Sinnesnärvaro

Det händer ibland att man uttalar - eller håller med om - ett klagomål som man inte alls reflekterar över. Det är ju så lätt att upptäcka alla de fel och brister som man alltid kan skylla på någon annan; i samhället, yngre (eller äldre) generationer, politiken, underhållningsbranschen, etcetera. Jag hörde någon uttrycka hur bortskämda barn är. Felet låg hos rädda föräldrar och framförallt samhället, som var den stora boven bakom dessa föräldrars mentalitet och attityd. Lite frånvarande tänkte jag att det lät rimligt, men såhär i efterhand kom jag att tänka på hur fel det är att skylla individers handlingar på ett större system, hur mycket de än påverkas av det.

Vissa företeelser ändras generellt med tiden, barnuppfostran är en sådan. Det har varit olika riktlinjer för hur saker och ting skall skötas och metodmodet förändras, för att inte tala om att nya omständigheter kräver nya tillvägagångssätt. Således är barnens borskämdhet något som tagit sig olika uttryck, eller kanske rentav uppkommit först på senare tid. Detsamma gäller många andra fenomen. Det skulle vara väldigt lätt att säga att de negativa beteenden människor har lagt sig till med (t.ex. slapphänthet hos föräldrar och följaktligen bortskämda barn) går att härleda direkt till samhället. Men det blir, om man ser till de yttersta konsekvenserna, ett ohållbart cirkelresonemang.
För vilka är det som utformar samhället?

Det är i stort sett en väldigt enkel och urskuldande utväg att skylla allting på något så diffust. Att möta en fråga om vems fel något är, med "samhället", för en samhällskritiker - det är ungefär i samma anda som att konfrontera en fråga om varför något sker, med "Guds vägar äro outgrundliga", för en religiös. Det må vara sant - hur mycket man än försöker är det åtminstone svårt att komma med legitima motargument - men frågan är om det ger någon större klarhet eller om det i själva verket adderar än fler frågetecken till problemet.

Förvisso är det säkerligen samhällets konventioner och den allmänrådande mentaliteten som ligger till grund för många av de mer eller mindre tydliga problem man kan se idag. Men att bara konstatera detta ger inget annat resultat än en slags bitter "vad var det jag sa"-känsla. Går man däremot djupare in på saken och frågar sig vad det är i samhället som är så fel, så kommer man också närmre en lösning.


Givetvis finns det inte bara ett problem och en lösning, men på ett givet område kan man åtminstone hitta generella tendenser - vissa återkommande egenskaper som bildar ett synbart mönster. Jag tycker att det blir särskilt tydligt när det handlar om problem som uppstår vid brister i mänsklig kontakt.

En mamma har otillräcklig kontroll över sitt barn - barnet blir bortskämt eller odrägligt. En kvinna har dålig kontakt med sin pojkvän - missförstånd uppstår och relationen blir svår att hålla vid liv. En arbetare gör ett bristfälligt jobb och kommer alltid för sent - han orsakar en nedgång för hela företaget, eller blir avskedad. En elev har svårt att koncentrera sig på undervisningen - lärarna blir irriterade och betygen låga.

Alla dessa personer blir upprörda, stressade och förlorar både energi och engagemang, vilket resulterar i en nedåtgående spiral. På ytan kan det verka som om det är ett stressigt samhälle som ligger bakom, eller teknikens frammarsch, eller orimliga krav, men i grund och botten handlar det alltid om enskilda individers val.

Det är naturligtvis ingen som väljer att ha ett bångstyrigt barn. Men de som hamnar i en sådan situation har heller inte valt att göra de uppoffringar som krävs för att få en bättre relation till ungen. Det må vara på grund av samhället, med alla dess krav, som en ensamstående mamma tvingas jobba dubbla skift. Men det finns ändå mycket hon kan göra (i många fall) för att göra situationen drägligare. Hon kan välja att vara närvarande, och utvinna så mycket som möjligt ur varje situation. Samma sak gäller för alla, i alla lägen.

