"Je ne regrette rien"

I anslutning till det jag skrev häromdagen kom jag att tänka på alla bittra människor som tycks leva i det förflutna, och därför obstinat hatar den rådande tidens händelseförlopp.

En av fysikens mest grundläggande regler är att ingenting orsakar sig självt.
Något kan hända enbart genom att någonting annat har orsakat händelsen med sin inverkan. Detta kan även (i viss mån) appliceras på människans göromål - framförallt om man skriver under på ett deterministiskt resonemang. Men också om man inte helt gör det.

Dina val beror på vad du resonerar dig fram till eller känner att du vill.
Detta i sin tur beror på tidigare erfarenheter, yttre såväl som inre påverkan, som i sin tur orsakats utav annat i en lång reaktionskedja. Det finns de som hävdar att atomer slumpmässigt kan hoppa till en godtycklig position i en av de oändligt många parallella verkligheterna, vilket skulle innebära att en tanke eller handling så att säga kan få ett mindre ödesbestämt utfall än determinister vill tillkännage. Min tanke är dock att det hursomhelst är något i någon av dessa verkligheter som påverkat denne atom att hoppa till just den platsen; hur man än vrider på det kommer alltså en tanke eller en handling inte uppstå ur ingenting utan är en produkt utav dina förutsättningar.

Hur det ligger till med den saken är dock mindre viktigt:
Det jag vill belysa med detta är att det du gjort alltså är det du, med dina dåvarande förutsättningar, var tvungen att göra. Efter en inre överläggning kom du fram till att just det var vad du ville. Detta val kunde inte ha påverkats, så tillvida du inte blivit påverkad av något annat än du vid tillfället blev (något som uppenbarligen inte skedde). Att vara efterklok är därför inte annat än sunt; du hade aldrig, vid en felaktig bedömning, kunnat agera annorlunda vid tillfället i fråga, oavsett hur många komponenter som efteråt får dig att notera det felaktiga i ditt agerande. Detta felsteg å sin sida blir istället den erfarenhet (påverkan) som får dig att inte upprepa samma misstag nästa gång.

Detta är såklart en grov förenkling - det finns mycket utöver sunt resonemang som påverkar hur man agerar i given situation - men poängen är att det aldrig fanns något du kunde ha gjort annorlunda. Då är det heller ingen idé att gräma sig över något som gått snett. Alla dessa "tänk om" är bara slöseri med energi och fantasi.

Och även om det nu inte alls förhåller sig så som är beskrivet ovan är det likafullt omotiverat att säga "tänk om" och ångra att man inte agerat annorlunda. Du har nämligen ingen aning om huruvida dina modifieringar utav förloppet faktiskt skulle leda till ett bättre resultat. Hade du inte sölat på morgonen så att du missade bussen hade du kanske i din iver rusat över vägen och blivit överkörd. Hade du inte hoppat över staketet, ramlat och brutit benet hade du kanske istället dristat dig till att hoppa över ravinen, ramlat ner och dött. Hade du inte varit för blyg för att säga något till din första kärlek hade du kanske fastnat i ett förhållande du inte trivdes i och missat kärlek nummer två som fått tid på sig att mogna. Och så vidare. Endast fantasin sätter gränserna för antalet tänkbara scenarion, så det finns ingen mening med att spekulera.

Din ånger kan inte förändra någonting. Det enda den leder till är just att du fastnar i det förflutna och glömmer att det är din nutid som påverkar framtiden. Det bästa du kan göra är att dra lärdom av dina misstag och bygga på det du har. Återigen vill jag framhålla vikten av att vara närvarande och göra medvetna val. På så vis minskar du risken för att bara "dras med", och kan vid en tillbakablick - istället för att ångra vad du inte gjorde - känna att du åtminstone gjort vad du kunnat med de medel du hade, och få ytterligare en erfarenhet som bidrar till din förmåga att göra vettiga bedömningar.

Att acceptera och dra lärdom av sitt förflutna är långt mycket trevligare än att bittert försöka förändra det med ren tankekraft. Det inser du nog också.


Kol, A3.


Påminnelse: Välj livet

Livet kan förklaras som medvetenhet. Utan medvetande - inget liv, åtminstone inget liv värt att tala om. Om man tar hänsyn till annat än rent kroppsliga funktioner.


Det är därför ditt ansvar - inte minst gentemot dig själv - att reflektera över och medvetet ta ställning till varje ögonblick. Visst kan du välja att ständigt bara flyta med. Frågan är om det är en tillfredsställande tillvaro - eller, för den delen, om du då faktiskt lever.

Varje situation bör behandlas genom medvetna val. Och tro mig när jag säger att det är ett val du alltid har. Du kan förstås välja att låta bli att välja (på ett paradoxalt och vilseledande vis), men även då har du tagit ställning. Det är därför ditt fel att inget händer; du kommer aldrig att vara tillfreds med att vänta på att saker och ting skall hända dig. Eftersom det alltid är du som väljer hur du skall förhålla dig till en situation, är det också alltid ditt ansvar. Det finns inte en handling som inte får någon påföljd, men även passivitet ger konsekvenser. Den som inte inser detta, och som passivt flyter med i tron att inga konsekvenser då följer eller att inget ansvar behöver tas - den är grundligt lurad.

