Fjärilar, till dig

Jag vet faktiskt inte varför jag fastnade för fjärilar. Jag förstod nog inte ens att jag gjorde det förrän jag insåg att jag hade ytterligare en fjärilsbild under pennan. Förmodligen har de fått en egen symbolik för mig, så att de ger ytterligare djup till bilderna på ett subtilt - och för betraktaren kanske fördolt - sätt.


Jag vill berätta något med alla mina bilder. Det finns ett fåtal verk som kommit till på någon annans begäran, med givna riktlinjer, som är mer eller mindre döda för mig. Men när jag skapar på mina egna förutsättningar så gör jag det ur mitt inre, och då är det i det närmaste oundvikligt att förmedla de känslor och tankar som driver på skapandet just då. Förstås. Därför är mina bilder betydelsefulla, för mig, oavsett om de är vackra eller inte. De har dessutom betydelse också för andra, men min symbolik är naturligtvis inte alltid så uppenbar att ni förstår hur. I vilket fall som helst hade min konst inte varit konst om det inte hade varit för er som ser den, men inte heller utan en historia. Och det är bara min historia jag kan - och måste - berätta.

In absentia

Himlen sänker sig -
koncentrerar solens ljus
i ett gyllene sken över dig.
Och vindens sus

när den smeker sjön -
målar vågorna med skum -
sjunger tyst i rodnande rönn.
Jag står där, stum.

Molnformationernas rastlösa dans -
i ett skugglands schism,
kontrast och dualism -
men en underbar balans.
Ljuset faller mjukt
som skuggorna mot jorden,
som tystnaden mot orden,
som vi för varann.

Vattnets silversvall
rörs som om i andetag,
som, när skönheten får mig på fall;
mitt hjärtas slag.

Molnformationernas rastlösa dans -
i ett skugglands schism,
kontrast och dualism -
men en underbar balans.
Ljuset faller mjukt
som duggregnet mot världen,
som lågorna mot härden,
som vi för varann.




(Ja, det är jag själv som sjunger stämman. Och ja,  det är aningen halvdant. Men jag ville testa.)

Saken är den att jag egentligen har varit alldeles för dålig på att vara kreativ det senaste. Häromdagen var världen väldigt vacker och jag hade ingen kamera med mig. I brist på motivation tog jag inte till penslarna heller, utan istället gitarren. Och tangentbordet. Jag vet vad jag vill få fram, och även om det kanske inte framgår så hoppas jag att du förstår att tanken är god i alla fall. Det kanske mest blir en desperat nödlösning, men ärligt talat är mina sämre alster lika äkta som de andra. Mina känslor är ju desamma oavsett om de tar sig uttryck genom färg och form eller genom ord och toner.

Stjärnfall

När jag ser upp mot stjärnhimlen blir jag påmind om hur ofantligt liten en människa är.
I förhållande till de astronomiska dimensioner som är kolsvart rymd och strålande himlakroppar - de ändlösa eoner som förflutit och också skall förflyta, de oerhörda krafter som verkar och de fantastiska fenomen som vi inte förstår - blir en människas liv tämligen obetydligt. Jag uppfylls då av ett lugn och en trygghet i att veta att ingenting spelar någon roll, egentligen.

Det är något nästan magiskt i det, att gå ensam genom mörkret och stirra ut i en oändlig tomhet som översållas av ljuspunkter som visar sig bli fler allteftersom ögonen anpassar sig till mörkret. Jag hoppas att du också kan ta del av det och bli lika hänförd som jag. (Jag vill dela med mig av magin, inte ensamheten.)


De senaste dagarna har nätterna varit mörka och kalla, och jag har haft turen att hamnat ute på sena promenader. Större delen av den tiden har jag ägnat mig åt att beundra stjärnorna, och jag tror aldrig att jag har sett så många stjärnfall på så kort tid som jag gjort nu. Stjärnhimlen slutar aldrig att fascinera mig, och jag förstår verkligen att den har inspirerat till så mycket religiösa uppenbarelser och myter, att människor i alla tider har vördat, fruktat och älskat himlakropparna och de ljusfenomen som syns nattetid.

Om jag hade haft mycket pengar skulle jag ha införskaffat ett teleskop och flytt undan civilisationen för att låta himlen komma till sin rätt. Eller kanske ännu hellre tagit mig upp ovan atmosfären. Fast kanske inte ensam.

Även om kosmos är gränslöst vackert finns det viktigare saker. Kanske just därför. När ingenting spelar någon roll i rummet och tiden blir det nog mer påtagligt vad som betyder något här och nu. Skönheten i tusentals avlägsna galaxer och likglitlighet är ingenting emot skönheten i det som faktiskt spelar roll, för mig, för att det är just för mig och därför är viktigast i världen.

Ö

Människan är ingen ö,
men är du fastland så är jag sjö -
mellan oss finns murar utav is och snö,
och vår räddningsyxa är för slö.

Runtomkring står fän på kö
till slakteriet för att dö.
Det dröjer länge än till mitt adjö,
men du vet, mitt kött är också hö.

Intill döden är hon skild
ifrån allt utom sin spegelbild,
hon lever hela livet i en karg miljö
där världen är en öde ö.

En tanke kan nå fram ibland,
som en hand som når en annan hand.
Tillsammans kan de knyta sköra vänskapsband,
och förankra dem, i slagg och sand.

Intill döden står hon kvar
i sin ensamhet med tomma svar.
Där pryglas hon av frågor som blir käpp och spö
i den vind som sargar hennes ö.

Ensamhet är allt hon har,
fastän stolt och stark och underbar
hon skördar sina frukter från ett dödfött frö -
det är mörkt och kallt på hennes ö.

Tiden läker alla sår,
men den sätter också sina spår.
Vi sträcker oss emot varandra tills vi når,
men vi kan aldrig riktigt veta om det faktiskt går.

I passion ger jag mig av
över ändlösa och djupa hav.
Kanske är en människa en enslig ö,
men om jag inte ens försöker nå dig lär jag dö.





Fyrvaktare

De ser världen falla samman
och brister ut i gråt -
de färdas över hav av tårar,
i en sjunkande båt.
Fartyget är byggt på hopp
men flyter knappt med deras ringa tro -
viljan fyller inte seglet
och deras ambition kan inte ro.

På dessa vatten är friheten karta
och ångesten kompass,
när du ensam surrats fast
vid rodret och får stå ditt kast,
och skeppet går i kvav -
du styrde in på stora hav.

Konstnären är ljusets konung -
fyrtornet är hans tron.
Han har hela världen framför sig
och för sin passion.
Han varnar dem för dolda faror
och visar dem hur trygga hamnar nås,
och han ser dem blunda och gå på grund
och förlisa och förgås.

De går vilse på kartan
och försöker att förstöra den kompass
som för dem över vågors brus,
och de vägrar se det ljus
som leder dem i hamn
till hans kärleksfulla famn.

Så de ser ingen skönhet
och får ingen frid
på den färd
som gör vem som helst trött och tärd -
ja, det är en kylig vind
men den är hårdare om man är blind.






RSS 2.0