Och det är just närvaron jag vill komma till. Viljan att göra det bästa av saken, vad det än gäller, och utgå från de förutsättningar man har, för att utveckla det man kan kontrollera och slippa klaga över sådant man inte har någon makt över. Ingen mår nämligen bra av att utmåla sig själv som offer, och se hur alla problem bara händer en utan att själv kunna få saker att hända. Sanningen att säga har en person ingen rättighet att klaga på sin situation, såvida det inte rent konkret är någon annan som frambringat det negativa i den. Gör personen i fråga sedan ingenting åt saken har rätten att klaga minskat ytterligare; att inte göra något tyder ju på att man accepterar det som hänt, och därför inte har någon önskan att ta sig ur det. Sedan har inte alla samma mål, livssituation och förutsättningar, men alla har något. Ingen kan göra något med någon annans resurser ändå, så varför inte koncentrera sig på att förvalta det man själv har?

Ibland kan man naturligtvis hamna i situationer man inte själv har försatt sig i, och inte kan ta sig ur med egen kraft. Men en form av tillgängliga medel är hjälp utifrån. Att befinna sig i ett läge man inte kan hantera, och inte trivs i, och ändå inte ta emot någon hjälp, det är att acceptera situationen. För något annat finns då inte att göra. Bittra klagomål och ifrånskyllningar blir då oberättigade. Framförallt hjälper de inte ett jota.

Det finns så många tillfällen jag själv avundsjukt har tänkt hur orättvist det är att en vän har något som jag inte har. Sådana tankar utmålar mig som offer - oförmögen att göra något - och gör dessutom att jag hyser agg emot den som har nämnda föremål eller privilegium. Men ingenting som är något värt är gratis. Tänker jag efter kanske jag inser att ägandeskapet för det jag vill ha innebär ett pris jag inte vill betala, vilket betyder att jag inte är beredd att göra det som krävs för att få det. Alltså har jag inte rätt att klaga; egentligen vill jag ju inte alls ha det, med nackdelarna som följer. Accepterar jag detta kan jag istället glädjas å min väns vägnar, och vara nöjd med att jag har allt jag vill ha och inte lönlöst behöver sträva efter något annat. Det i sin tur leder till att jag kan fokusera min energi och min kamp på något mer verklighetsanknutet och skäligt - jag kan vara mer närvarande i det som faktiskt betyder något.


Samhället är stressigt och det är kravfyllt, men det fråntar oss inte rätten - och skyldigheten - att välja. Om man ständigt har sin egentliga kamp i fokus och lever i enighet med vad man verkligen vill så kommer man kunna förvalta och utnyttja de resurser man har på bästa sätt - vilket ger godare förutsättningar för målen att bli nådda.


Det innebär ständig självmedvetenhet, ständiga ställningstaganden, ständig närvaro. Det man väljer att göra blir då gjort på bästa sätt och man slipper slösa energi på att fundera på allt annat man egentligen kanske borde ha gjort - man har ju redan gjort det urval man ansett var bäst. Man slipper då också lägga skulden på någon annan; då ansvaret för mina val är mitt eget har jag också makt att förändra.

Är jag närvarande och i fas med mig själv och mina val ger det väldigt tillfredsställande känsla av kontroll. Om däremot allting är samhällets fel slipper jag förvisso ta konsekvenserna, men det blir inte heller mycket förbättringar gjorda. Man kan väl inte direkt förvänta sig av samhället att det skall uppfostra barn, vårda relationer, utföra arbetsuppgifter och ta åt sig undervisning åt en, även om man hävdar att det är samhället som är orsaken till att man inte gör det själv.


Felet, vill jag hävda, ligger i den flykt från eget ansvar som gör att så många hela tiden är någon helt annan stans.


