att få bukt med samhällsproblem - eller varför inte bråkiga barn, otrogna pojk-/flickvänner och andra "felgörare".

Ett steg på vägen är kanske att se igenom vår inbillade frihet, och lägga ifrån oss värderingar som bara hindrar oss från att se klart och fatta vettiga beslut. Eller?


Internet

Jag blir allt mer övertygad om att internet är fullkomligt förödande för mänskligheten. I synnerhet för ungdomar.

Människan är social. Vad du än må säga så mår du antagligen bättre när du har relationer som du trivs i än när du är helt skild från allt vad mänsklig kontakt heter. Jag gissar att det är det som gör internet så fantastiskt; här finns alla möjligheter att kommunicera med och, åtminstone skenbart, nå ut till andra.

Men en skärm kan aldrig ersätta verkliga upplevelser.
Ett ändlöst TV-tittande förslappar och trubbar av, oavsett hur kulturella program du väljer att se - verklighetens sinnesintryck är mycket mer givande, för att inte säga livsviktiga (för ett innehållsrikt och tillfredsställande liv det vill säga). Detsamma gäller för datorn och internet. Du kan givetvis träna exempelvis dina färdigheter i att chatta genom att chatta, men det gör det inte lättare att sedan gå ut i verkliga livet och stå öga mot öga med andra människor.

Det man ser idag är mängder av barn som inte vet hur man beter sig som barn, för att de konfronteras med alldeles för mycket vuxenhet genom internet. Ungdomar som inte vet hur man beter sig mot vuxna människor, för att de aldrig ombeds frångå ungdomskretsarnas jargong. Vuxna människor som inte vet hur man beter sig överhuvudtaget, för att de helt enkelt inte träffar andra, någonsin.

Att lära känna människor har aldrig varit svårare.
De naturliga mötesplatserna - som skola, arbete, kulturverksamhet etcetera - försvinner i allt större utsträckning. Om inte annat upplever jag att de inte längre ses som självklara, inte av alla. Detta medför att man på de platser man befinner sig snarare ser det som undantag än ett naturligt varande, och lägger sig till med en "låtsaspersonlighet" för att anpassa sig till denna ovanliga situation. Dessa låtsaspersoner går alltså omkring och tycker att ensamheten är den enda naturliga miljö där de kan vara sig själva, istället för att genom relationen till människor i alla olika miljöer bilda sig en uppfatning om vilka de är, och vara sig själva alltid. Givetvis gäller inte detta för alla, men för allt för många.

Visst kan man säkert gå genom livet och inte kunna se folk i ögonen, eller undvika sociala sammanhang helt, för att man helt enkelt är för vilsen i hur man beter sig mot andra människor. Jag tror absolut att det går att överleva och kanske i viss mån vara lycklig, trots att man aldrig lyckas orientera sig i sociala nätverk eller bygger upp annat än flyktiga och ytliga relationer. Däremot tror jag att alla skulle tjäna så oerhört mycket på att vända trenden att umgås över internet och istället ta det lilla extra jobbet som det medför att träffa folk på riktigt.

Självklart finns det fördelar med att man kan ha textbaserade relationer också. Men har det inte gått lite för långt när unga individer sitter på internet och beklagar sig över att de inte kommer ihåg hur man träffar folk?

Så som jag ser det finns det inget mer utvecklande än att umgås med andra och definiera sig själv på nytt varje gång. Eftersom alla människor är kapabla att göra bedömningar är det lika mycket andras bilder av dig som din egen som visar vem du är. Att spegla sig i andras reaktioner och reflektera över sin egen självbild tar en alltså närmre sanningen än om man betraktar sig själv endast ur sitt eget perspektiv. Att sedan försöka vara samma person i andras ögon som i sina egna kan ge en klarare bild av vem man faktiskt är, såväl som av hur andra människor tänker. Men gömmer man sig bakom sin datorskärm går man miste om allt detta.

Jag tror att det i förlängningen kan bli lika farligt för psyket som vilken isolering som helst. Speciellt när det blir allt lättare att dra sig undan världen utan tydliga konsekvenser. Om inte annat är vi anpassade efter en fysisk värld - en mänsklig röst, mänsklig beröring eller blotta synen av en människa ger alltså starkare intryck av samhörighet och kontakt än abstrakta bilder på en skärm.

I ärlighetens namn kan jag inte påstå att jag själv är överdrivet förtjust i andra människors sällskap (inte alltid, och verkligen inte alla människor), men jag märker så tydligt vilken skillnad det gör på så många olika områden när man vårdar sina relationer och lever livet ihop med sina medmänniskor. Oavsett om det gäller att artigt säga tack i affären, hålla upp dörren för en äldre granne, prata strunt med sina vänner eller diskutera livligt med en kurskamrat, så blir man tryggare och gladare om man kan hantera olika, verkliga, sociala situationer och framförallt om man ständigt utsätter sig för dem. Det blir då så mycket lättare att vara nöjd.

Och jag ser ingen vits med att gå runt och vara bitter för ingenting om enda orsaken är att man förlägger sina möten på digitala platser istället för fysiska.


RSS 2.0