Der Steppenwolf

När jag var yngre var jag sådan att jag helst upplevde världen genom sidorna i en bok. Det var mitt nöje, min kunskap, min fantasi och min verklighet; helst av allt somnade jag med en bok i mitt knä och lampskenet i ansiktet. Sedan hände något - jag kanske fick ett liv, eller fler bekymmer, vad vet jag - och jag slutade läsa nästan helt.

Då och då dyker de emellertid upp igen, de där fantastiska, fantasieggande, insiktsfulla  - eller bara hysteriskt roliga, sorgliga eller spännande - de sublima upplevelserna, i skepnad av en bok. Det är dessa böcker som får en att se saker man aldrig sett, som kan ställa hela ens världsbild på ända och samtidigt roa, tjusa och trollbinda läsaren. Jag är inte säker på om jag minns ens hälften av de böcker jag läst, men jag minns upplevelserna av dem. Upplevelsen kan sedan återupplivas i nästa fantastiska bok, vilket är vad som skedde idag.

För ett tag sedan fick jag Hermann Hesses Stäppvargen.
Det var en försenad julklapp, hitskickad av min vän, X. Han, och många andra kloka individer, har tipsat mig om denna bok under ganska lång tid, men jag har aldrig gjort slag i saken och läst den. Nu hade jag dock ingen anledning att låta bli, och till min lycka insåg jag att det här en av dessa fantastiska böcker som man har svårt att lägga ifrån sig, men som man fasar för att läsa ut då man vill hålla kvar vid berättelsen så länge som möjligt. Nu är jag hallvvägs, och sörjer redan att den inte är längre än den är.

Med tänkvärda visdomar, klarsynta betraktelser och en lidelse som så starkt slår igenom och får gensvar hos läsaren - om inte hos alla så åtminstone hos mig - blir denne bok definitivt den största trösten på länge. (Jag känner mig utvald! Jag känner igen mig! Det är underbart!)

Egentligen är det kanske dumt att gå händelserna i förväg och glädjas över en bok jag inte ens har läst ut, och dessutom skriva om den. Men nu är jag lycklig - jag har ju hälften kvar att se fram emot! Tack ni intellektuella som delar med er av era visdomar, tack författare, konstnärer, och filosofer - tack X!

Skriftspråket kan tala till en människa så som inget annat språk kan.

Ett klick för skogen

I en värld som kokar av kriser och politiska förändringar får man inte glömma bort att även de till synes mest betydelselösa kan göra något för att påverka världen i rätt riktning. Eftersom de allra flesta i någon grad delar samma uppfattning om vad som är "rätt riktining" är det ganska effektivt att gå ihop och stödja redan etablerade verksamheter; detta lilla stöd kan påverka även det.

Något som ligger många, och även mig, varmt om hjärtat är naturen. Sveriges unika skogar är för fantastiska för att det kan vara acceptabelt att de avverkas, speciellt de som faktiskt är de enda i sitt slag. Har du någon gång sett det rika djur- och växtliv som finns i de äldre skogarna vet du vad jag menar. Och även om du inte vet det - lita på mig, det är värt att bevara.

Därför väljer jag att idag göra lite reklam för

 www.ettklickforskogen.se



"Just nu pågår en insamling för bevarandet av Verles gammelskog som är belägen i Ale Kommun (ca 5 mil NO från Göteborg). Vi har på oss fram till den 19 mars 2009 med att samla ihop nog med pengar för att rädda Verles gammelskog från avverkning. Utan Ett klick för skogens förhandlingar med markägaren skulle skogen ha blivit fälld redan i vintras. Detta beroende på att inga myndigheter har nog medel för att kunna bevara den avverkningsanmälda skogen.
"


Klicka gratis - rädda Sveriges gammelskog!

Att förneka, värdera, generalisera

Mänskligheten förnekar så mycket.
Har du någonsin tänkt på vilken otjänst du gör dig själv när du väljer att ignorera fakta? Om sanningen är obekväm blir den inte mindre sann för att du försöker dölja den bakom krystade bortförklaringar. Dessa försök till att komma runt ett problem gör bara att du förblindar dig själv och försvårar möjligheterna att förändra och förbättra.

Givetvis har du tänkt på det. Men inte desto mindre fortsätter du att förneka, som vi alla gör. Det stora problemet är ju egentligen när det handlar om stora beslut - stora lögner - som påverkar flera människor eller hela världen.

Sanningen skall segra, heter det. Sanningen skall göra er fria.
Vita lögner i all ära, men jag tror att det finns vissa poänger med att hålla sig till sanningen - nästan så att det är bra att hålla sig till sanningen "till varje pris". En sanning med modifikation kanske, men det verkar finnas mestadels fördelar med att vara sanningsenlig, och inte bara för att det är hedervärt.
Och vad innebär egentligen det?