Överexponering

Jag skäms ibland över vad jag ramlar över på Internet. Inte så mycket för min skull - för att jag läser det, utan snarare för skribentens skull. Det är ett evigt självömkande och sjävlförvållat integritetskränkande. Ingen vettig människa grabbar tag i valfri främling på stan och spyr ur sig sina innersta hemligheter och problem. Likväl är detta vad som sker över Internet, hela tiden, överallt. Vill verkligen folk förlora all självdistans och bli öppet beskådade i de mest utsatta lägen? Och varför tycks det vara så mycket lättare att tanklöst göra just det, endast för att betraktaren inte träder fram fysiskt?
Är det här en hälsosam trend?

Mediahysteri och politisk korrekthet


”Förintelsen är bara en judisk konspiration.”


”Den globala uppvärmningen är en av politiker uppdiktad myt.”

Dylika påståenden tror jag får många att upprört sätta fikabrödet i halsen, ja, kanske rentav känna sig kränkta på ett personligt plan. Hur många det är som faktiskt ställer sig bakom dessa teorier och drar dem till sin spets är svårt att veta, men det är antagligen ganska många. Dock inte lika många som de som försöker tysta dem. Jag skall inte uttala mig om vad jag tror mig veta, inte heller vilka vetenskapliga bevis som är eller inte är trovärdiga. Det lämnar jag till dem som har kunskapen och bedriver sin kamp utanför bloggandets värld.

Det man däremot kan konstatera är att politiken genom alla tider har påverkat vad människor tycker och tänker. Ett paradigmskifte innebär alltid mycket osämja, och när hela befolkningar är (eller tror sig vara) säkra på att just de har rätt – för att det har ju deras styrande sagt att de har, uppstår konflikter som historiskt sett har varit mer eller mindre blodiga.

Makterna och idealen har sett olika ut. Men en sak förenar alla typer av styrelsesätt; den som har makten kommer att försvara den, och de som inte har makten – men vill ha den – kommer att kämpa för att få den. Således uppstår en intressekonflikt där man mer eller mindre kan anta att båda sidor kommer att ta till de medel som krävs för att få sin vilja igenom. På 1600-talet var det kyrkan som stod för den allmänna åsikten då den beskyddade sina intressen rörande tro och Guds fullkomlighet – de teorier man såg som hot emot detta ville man eliminera. Under senare tid har man hävdat att vetenskapen skall visa vägen för kunskap och tro, och moralen har man ställt i skymundan. Likväl kan man se en stark koppling mellan majoritetens och de styrandes tankesätt.

Nu när så många politiska beslut är beroende av allmänhetens gillande för att drivas igenom – för att inte tala om att den folkliga uppfattningen styr vilka politiker som blir valda – är det än viktigare för de styrande att antingen vädja till folkets åsikter, även om de är felaktiga, eller själva påverka vilka uppfattningar som florerar.

Sambandet mellan den allmänna opinionen och styret har jag redan pålyst, även om detta förvisso inte måste vara ett orsakssamband. Jag vill dock hävda att folket och makthavarna såväl som media påverkar varandra för sina respektive intressens skull. Just media blir här en organisation med starkt inflytande då det är media som till stor del kontrollerar nyhetsflödet och på så vis kan vinkla i princip allt så att det skall påverka offentligheten på önskat sätt. Det finns såklart fördelar med att ha ett öppet och så kallat fritt medium för att kunna upplysa befolkningen om vad som sker - att det är just fritt innebär att ju det inte censureras på grund av åsiktsmässiga motsättningar, vilket öppnar för oberoende och objektiv sanning. Men de olika nyhetsförmedlingarnas intressen ligger oftast i någon poliskt eller ekonomiskt styrd utomstående, och är dessutom begränsade till att följa åhörarnas eller läsarnas intressen. De kan till viss del påverka människor att genom manipulerade eller vinklade fakta bilda opinion, men är de alltför chockerande och kontroversiella i sina uttalanden blir det alltför svårsmält för allmänheten, som då vänder sig emot dem.

