Välviljans skendemokrati

Det blev visst ytterligare ett inlägg på temat politik/demokrati.
Jag slogs bara utav den uppenbara motsägelse som finns i Sverige rörande just detta.

En del människor hävdar att Sveriges demokrati är en skendemokrati. Dessa människor säger att folket (det vill säga de själva lika mycket som alla andra) knappast har något att säga till om i realiteten, vilket är raka motsatsen till demokratins grund. I skolan får man dock veta att Sveriges demokrati faktiskt är den enda typ av demokrati som går under begreppet – alla andra bara ”tror” att de är demokratiska. Dessa motstridigheter indikerar att allting inte är frid och fröjd under den vackra demokratiska mattan. Eller är det bara de som blivit nedröstade som inte finner sig i en förlust?

Att ordet demokrati kommer från grekiskans ”folkstyre” känner de flesta till. Många är också medvetna om att Sverige styrs genom representativ demokrati – folket utser representanter som skall ta ställning i de flesta frågor – till skillnad från antikens Grekland där alla beslut togs genom folkomröstningar, vilket ger en direkt demokrati.

Vissa hävdar att det senare är det enda som är värdigt att kallas demokrati – att vi kallar Sverige demokratiskt bara för att det låter bra – medan andra hävdar att antikens Grekland nog var fint och trevligt, men att det bara var demokratins vagga och att de saknade alltför mycket utav våra viktiga och demokratiska värderingar. Dessa värderingar, som så starkt rotat sig i svenskarnas sinnen, har blivit själva grunden för vad en demokrati är. I själva verket är det mestadels efterkonstruktioner, som inte har någonting med begreppet ”demokrati” eller ”folkstyre” att göra, och dessutom är fiktiva.

De principer som en demokrati (från Sveriges sida sett) bygger på har nu inte så mycket med vare sig folket eller styret att göra. Det handlar mer om så kallade mänskliga rättigheter och ett liberalt och humanistiskt förhållningssätt. Människor är inte alls kapabla att rösta på det de vill – de röstar på det de tror sig vilja på grund av att får en skev bild av verkligheten och alternativen, genom mörkerläggning, missvisande information och propaganda – men det är mindre viktigt. Demokratin blomstrar så länge just du känner att du är lika viktig som jag och att din röst räknas. Och, givetvis, så länge du helhjärtat står upp för demokratin som den framställs för dig, utan invändningar.

Värt att tänka på är kanske att denna definition är framtagen ur vårt perspektiv, alltså på ett ytterst demokratiskt och politiskt korrekt sätt. Att politiska åsikter och värderingar går i mode är inte så konstigt då behoven förändras. Att nu demokratin skall bevaras till varje pris är inte konstigare än att kungen låter halshugga dem som hotar monarkin. Det säger sig själv att de styrande hävdar sina åsikters storhet, att medierna influeras (eller manipuleras) utav dessa och således påverkar folket att ha samma grundvärderingar. Hade det inte varit så hade ett samhälle varit svårt att hålla ihop.

Det farliga är när du inte längre frågar dig varför du tycker som du gör.
Eller än värre; när någon annan inte tillåter ett öppet ifrågasättande. Vilket är vad som sker, i viss mån.


Nu är det ganska oväsentligt huruvida hönan kom först, eller ägget – människor kommer alltid att bli påverkade att tycka som politikerna säger åt dem att tycka, för att de vill bli ledda, och de högt uppsatta politikerna kommer att delvis forma sina åsikter efter folkets önskemål, dels för att de själva är folk, dels för att de vill fortsätta att vara högt uppsatta. Du vill ju ha en ledare som delar dina intressen, så varför skulle en politiker – ponera att dennes enda livsmål är att värva din röst – säga sig ha intressen som går i konflikt med dina?

Problemet är just det; ett parti måste böja sig för majoritetens vilja för att nå toppen, men det innebär främst tomma vallöften. Dessutom vet majoriteten inte vad de behöver.

Låt oss säga att alla människor vill väl. Denna välvilja varierar utifrån individens intressen; en person som inte bryr sig ett jota om djur kommer inte att se vegetarianen som hedervärd (om man bortser från alla andra aspekter utav vegetarianism förstås), och en person som mest av allt respekterar de äldre kommer att förakta den familj som låser in gammelfarmor att mögla på ett ålderdomshem för att få mer tid till barnen. Åter andra tycker att de själva är allt som betyder något och struntar i andra som ägnar sig åt annat betydelselöst. Vad vi än gör kommer vi antagligen finna skäl för detta, skäl som någon annan anser vara otillräckliga helt enkelt för att vi har olika intressen och värderingar. Denna välvilja – vår välvilja – vill vi återfinna i en ledare.

Men en ledare blir inte en bra ledare för att denne vill väl. Oavsett vem, eller hur många, som anser att viljan är god.

Ett gäng extrema rasister kan säga vad de vill om att deras herr Svensson vill väl (underförstått Sveriges väl, underförstått svenskarnas väl, underförstått etniskt medvetna, främlingsfientliga svenskars väl, underförstått deras grupps väl), det gör honom inte per automatik till en bra ledare. Modemiljömedvetna kan på samma sätt hävda att deras Al Gore (eller svensk motsvarighet) vill väl, men det är underförstått miljöns väl eller, i förlängningen, de miljöfrågor som för stunden är på modet med de lösningar som media tillhandahåller dem, och inte heller detta behöver göra denne person till en bra ledare. Etc. etc.

Varenda grupp och varje parti består ju utav personer som delar en eller flera visioner och prioriteringar, med anhängare som skriver under på att just dessa är viktigast. Frågan är om majoritetens välvilja, vilken resulterar i ledarens välvilja, är den som faktiskt är bäst. Frågan är om det borde spela någon roll.

Människors åsikter bygger ofta på – eller existerar helt på grund utav – manipulation, känslosamhet och kortsiktighet. Om nu dessa egenskaper ger oss de åsikter vi har; vill vi då alls ha en ledare som delar våra intressen? Det skulle ju innebära att denne agerar utifrån samma egenskaper. Såtillvida den styrande inte ljuger, eller manipulerar oss till att faktiskt välja vårt eget bästa.

Redan Sokrates påpekade att ett land borde styras utav en statskunnig.
Inte godtyckligt utifrån folkets vilja.


RSS 2.0