Mänskligheten värderar så mycket.
Har du någonsin tänkt på hur konsekvent du väljer att bedöma och väga världen subjektivt? Djur värderar inte - de upplever sin omgivning i form av den fysiska verkligheten. De tar in syn-, hörsel- och känselintryck, de kan koppla en upplevelse ett minne, men bara genom betingning. De kan troligtvis inte frammana minnesbilder eller på andra sätt föreställa sig någonting utanför den direkta omgivningen. De kan inte heller jämföra, med termer som "bättre, sämre" eller "fulare, finare", utan endast med "större, mindre", "blåare, grönare", etcetera (troligtvis).

Ändå värderar du, och lägger antagligen värde i själva värderingen. Ingenting är faktisk bättre eller sämre; en hammare är bättre än en skruvmejsel för ändamålet att slå i en spik, men det finns inget mervärde i själva hammaren. Ändå är vi beredda att betala dyra pengar för att proffstyckare skall göra uttalanden om något som rent objektivt inte existerar. Ett vin, till exempel, är gott eller äckligt beroende på olika personers olika preferenser, ändå kan man tjäna på att vara vinprovare och dela med sig av sin egen, högst subjektiva åsikt.

Vi tycker dessutom att en person är "hedervärd" om denne följer ett antal principer, som i sin tur är en följd av att man har värdesatt vissa egenskaper eller handlingar.

Vad är det som säger att du är bättre än andra om du är ärlig?
Att sanningssägandet får goda konsekvenser är en sak - att du alltså lämpar dig bättre som människa i syftet att bidra till ett ärligare samhälle, mer tillit etc. - men det gör inte att du rent objektivt är bra, då någon sådan egenskap inte existerar utanför sitt sammanhang. Men inte nog med det - vi tycker också att den som sätter värde på en ärlig person själv är bättre än den som inte gör det.
Varför?

Mänskligheten generaliserar så mycket.
Vissa etiska värderingar ger generellt sätt så goda konsekvenser att man gör dem till regler. Konsekvensetiken kan alltså på sikt bli pliktetik; det är svårt att i varje situation ta ställning till vilken handling som ger godast konsekvenser, och följer man då de riktlinjer man vet rent principiellt är "bra" (i förhållande till sämre alternativ, för goda konsekvenser) får man i majoriteten av fallen rätt. Hade vi inte värderat vissa egenskaper eller handlingar som bättre eller sämre hade det varit svårt att bedöma vad som är mest rätt, och framförallt hade det varit svårt att hålla fast vid principerna. För det är ju så att vårt värderande påverkar oss ganska starkt.

En person som är principfast och dygdig, har god moral och andra egenskaper som värderas högst av allmänheten, har i alla tider getts ett högt värde. Hade det inte varit så hade vi inte i lika hög grad strävat efter att själva följa goda principer, dygder och moralläror. Det kan förstås slå slint - vi glömmer lätt att det inte är för principens egen skull den skall följas, utan för dess generellt sett goda konsekvenser - denna glömska leder till att vi inte kan anpassa principen då omständigheterna förändras. Att säga att någon - som bara agerat på det enda sett denne ansett var riktigt - är dålig, gör att personen får dåligt samvete och belastas med självförakt, istället för att inse att det var handlingen som gav negativa konsekvenser.

Ett överdrivet värderande torde därför ge onödiga negativa konsekvenser.
Värderandet är således ett ganska ineffektivt verktyg till att nå ett "allmänt gott". Våra moralläror och etiska principer har uppstått genom att man lärt sig vilka handlingar som ger bäst resultat - alltså borde vi kunna revidera dessa principer utifrån ett förnuftigt ställningstagande. Det borde inte vara det subjektiva värdet som står högst i kurs, utan det faktiska.
Ändå värderar vi, och värderar att vi värderar.

...vilket leder oss tillbaka till
förnekelsen. Att inse att en handling (eller en person) inte är bra eller dålig i sig är obehagligt och rentav avskyvärt för många. Men tänker man efter inser man att vi inte bör värdera sådant som inte kan ställas i relation till något annat. Men detta förnekar vi, till förmån för värderandet...

Mänskligheten är så mänsklig.

Du har säkert någon gång känt det där behovet av att hävda dig, att definiera dig själv och sticka ut ur mängden med just dina egenskaper. Mänskligheten i stort fungerar nog så; vi försöker ständigt hitta det som på något sätt visar att vi är människor och skiljer oss från djuren.

Att vi är ensamma om att kunna värdesätta är kanske den drivkraft som får oss att ständigt göra det. Vi uppskattar högt de egenskaper vi är ensamma om, vilket gör att vi gärna överdriver dem. Det kanske inte heller är så konstigt ur ett evolutionärt perspektiv. Det som är själva essensen hos en människa - det som ingen annan har än vi - är det vi identifierar oss med.

Det har genom tiderna funnits olika förklaringar till vad som är "en god människa", och de egenskaper man har tagit fram har byggt på moralen, själen, språket. Kanske är det i slutänden språket det landar i - vad annars är det det handlar om, om värden inte existerar?

Våra värden finns i språket, vår själ och vår moral är sådant som uppkommit genom språket och genom att vi värderar. Kanske spelar det ingen roll om värden existerar, om människan måste sträva efter att vara god, om själen bara är ett begrepp -

att filosofera kring det kanske bara är vårt sätt att hävda oss?

RSS 2.0