Media har alltså stor makt att välja sin sanning, men inte helt oberoende av utomstående intressen, och framförallt på gott och ont.

Åter då till folket. Man kan tycka att en demokrati skulle vara det bästa av styrelsesätt då alla människors åsikter får betydelse, men just människors åsikter är delvis styrda utav de åsikter som redan är allmänrådande och rätt i tiden. Här har det ingenting med sanning att göra. Det folket får veta kan de bilda sig en uppfattning av – vad de får veta beror på vad olika medier väljer att berätta - det i sin tur beror på vad folket kan acceptera, vad som säljer, vad politikerna låter passera, etc. Vår yttrande- och tryckfrihet ger oss nog långt mer frihet än de länder som öppet bekänner att de censurerar både medier och individer, men de ger kanske sken av att vara friare än de egentligen är.

Den politiska korrektheten som det ibland talas om innebär en allmän världsbild eller uppfattning som är så starkt etablerad att de som kan ha något att invända genast blir uthängda som förrädare och kättare, oavsett om de har rätt eller fel. Även om de har laglig rätt till sina åsikter.

Inom vetenskapen sägs det att man alltid skall välkomna en tes som kan rasera den egna teorin, då det innebär att man eliminerar en felaktig föreställning så att man kan ta sig närmre sanningen så snart som möjligt. I politiken och i samhället i stort (och dessvärre även ibland inom vetenskapen, i praktiken) blir det däremot problem om två intressen står i konflikt till varandra. Det ser man tydligt i en rättegång; förövaren bagatelliserar sitt brott medan offret överdriver det – allt för att de egna intressena skall gagnas i största möjliga mån. Vad som objektivt sett är rättvist eller sant är oftast inget som intresserar någon av parterna. Likaledes står ibland makt och pengar högre på agendan än sanning hos vissa politiker, forskare och massmedia.

Den ovan nämnda politiska korrektheten är en illa dold faktor i det hela. Numer blir man förvisso inte fysiskt avrättad på grund av en djärvt kontroversiell åsikt, men en sådan kan alltjämt ses som ett brott värdigt en social diskvalificering. Hotet är inte så mycket längre att någon skändar Gud, eller propagerar för en motbevisad vetenskap, utan snarare att någons tår blir trampade på eller att någon blir kränkt i sitt behjärtansvärda arbete eller sin "mänskliga rättighet". Politisk korrekthet har inte bara med politik att göra; folket och media spelar båda in även här – det är snarare en av majoriteten delad uppfattning om vad som är okej att tycka, och vad som är tabu. Det vill säga en slags allmänt vedertagen censur.

Den är så finstämd och i sig själv tabubelagd att de flesta inte ens reagerar på dess verkningar. Ingen frågar sig varför man reagerar med förvåning och ilska när någon uttrycker en åsikt i stil med dem jag valde som inledning.

Den allmänna uppfattningen – hos vanligt folk, politiker, skribenter – är att det som är sagt är sant, det är också sant; alla som motsätter sig detta har fel. De som har fel kan sedan utgöra ett hot mot det korrekta tyckandet kring saken, och måste därför tystas.

Märker ni hur det här skiljer sig ifrån den sanningssökande vetenskapens ödmjukhet?

Ta miljöfrågan som exempel. Om forskarna som hävdar att mänskligt producerad CO2 ger upphov till en katastrofal miljöförändring, borde de ju som aldrig förr ta till sig motargument med glädje – inte bara för sanningens skull, men för att det skulle vara bekvämare om de som argumenterar emot har rätt. Men istället blir dessa opponenter offentligt uthängda, avskurna från forskningsbidrag och förlorar sin trovärdighet. Vanligt folk som säger sig tro på denna grupp som opponerar sig snarare än de mer accepterade (politiskt och ekonomiskt ledande) forskarlagen blir kallade okunniga, eller än värre, konspirationsteoretiker eller till och med förrädare (för det ena eller det andra).