Lever du hela ditt liv i väntan på att någon annan skall sätta igång ditt liv åt dig kommer du till slut drabbas av självförakt. Även om någon annan rent tekniskt har gett upphov till en obehaglig situation är det upp till dig att förhålla dig till och att förändra den. Ingenting blir bättre av att du inbillar dig att du inte har något ansvar, och istället skyller på andra. Vill du inte ta ditt ansvar och göra något åt saken är det ju faktiskt ditt val, och i förlängningen ditt fel att inget händer.

Givetvis har vi olika förutsättningar och befinner oss i olika belägenheter i livet. Men eftersom detta för det mesta inte beror på någon är det heller ingen idé att klaga över det. Var och en har möjligheten att se utmaningar istället för hinder, sina fördelar istället för nackdelar, etcetera. Väljer du att bara se det negativa får du också dras med en negativ inställning som ger ett tråkigt och otillfredsställande liv, och detta beror då bara på dig. Du inser antagligen detta på något plan, och kommer därför slutligen försöka glömma dig själv eftersom du har satt krokben för dig under hela ditt otillräckliga liv. Då har du gått från att välja dig själv till att välja en extrem omedvetenhet - och därmed valt bort livet.

Sartre hävdade att på frihet följer ångest. Dina många valmöjligheter kan bli överväldigande, att ständigt vara självmedveten och tvingas konfronteras med konsekvenserna av dina val kan  vara mer eller mindre chockerande och dessutom får vi ett tungt ansvar att bära - vi väljer ju inte bara för oss själva eftersom vi måste leva våra liv ihop med andra. Men detta ansvar att välja försvinner inte med inbillningen att vi är vilje- och ansvarslösa, och ångesten kanske är den kontrast som behövs för att vi i sanning skall förstå vad lycka är. Jag vet att jag hellre skulle leva ett tillfredsställande liv i frihet och ångest - där jag själv har makt att påverka min framtid - än leva ofri och i villfarelsen att det är någon annans fel att inget blir som jag vill.

Först när du inser att din passivitet faktiskt är ditt val är du fri. Först när du väljer att själv bestämma över ditt liv kommer du att kunna leva. I varje ögonblick under hela din livstid är det du som medvetet måste ta ställning, det är ditt ansvar gentemot dig själv. Vill du själv välja ditt liv? Lev då nu; nuet är det enda du någonsin kommer att uppleva att du är medveten om, för all framtid.

Religionen som rationell filosofi

Religon är idag en av de mest omdiskuterade och konfliktväckande företeelserna i vår del av  världen. Oavsett vilken tro man bekänner sig till, finns det ofta vissa riktlinjer och värderingar man förväntas följa. Dessa riktlinjer är mer eller mindre lika varandra och det finns gemensamma nämnare som genomsyrar alla religioner. Jag kommer dock mest att anknyta till kristendom, då det är den religion som ligger just oss närmast.

 

Den religiöse argumenterar naturligtvis för sin typ av livsstil genom att hänvisa till en högre makt, ett större gott eller någon form av övermänskliga lagar. Men frångår man detta perspektiv, och tittar på religionen utifrån - går det då att försvara dessa normer rent förnuftsmässigt?


Jag vill hävda att det är möjligt, i stor utsträckning. Har man som utgångspunkt att ingen gud eller högre makt existerar måste det vara människan själv som utformat och formulerat alla former av religion. Det människan skapar skapar hon, med få undantag, med ett syfte  - må det vara uttalat eller underförstått.

Sätter man upp principer för hur människor bör agera beror det rimligtvis på att man vill uppnå något. Samlar man många individer i en grupp, får dem att vilja uppnå samma sak och följa samma principer, så blir resultatet mer påtagligt. Detta är precis vad religionen gör; människor som har samma mål för ögonen och och känner gemenskap med varandra - och som dessutom uppmuntrar varandra att följa samma direktiv - får mer genomslagskraft då de blir mer effektiva tillsammans och gruppen blir mer sammanhållen. En grupp människor med ett system som inte fungerar kommer med tiden att upplösas eller försvinna, medan ett bra system lever kvar och gör gruppen starkare.

 

Detta återfinns dock inte bara i religion. I själva verket är det ett mänskligt drag att olika personer söker finna gemensamma målsättningar för att på så vis kunna samverka bättre.

