Drömmar och äventyr?

Jag gick för ett tag sedan en promenad med en god vän till småbåtshamnen. Tillsammans betraktade vi vattnet som rullade in mot vågbrytaren, och vi lät funderningarna vandra med röken från en delad cigarr, ut över Vättern som glittrade i vårsolen. Som vanligt kom vi nog inte fram till något revolutionerande, men vi höll med varandra om en sak - samhället är anpassat till individer som inte har mer storslagna drömmar än att jobba, supa på helgerna, avla barn - som upprätthåller detta mönster - och sedan dö. Här finns inte rum för konstnärer och poeter, drömmare och äventyrare. Här finns inte rum för oss.

Givetvis behöver alla anpassa sig på något sätt för att vi skall kunna leva ihop.
Men det är sorgligt att veta att man faktiskt kan göra precis vad som helst, när de flesta upprörs så fort man råkar hamna lite utanför ramen. Jag säger inte att jag vill vara kriminell eller ta min inbillade individuella frihet och leva ut just mina drömmar på bekostnad av andras, men sådan jag är har jag svårt att få mitt liv att bli så automatiskt som samhället vill. Vilket också gör att jag lätt hamnar utanför ramen. Jag tror att det finns många som vet vad jag talar om; som ser systemet som just ett system och inte som den ofrånkomliga sanning de flesta andra tycks se.

Ni vars psykjen skiljer sig från mängden -
ni som har mentala störningar, excentriska personligheter eller bara är mer intelligenta eller har livligare fantasi. Ni som inser att ungdomar har inte alltid gått i skolan, vägar har inte alltid varit omöjliga att frångå, vildmarken har inte alltid varit otillgänglig och städerna har inte alltid varit stora. Ni som inser att det finns faktiskt de som strävar mot högre mål, för sig själva eller andra, och som lyckas. Har man en gång insett att det finns något mer är det svårt att låta sig svepas med i blindo igen.

Jag vill skapa. Jag vill se världen, vandra i naturen och utforska städerna. Jag vill kunna segelflyga, stå på händer, spela cello, derivera och integrera. Det finns oerhört mycket att se och uppleva - nej - det finns oändligt mycket att se och uppleva. Jag kan inte nöja mig med att inte ens vilja ta del av det liv jag lever fullt ut. Om jag klarar det eller inte är en annan fråga, men jag måste få drömma. För jag kan inte vänja mig vid att leva efter samma system som alla andra och aldrig få lov trampa utanför ens minsta lilla.

Det finns oändliga möjligheter.
Ändå vill så många hålla ner människan och göra henne till en medelmåtta. Jag vill inte se ett samhälle i anarki där alla gör som de tror att de vill, men jag vill inte heller se ett samhälle där den som behöver se andra möjligheter än de allmänt accepterade inte kan det, för att samhället står ivägen. För då hamnar de utanför ramen, och utanför ramen finns just nu bara misär, enligt alla normer.

Tillägg

För att förklara mig ytterligare (vilket var precis vad jag hoppades slippa):

Nej, jag hatar er inte.
Ni är inte föraktans- eller avskyvärda. Det är inte främst ert agerande som är felaktigt; att ni stjäl energi gör er inte till dåliga människor.

Det är jag som är psykiskt instabil.
Jag har inte kapaciteten att vara centrum i era liv, och jag kan inte frälsa er ifrån ondo. Jag har inte hur mycket resurser som helst, men det är mitt fel, inte ert.
Det är inte du, det är jag.

Jag ber så jävla mycket om ursäkt för att jag är så egocentrisk.

Energitjuvar

Nu kommer jag att trampa vissa på tårna. Jag ber om ursäkt för eventuella sårade känslor, men vill ni ta illa upp är det ert problem - jag menar inte detta som annat än ett skri i frustration. Det är inte alls min avsikt att förolämpa. Är du osäker bör du sluta läsa här.



Alla människor kan vara krävande.
Det är inget konstigt med det. Vissa kan vara krävande på ett sätt som är perfekt för en annan typ av krävande människa, så att man kräver sådant av varandra som motparten behöver ge. Vissa kräver mer än andra. Till dessa hör framförallt de individer som har en psykisk åkomma som gör att de behöver extra mycket uppmärksamhet eller skiljer sig märkbart från den sociala normen. En annan krävande typ av människa är den som har en svagare personlighet.

Den som hela tiden kräver bekräftelse.
Den som hela tiden kräver vägledning.
Den som hela tiden kräver uppmärksamhet.


Dessa personligheter och egenskaper behöver inte vara ett problem för alla, men när en sådan person söker sig till en annan, med andra typer av psykiska problem och/eller svagheter, kan det bli jävligt påfrestande för en av, eller båda, parterna.

Jag har sådana problem.
Jag försöker i viss mån hålla dem i schack, och jag försöker låta bli att vara just krävande. Visst vill jag ha bekräftelse, vägledning och uppmärksamhet, men inte bara för att få det. Och framförallt kräver jag inte av dem jag talar med att de skall ge det till mig.

Jag kan bli tokig på sådana som suger åt sig smicker som en svamp, utan att ens reflektera över vad det är jag faktiskt har sagt och varför (kanske mest för att jag inte står ut med det nedlåtande i att ömka och smickra till att börja med). Eller sådana som alltid går precis intill och följer efter när jag flyttar mig till yttersta kanten av trottoaren, utan att fundera över varför vi plötsligt går i sicksack istället för rakt fram. Eller sådana som ringer var och varannan dag och vill prata eller umgås, och som tar illa upp om jag inte svarar snabbt nog på msn. Sådana som tar det som en personlig förolämpning om jag är på dåligt humör och ber om att få bli lämnad ensam. Sådana som tar precis allt - som inte är en direkt uppmuntran - som en personlig förolämpning.