Nu är förvisso just sådana frågor något som nu är intimt knutet till både politiska och ekonomiska intressen, vilket gör att man nästan kan förutsätta att båda sidor vinklar sin framställning för att den skall vara så trovärdig, bekväm eller övertygande som möjligt. Men den politiska korrektheten gör att den som är i överläge har alla fördelar gentemot opponenten, även då det gäller allmänhetens stöd. Det här är något massmedia bidrar till.

Om det är politiskt inkorrekt att kränka den som det för tillfället vurmas för, eller om det är tabu att ha invändningar emot något som mycket väl kan vara förhastade slutsatser, kan man inte heller skriva eller tala om det. Då får inte allmänheten någon större chans att dra egna slutsatser, med alla fakta på bordet – folket blir vilselett då vissa uppgifter utesluts.

Det här kan förvisso vara något positivt, om det politiskt korrekta också är det faktiskt korrekta. Denna diskreta kontroll av åsiktsflödet skulle i så fall rensa bort det verkligt missvisande meningsutbudet till förmån för det mer sanna, så att folket aldrig ens riskerar att bli svindlat. Problemet är att det är svårt att vara säker på att det som är politiskt korrekt inte bara är en politisk angelägenhet, och att de fakta man erbjuds inte i själva verket är falska.

Massmedia ger oss också en skenbild av vetande. Vi får inblick i saker vi annars inte skulle ha sett skymten av, och kan tycka och tänka kring ämnen vars existens vi annars kanske inte ens hade känt till. Den här halvdana typen utav kunskap kan vara farligare än totalt ovetande – just för att vi har ett hum om vad som pågår inbillar vi oss att vi vet (och kan ha en välgrundad åsikt om) hela händelseförloppet. Sådan säkerhet gör att vi inte intresserar oss utav att veta sanningen då vi redan tror att vi har hittat den. Men eftersom mycket (om inte all) fakta som framställs i media är vinklad, kan vi aldrig vara säkra, egentligen. Således går människor runt och tror att de vet mer än de gör, och tycker mer än de har skäl att tycka.

Detta fenomen i kombination med vår typ av demokrati gör att människor får uppfattningen att de har mer makt än de har. De tror sig veta, de tror sig tycka korrekt, och de tror sig ha rätten och skyldigheten att påverka. I själva verket kan man aldrig förvänta sig utav miljontals människor att de skall kunna resonera sig fram till vad som är rätt, baserat på ett snålt och vinklat utbud av fakta. Än mindre att de skall kunna göra något åt saken. Men det kanske ligger i människans natur att vilja förändra det dåliga hon ser (därav känslor som bl. a. empati). Vad media då gör är att tvinga mängder av människor till skuld och handlingsförlamning, för någon reell makt har de ju inte även om känslan är att de har det.

Vårt skenbart tillräckligt stora utbud av fakta och våra friheter innebär alltså inte att sanningen får fritt spelrum, eller ens att vi i realiteten blir så mycket friare. Det ger en skenvetenskap som leder till folklig apati och medvetna missuppfattningar. Det finns självklart alternativ som är bra mycket sämre, men ibland tror jag att människor envist försvarar saker och ting för att de är indoktrinerade i att dessa saker är värda att försvara, och inte så mycket för att de faktiskt tror att så är fallet.
Hur skulle de kunna tro det, om det är tabu att ens komma i närheten av att ifrågasätta det?

