"Je ne regrette rien"
En av fysikens mest grundläggande regler är att ingenting orsakar sig självt.
Något kan hända enbart genom att någonting annat har orsakat händelsen med sin inverkan. Detta kan även (i viss mån) appliceras på människans göromål - framförallt om man skriver under på ett deterministiskt resonemang. Men också om man inte helt gör det.
Dina val beror på vad du resonerar dig fram till eller känner att du vill.
Detta i sin tur beror på tidigare erfarenheter, yttre såväl som inre påverkan, som i sin tur orsakats utav annat i en lång reaktionskedja. Det finns de som hävdar att atomer slumpmässigt kan hoppa till en godtycklig position i en av de oändligt många parallella verkligheterna, vilket skulle innebära att en tanke eller handling så att säga kan få ett mindre ödesbestämt utfall än determinister vill tillkännage. Min tanke är dock att det hursomhelst är något i någon av dessa verkligheter som påverkat denne atom att hoppa till just den platsen; hur man än vrider på det kommer alltså en tanke eller en handling inte uppstå ur ingenting utan är en produkt utav dina förutsättningar.
Det jag vill belysa med detta är att det du gjort alltså är det du, med dina dåvarande förutsättningar, var tvungen att göra. Efter en inre överläggning kom du fram till att just det var vad du ville. Detta val kunde inte ha påverkats, så tillvida du inte blivit påverkad av något annat än du vid tillfället blev (något som uppenbarligen inte skedde). Att vara efterklok är därför inte annat än sunt; du hade aldrig, vid en felaktig bedömning, kunnat agera annorlunda vid tillfället i fråga, oavsett hur många komponenter som efteråt får dig att notera det felaktiga i ditt agerande. Detta felsteg å sin sida blir istället den erfarenhet (påverkan) som får dig att inte upprepa samma misstag nästa gång.
Att acceptera och dra lärdom av sitt förflutna är långt mycket trevligare än att bittert försöka förändra det med ren tankekraft. Det inser du nog också.
Påminnelse: Välj livet
Varje situation bör behandlas genom medvetna val. Och tro mig när jag säger att det är ett val du alltid har. Du kan förstås välja att låta bli att välja (på ett paradoxalt och vilseledande vis), men även då har du tagit ställning. Det är därför ditt fel att inget händer; du kommer aldrig att vara tillfreds med att vänta på att saker och ting skall hända dig. Eftersom det alltid är du som väljer hur du skall förhålla dig till en situation, är det också alltid ditt ansvar. Det finns inte en handling som inte får någon påföljd, men även passivitet ger konsekvenser. Den som inte inser detta, och som passivt flyter med i tron att inga konsekvenser då följer eller att inget ansvar behöver tas - den är grundligt lurad.
Lever du hela ditt liv i väntan på att någon annan skall sätta igång ditt liv åt dig kommer du till slut drabbas av självförakt. Även om någon annan rent tekniskt har gett upphov till en obehaglig situation är det upp till dig att förhålla dig till och att förändra den. Ingenting blir bättre av att du inbillar dig att du inte har något ansvar, och istället skyller på andra. Vill du inte ta ditt ansvar och göra något åt saken är det ju faktiskt ditt val, och i förlängningen ditt fel att inget händer.
Givetvis har vi olika förutsättningar och befinner oss i olika belägenheter i livet. Men eftersom detta för det mesta inte beror på någon är det heller ingen idé att klaga över det. Var och en har möjligheten att se utmaningar istället för hinder, sina fördelar istället för nackdelar, etcetera. Väljer du att bara se det negativa får du också dras med en negativ inställning som ger ett tråkigt och otillfredsställande liv, och detta beror då bara på dig. Du inser antagligen detta på något plan, och kommer därför slutligen försöka glömma dig själv eftersom du har satt krokben för dig under hela ditt otillräckliga liv. Då har du gått från att välja dig själv till att välja en extrem omedvetenhet - och därmed valt bort livet.
Sartre hävdade att på frihet följer ångest. Dina många valmöjligheter kan bli överväldigande, att ständigt vara självmedveten och tvingas konfronteras med konsekvenserna av dina val kan vara mer eller mindre chockerande och dessutom får vi ett tungt ansvar att bära - vi väljer ju inte bara för oss själva eftersom vi måste leva våra liv ihop med andra. Men detta ansvar att välja försvinner inte med inbillningen att vi är vilje- och ansvarslösa, och ångesten kanske är den kontrast som behövs för att vi i sanning skall förstå vad lycka är. Jag vet att jag hellre skulle leva ett tillfredsställande liv i frihet och ångest - där jag själv har makt att påverka min framtid - än leva ofri och i villfarelsen att det är någon annans fel att inget blir som jag vill.
Först när du inser att din passivitet faktiskt är ditt val är du fri. Först när du väljer att själv bestämma över ditt liv kommer du att kunna leva. I varje ögonblick under hela din livstid är det du som medvetet måste ta ställning, det är ditt ansvar gentemot dig själv. Vill du själv välja ditt liv? Lev då nu; nuet är det enda du någonsin kommer att uppleva att du är medveten om, för all framtid.
Religionen som rationell filosofi
Religon är idag en av de mest omdiskuterade och konfliktväckande företeelserna i vår del av världen. Oavsett vilken tro man bekänner sig till, finns det ofta vissa riktlinjer och värderingar man förväntas följa. Dessa riktlinjer är mer eller mindre lika varandra och det finns gemensamma nämnare som genomsyrar alla religioner. Jag kommer dock mest att anknyta till kristendom, då det är den religion som ligger just oss närmast.