Den stora skillnaden mellan denna allmängiltiga mänskliga egenskap och religion är egentligen målet. Den vanlige medborgaren följer ju civilisationens lagar och regler och anammar de värderingar som samhället förser honom/henne med - för samhällets bästa. I detta fall är samhällets väl den gemensamma strävan som förenar människor. De flesta inser det förnuftiga i att vara laglydig och samarbeta med andra (lagarna är ju till för vår egen skull), och de som är av en  annan åsikt tvingas ändå anpassa sig efter systemet - de lever, interagerar med och är beroende av en majoritet av människor som alla arbetar för samma sak och som har metoder (som bestraffning och belöning) för att se till att övriga följer deras direktiv.


Tar man kristendom som exempel (eller andra religioner med liknande egenskaper) ser man samma drag där. Det gemensamma högre målet är dock inte samhällets väl utan det man hävdar är Guds ord. Man har förvisso mer djupgående riktlinjer och en smalare inriktning - samt en doktrin som förklarar hur världen ser ut och dess värde, en doktrin som inte återfinns i samma utsträckning i samhället i stort. I den kristna rörelsen väljer den enskilde individen dessutom att anse att det är kristendomens riktlinjer och mål som gäller, och det ett val som man i samhället inte riktigt har. Men sedan är kristendomen heller inte lika allmänt rådande (förr var det ju just kristendomens regler som gällde och låg till grund för straff och uppmuntran, jämför andra religioner som i sina hemländer är intimt anknytna till politiken). 

 

Men grunden med kristendomens bud är ändå att människor skall kunna leva i välfungerande gemenskap.


Antar man att gud inte existerar blir detta ännu tydligare. Om kristendomen endast är en mytologisk förklaring till världen - skriven av människor - som sedan levt vidare genom tiderna, blir det uppenbart att man utvecklat eller formulerat levnadsreglerna utifrån vad som fungerar och är mest fördelaktigt. Att man sedan ger dessa regler ytterligare förstärkning genom att förklara dem genom en guds inflytande är irrelevant - det är något som ger gruppen något imaginärt att fokusera på och ytterligare motivation till att hålla sig till systemet, men hade inte systemet fungerat till att börja med hade de antingen inte nedtecknats alls eller också hade gruppen inte varit framgångsrik nog för att fortfarande ha inflytande.

 

Dessa regler och riktlinjer torde därför ha en verklig funktion och rationell motivering. Kanske de kan härledas till samhällets (den icke-religiösa folkmassans) regler och riktlinjer - måhända överskrider de till och med dessa.

 

Det finns en mängd faktorer som kan påverka vilken genomslagskraft ett system får. Det är möjligt att en imaginär gud ger just den motivation som krävs för att den bekväme människan skall göra de uppoffringar som behövs för att det mest fördelaktiga systemet skall efterlevas. Kanske är det just den irrationella förklaringen av ett gudomligt väsen som gör att så få lockas av att ta del av det religiösa systemet. Men någon funktion har det, annars hade det inte fortfarande kunnat florera som det gör.


Ett exempel är omtanke och kärlek till nästan, samt tolerans. Dessa är drag som enligt kristendomen (i de flesta nutida tolkningar) bör vara grundläggande för varje människa. Motiveringen är att det är Guds vilja att det skall vara så - att Gud är kärlek och att hat tar oss längre bort ifrån honom. Sedan lägger man till ytterligare argument, som att godhet föder godhet och liknande antaganden om det mänskliga psyket, men det är likväl Gud som är grundpelaren.

 

Erfarenheter säger oss dock att det faktiskt kan vara så att en  viss "godhet" är effektiv för att få en bra gemenskap med andra, vilket i sin tur leder till ett stabilt samhälle och lyckliga medborgare.

Man blir mer omtyckt om man visar omtanke mot andra, vilket gör att de i sin tur visar omtanke och själva blir mer omtyckta, och så vidare i en positiv spiral. Kärlek är ett begrepp man kan diskutera, men försöker man älska eller åtminstone tycka om eller acceptera andra är det sedan lättare att visa omtanke. Tolerans gör att man har lättare att acceptera och därmed älska och bry sig om sina medmänniskor.

 

Man tjänar heller ingenting på att hata och förakta; det är bara energikrävande och försätter en i ett känslotillstånd som leder till irrationella val och inte minst obehag för en själv. Ett problem som man inte kan göra något åt försvinner inte för att man blir mer förargad över det - det snarare växer. Men det uppfattas inte längre som ett problem om man helt enkelt slutar se det som ett, istället försvinner det då ur det egna psyket. När man sedan med lite perspektiv tittar på det har man större chans att göra objektiva och förnuftiga bedömningar, vare sig det handlar om samhället, enskilda individer eller något helt annat.


Det finns en mängd vettiga värderingar och tankar i en mängd olika relioner. Att man inte håller med om allt innebär inte att kontentan av det som hävdas är förkastlig.

Vi har friheten - och ansvaret - att välja oss själva och vår värld. Att vissa individer väljer att fokusera på något odefinierat högre behöver kanske inte innebära att de gör fel, ens om detta högre inte rent objektivt existerar, så länge de är medvetna om att det är deras val.


RSS 2.0