Att tala för en brännande sak

Det finns många ämnen som är tabubelagda, antingen delvis eller helt. De som ser som sin uppgift att propagera kring dessa rör sig på farlig mark, oavsett om deras åsikt är till fördel för eller går emot sagda ämnen. Om sakfrågan är något äcklande, obehagligt, eller i tiden politiskt inkorrekt, kan en diskussion eller ett framförande vara lika intressant som upprörande. Den som dristat sig till att tala om saken må vara banbrytare och hjälte – och kan också lyckas framstå som sådan - men riskerar samtidigt att själv utmålas som äcklig, obehaglig och omoralisk. Det är nämligen lätt att man förknippar talaren med den frågeställning och tes han framför, men det är likaledes lätt att förknippa honom med motargumenten om han inte är försiktig.

Ett tydligt exempel är reklamfilm. Här handlar det inte om faktiska, vetenskapliga eller ens övertygande bevis, inte så mycket om starka argument som påverkan av det undermedvetna. Man väljer bilder och ord efter vad som är lätt att ta till sig och vad som påverkar publiken på önskat vis. Det är således en subtil form av retorik; man vill påverka lyssnaren utan att denne är medveten om det, vilket kräver en utstuderad framföringsteknik och en viss kännedom om det mänskliga psyket.

En vanlig reklamsnutt kan följa denna mall: en enkel inledning, där man lockar till intresse genom något som inte har med produkten att göra – en kort berättelse, där produkten smygs in som räddaren i nöden eller dagens höjdpunkt – en slutkläm, i vilken argumenten för varför produkten är så bra blir tydliga – och så en klämkäck avslutning, där produkten och varumärket visas, gärna ihop med en säljande fras som lätt sätter sig i minnet.

Det är enkelt, effektivt och svårt att genomskåda, då det egentligen inte finns något att argumentera emot. Men tyngdpunkten ligger ändå i känslan publiken förknippar med produkten. Det man försöker uppnå är inte en övertygelse som skulle hålla i rättegång, utan på sin höjd en undermedveten ihågkommelse av att just den här varan kan kopplas till något positivt.

Det är därför man i reklamfilmer för försäkringar inte visar de olyckor man faktiskt säljer försäkringar för, utan idel glada människor och kvittrande fåglar. Det är därför produkten i reklamfilmer för blöjor och bindor demonstreras med hjälp av bebisar med blå urin och blåblodiga kvinnor. Det är därför man främst visar hur bra livet är med dessa fabrikationer, inte hur dåligt det är utan dem. Att visa det ovisbara eller frånstötande är tabu, omoraliskt, äckligt, och förödande för det mottagande det får. Just därför att människor då förknippar ämnet med det negativa som man inte vill veta av.

Oavsett vad man hör och tror sig veta om människors mentalitet och acceptans äcklas vi utav det vämjeliga och tilltalas utav det behagliga. Vi besitter alla någon form av anständighet och det uppenbart dåliga är sällan attraktivt, även om det så bara är samhällets konventioner som påverkar vad som är acceptabelt och vad som inte är det. Konstigt hade det väl varit annars – människor lever i flock och en flock fungerar bättre om den är enhetlig. Att försöka tala övertygande om något genom att svartmåla något annat, eller visa på de negativa konsekvenser som skulle kunna uppstå (eller utebli) om en fråga röstas ned eller går igenom, kan därför vara fullständigt förkrossande för slutresultatet.

Skräckpropaganda kan bevisligen vara effektivt, men bara i extrema fall. Och bara om talaren antingen redan är i överläge och har alla sympatier på sin sida, alternativt är anonym eller inte bekymras av att själv koppas till det negativa. Gärna i politiska oroligheter där folket helt säkert anser att fienden är just fiende, eller efter ett vunnet krig. I andra sammanhang är denna typ av kampanj något som får folket att vända sig till den som kan erbjuda något positivt istället för, i deras ögon, orealistiska nidbilder och obekväma scenarion.