Sätter man upp principer för hur människor bör agera beror det rimligtvis på att man vill uppnå något. Samlar man många individer i en grupp, får dem att vilja uppnå samma sak och följa samma principer, så blir resultatet mer påtagligt. Detta är precis vad religionen gör; människor som har samma mål för ögonen och och känner gemenskap med varandra - och som dessutom uppmuntrar varandra att följa samma direktiv - får mer genomslagskraft då de blir mer effektiva tillsammans och gruppen blir mer sammanhållen. En grupp människor med ett system som inte fungerar kommer med tiden att upplösas eller försvinna, medan ett bra system lever kvar och gör gruppen starkare.
Den stora skillnaden mellan denna allmängiltiga mänskliga egenskap och religion är egentligen målet. Den vanlige medborgaren följer ju civilisationens lagar och regler och anammar de värderingar som samhället förser honom/henne med - för samhällets bästa. I detta fall är samhällets väl den gemensamma strävan som förenar människor. De flesta inser det förnuftiga i att vara laglydig och samarbeta med andra (lagarna är ju till för vår egen skull), och de som är av en annan åsikt tvingas ändå anpassa sig efter systemet - de lever, interagerar med och är beroende av en majoritet av människor som alla arbetar för samma sak och som har metoder (som bestraffning och belöning) för att se till att övriga följer deras direktiv.
Tar man kristendom som exempel (eller andra religioner med liknande egenskaper) ser man samma drag där. Det gemensamma högre målet är dock inte samhällets väl utan det man hävdar är Guds ord. Man har förvisso mer djupgående riktlinjer och en smalare inriktning - samt en doktrin som förklarar hur världen ser ut och dess värde, en doktrin som inte återfinns i samma utsträckning i samhället i stort. I den kristna rörelsen väljer den enskilde individen dessutom att anse att det är kristendomens riktlinjer och mål som gäller, och det ett val som man i samhället inte riktigt har. Men sedan är kristendomen heller inte lika allmänt rådande (förr var det ju just kristendomens regler som gällde och låg till grund för straff och uppmuntran, jämför andra religioner som i sina hemländer är intimt anknytna till politiken).
Antar man att gud inte existerar blir detta ännu tydligare. Om kristendomen endast är en mytologisk förklaring till världen - skriven av människor - som sedan levt vidare genom tiderna, blir det uppenbart att man utvecklat eller formulerat levnadsreglerna utifrån vad som fungerar och är mest fördelaktigt. Att man sedan ger dessa regler ytterligare förstärkning genom att förklara dem genom en guds inflytande är irrelevant - det är något som ger gruppen något imaginärt att fokusera på och ytterligare motivation till att hålla sig till systemet, men hade inte systemet fungerat till att börja med hade de antingen inte nedtecknats alls eller också hade gruppen inte varit framgångsrik nog för att fortfarande ha inflytande.
Det finns en mängd faktorer som kan påverka vilken genomslagskraft ett system får. Det är möjligt att en imaginär gud ger just den motivation som krävs för att den bekväme människan skall göra de uppoffringar som behövs för att det mest fördelaktiga systemet skall efterlevas. Kanske är det just den irrationella förklaringen av ett gudomligt väsen som gör att så få lockas av att ta del av det religiösa systemet. Men någon funktion har det, annars hade det inte fortfarande kunnat florera som det gör.
Ett exempel är omtanke och kärlek till nästan, samt tolerans. Dessa är drag som enligt kristendomen (i de flesta nutida tolkningar) bör vara grundläggande för varje människa. Motiveringen är att det är Guds vilja att det skall vara så - att Gud är kärlek och att hat tar oss längre bort ifrån honom. Sedan lägger man till ytterligare argument, som att godhet föder godhet och liknande antaganden om det mänskliga psyket, men det är likväl Gud som är grundpelaren.
Man blir mer omtyckt om man visar omtanke mot andra, vilket gör att de i sin tur visar omtanke och själva blir mer omtyckta, och så vidare i en positiv spiral. Kärlek är ett begrepp man kan diskutera, men försöker man älska eller åtminstone tycka om eller acceptera andra är det sedan lättare att visa omtanke. Tolerans gör att man har lättare att acceptera och därmed älska och bry sig om sina medmänniskor.
Man tjänar heller ingenting på att hata och förakta; det är bara energikrävande och försätter en i ett känslotillstånd som leder till irrationella val och inte minst obehag för en själv. Ett problem som man inte kan göra något åt försvinner inte för att man blir mer förargad över det - det snarare växer. Men det uppfattas inte längre som ett problem om man helt enkelt slutar se det som ett, istället försvinner det då ur det egna psyket. När man sedan med lite perspektiv tittar på det har man större chans att göra objektiva och förnuftiga bedömningar, vare sig det handlar om samhället, enskilda individer eller något helt annat.
Det finns en mängd vettiga värderingar och tankar i en mängd olika relioner. Att man inte håller med om allt innebär inte att kontentan av det som hävdas är förkastlig.
Vi har friheten - och ansvaret - att välja oss själva och vår värld. Att vissa individer väljer att fokusera på något odefinierat högre behöver kanske inte innebära att de gör fel, ens om detta högre inte rent objektivt existerar, så länge de är medvetna om att det är deras val.