Känsliga människor som bör behandlas varsamt, kanske.
Men allvarligt talat, väx upp?


Jag är inte en särskilt social varelse; jag tycker inte om att prata i telefon, jag umgås inte gärna ofta och jag kan stundvis vara väldigt fåordig eller till och med otrevlig, om jag är på det humöret. Men jag är inte otrevlig utan förvarning - jag har flera gånger förklarat för mina vänner och bekanta hur det ligger till och varför jag just den där veckan inte ville umgås varje dag eller just den där gången inte hade lust att ha en lång och meningslös diskussion över telefon. Det är inte personerna i sig jag har något emot egentligen, men när de för tionde gången svarar mitt avståndstagande (läs: mitt väl motiverade avståndstagande) med "har jag gjort något fel?" eller "hatar du mig?" blir jag smått frustrerad och börjar fundera på om personen kanske inte är riktigt funtad.

Vill du att jag skall klappa dig på ryggen och ge dig vackra ord för att du skall kunna känna dig uppskattad? I så fall får jag tyvärr säga en gång för alla att du har sökt dig till fel person. Jag kommer inte alltid att vara hygglig och förstående, jag har alldeles för mycket egna problem för det, och jag är själv för ledsen för att klara av att ge all min positiva energi till andra som behöver den. Skaffa självdistans eller försvinn innan jag råkar skada dig. För din egen skull.

Kanske är jag otrevlig, kanske borde jag bara ta mig i kragen och veta hut. Men jag orkar inte med fler småbarnsfasoner, allt daltande hit och dit. Och jag blir utmattad av alla krävande personer som måste stjäla energi för att stilla sin egen osäkerhet.

Återigen har jag egentligen inget emot er, alls. Men jag står inte ut med att upprepade gånger behöva förklara varför jag inte är en solstråle, för att folk tar illa upp för skitsaker. Åtminstone inte nu, när jag redan är trött och sliten för egen del. Så lär er att lyssna på vad jag säger för helvete!


Och nej! Det är inte riktat till en person, utan flera. Ta det därför inte allt för personligt. Snälla.






Kalla mig sadistisk om du vill -

jag orkar inte dansa mer.
Varsågod och gnäll lite till
om hur du bara ger och ger -

jag bad dig om inget,
men ger du ändå
får du skylla dig själv -

jag yttryckte aldrig en vilja att få.





Kärleken

Du vet alla de där som springer runt och blir kära stupikvarten, där varje ny kärlek är den enda som faktiskt har varit sann? Jag kan inte annat än sucka åt deras fasoner och spela med i deras charader - kärlek är inte lika flyktigt som fysisk attraktion eller ren omtanke.

Givetvis är det lite bereonde på hur man definierar begreppet, men inte ens deras kärlek säger de är tillfällig, ytlig eller ens övergående. Förrän de hittar nästa objekt - då var det plötsligt inte ens kärlek till att börja med.

Hyckleri är vad det är.
Det är tröttsamt och så men det tjänar kanske ingenting till att bry sig om det.
Däremot är det ledsamt att det är deras missbruk av kärleken som blir rådande norm. Jag har haft vänner som har förtvivlat över att de fortfarande inte har hittat sitt livs kärlek när de uppnått en viss ålder (som i mina ögon inte är särskilt hög). Anledningen till deras förtvivlan är inte en faktisk saknad av kärlek som sådan; de hade säkerligen kunnat nöja sig med familjens och vännernas kärlek om det inte hade varit för normen.

Dokusåpor, tv-serier, romantiska komedier och folk i allmänhet visar att kär blir man, och bör man bli, mer eller mindre hela tiden. Det är det som är "normalt", trots att det är så totalt misstolkat. De som ser kärleken för vad den faktiskt är har givetvis svårare att se kärlek i de ytliga relationer de befinner sig i, och tror att de gör något fel när de inte finner kärleken lika ofta som "alla andra". De ser inte att det "alla andra" kallar kärlek är tillfällig affektion, något de själva har i själva verket har lika gott om.

Kärlek är sällsynt!

Jag trodde länge att jag egentligen krävde för mycket av kärleken när jag tänkte att den var så fantastisk som folk sade. Att den kanske inte blev mer spektakulär än fysisk attraktion eller stark vänskap. Sedan insåg jag hur stark den faktisk är, men med den lärdomen följde också insikten av att den är skör och svår att uppnå. Jag tror att kärlek kan vara evig. jag tror att den kan vara det starkaste band som finns mellan två människor, jag tror att den kan förändra en människas liv och göra underverk.

Jag tror dessvärre också att kärleken på många sätt är hittepå och självinbillning. Kärlek för mig är inte en gudomlig kraft som får två själar att bli ett, utan bara en övergripande benämning på känslor och drifter som uppstår hos oss helt naturligt (även om vi inte har hela förklaringen till dessa ännu). Däremot är just förmågan till inbillning så stark att det vi brinner för - må det vara en ideologi, en dröm eller en annan människa - kan ge oss den lycka och den motivation vi behöver. Just mellan människor kan kärleken skapa fantastiska unioner och relationer som bygger upp och skapar nytt och stärker och jag vet inte vad.

Jag tror alltså på kärlekens verkningar snarare än kärleken som sådan.
Men spelar det egentligen någon roll?

RSS 2.0