När man då konfronteras med att behandla ett ämne som är mindre populärt, och det kan ju ibland vara ofrånkomligt, gäller det att vara taktisk i sin framställning. Man bör välja sina ord väl – så att man inte gör bort sig på grund av sättet man framför sin åsikt på – men också fundera över vad det är man faktiskt säger, och vad man kan utesluta. Är man i underläge – exempelvis i en politisk debatt – betraktas man som småsint och avundsjuk om man ständigt försöker påvisa motståndarens brister och framhäva sin egen förträfflighet. Man har ju då antagligen publiken emot sig redan från början. Om man däremot lyckas väcka sympati genom att ödmjukt erkänna nackdelarna i den egna politiken, och ställa dem emot motståndarens fördelar (för att sedan obemärkt övergå till det motsatta), omöjliggör man en konfrontation – man har ju redan avklarat det som kan tänkas dra ned det egna partiet. Om motparten sedan ändå tar upp dessa negativa sidor kan dennes argument i sin tur framstå monotont och innehållslöst upprepande. Är man strategisk i sitt val av ord och upplägget i diskussionen kan man till och med få de egna bristerna att framstå som småsaker i jämförelse med motståndarens, även om det i själva verket är tvärtom. Är man däremot i överläge tycks det inte vara lika tarvligt om man belyser opponentens brister, det kan snarare förstärka den ledning man redan förvärvat. Det verkar vara okej att som översittare vara nedlåtande i viss mån, men aldrig avundsjuk. Dock måste man naturligtvis passa sig så att man inte tar sin seger för given och överskattar sitt stöd.

Det jag framförallt vill poängtera är vikten av att välja upplägg utifrån vilken reaktion man vill åstadkomma. Beroende på i vilken position man befinner sig, i förhållande till en eventuell motståndare eller publik, ger olika framtoning olika resultat. Men det verkar undantagslöst vara mer effektivt att påverka människor till att sträva mot något, än ifrån något. Att belysa de positiva sidorna av sin sak är således ett mycket säkrare kort än att rada upp fel efter fel som man vill åtgärda.

Att använda sig utav skenmål kan vara en gångbar strategi om det egentliga ämnet är för svårsmält för mottagaren – dvs. att inte först lägga fram ett impopulärt förslag och sedan, som för att lägga plåster på såren, trevande förklara att det kan innebära vissa fördelar. Bättre är då att framställa saken så att fördelarna verkar vara det huvudsakliga målet, och att förslaget egentligen bara är ett medel att nå dit; det verkar då vara en rimlig uppoffring i stället för en knappt lönsam sådan.

Man byter gärna kanal om det är en alltför tårdrypande dokumentär på TV. En politiker som svartmålar andra politiker framstår som gnällig snarare än realistisk. En reklamfilm där man i detalj visar hur tänderna fräts sönder om man inte använder en viss sorts tandkräm får åskådaren att förknippa just den produkten med något obehagligt. Människor vill ha något positivt att rikta blicken mot, och att vädja en redan existerande tungsinthet gör dem bara avståndstagande och irriterade.

Om inte annat är ju viljan ofta en starkare drivkraft än motviljan. Fokuserar man bara på det mål man har framför sig följer agerandet ganska naturligt efter. Om man istället fokuserar på det man vill bli av med är det lätt att man stirrar sig blind och glömmer bort vart man är på väg. Det är därför en oerhört mycket bättre strategi att försöka påverka människor med de positiva sidor man kan propagera för, än tvärtom.

Välkommen till min nya blogg!

Ni kommer här få slippa modetips, detaljerade upplysningar om vad jag gör varenda dag samt personliga relationsproblem. Jag kommer alltså försöka skriva uteslutande om andra, mer allmäna ämnen, sådant som intresserar mig och förhoppningsvis även er. Sådant som har en djupare innebörd för åtminstone mitt liv, såsom samhällsdebatter, filosofiska resonemang, människor och universum. Kom ihåg att en motståndares åsikt är mer intressant än ständigt ryggdunkande från likasinnade.

Kommentera gärna, och var inte rädda för att ge konstruktiv kritik!

RSS 2.0