Konstnärlig utveckling

Jag satt och tittade på målningarna jag i brist på plats ställt upp på bokhyllan.
En konstnär borde ha en egen stil, tänkte jag, och funderade på om mina bilder har något gemensamt. Så insåg jag att det jag själv tilltalas av - som jag försöker få med i alla mina bilder och som jag tittar mest på i andras - är ljuseffekter. Skuggor och reflektioner, skiftningar i ljusstyrka och glans.

Jag tycker om kontraster, men framförallt de finstämda nyanserna; en gnista på rätt ställe som framhäver hela tavlan, skuggor som fördjupar den och det mjuka skenet som tar fram färgerna och känslan som bilden skall förmedla.

Jag fascineras så av bilder med intressant ljus. Jag tror kanske att fotografer generellt sett är mer medvetna om hur mycket ljuset påverkar - utgör - deras verk, men också i teckningar och målningar kan ljuset tas fram på ett helt fantastiskt sätt. Det är det jag har försökt att göra i allt större utsträckning, även om jag inte har tänkt på det själv. Det kanske bara är ett nödvändigt steg på vägen i konstnärsskapet, men det är i alla fall något av det viktigaste i mina bilder. Ljuset.

Krigföring.Vetenskap.
Butterflies and Hurricanes.Hallå där.

The kindness of strangers?

En kvinna satt och grät på bushållplatsen.

Hon pratade i sin mobiltelefon med någon om sin resa till Gränna, som tydligen var ett stort misstag, och om hur snett allting hade gått. Mitt under samtalet brast hon ut i förtvivlad gråt. Det var ganska förfärligt att se - inte för att hon visade sin svaghet, utan för att det är så ovanligt att människor gör det. Det kändes bara främmande och bakvänt, så jag satt där handfallen.

Den upprivna kvinnan avslutade samtalet och bussen kom, och innan jag klev på gick jag fram och frågade om jag kunde göra något för henne. Hon såg på mig med en blick som om någon hade rivit sönder hennes själ, men samtidigt med en tacksamhet som om jag erbjudit mig att kasta mig framför ett tåg för henne. Med orden "nej, ett nytt liv kanske.. men tack för att du frågade" log hon och steg in i bussen.

Hon kan förstås ha varit artig och egentligen hatat mig smyg för att jag inte lät henne vara ifred, men det såg inte alls ut så. Snarare verkade det som om hon faktiskt blev genuint glad över att jag brydde mig, och förvånad över att jag inte bara tyckte synd om henne på avstånd utan faktiskt skred till handling. Inte mycket till handling förvisso, men jag räckte ut en hjälpande hand, och det var mer än andra bestörta åskådare gjorde.

Det är inte mitt fel att en främmande kvinna sitter mitt emot mig och gråter. Det är inte jag som har begått hennes misstag, och det är inte jag som har sårat henne. Det ingen som ålägger mig att hjälpa henne och hon kommer inte att komma ihåg mig för att jag inte gör det. Hon klarar sig förmodligen på egen hand, och behöver hon hjälp är det upp till henne att be om den.

...?!

Jag är lite less på all kylighet.
Visst berörs man egentligen av människor som är så förkrossade att de inte ens försöker låta bli att visa det? Visst förstår man att det kan kännas som en nattsvart återvändsgränd när man är i en främmande stad, ensam, med minnen av sådant man bittert ångrar och inget hopp om förlåtelse? Visst inser man att man i det läget kan behöva lite uppmuntran, vänlighet och stöd, och visst inser man att det inte är något man då gärna frågar efter! Visst vill man hjälpa, men när man inte vet hur blir situationen bara obekväm.

Varför känns det så konstigt att göra något bra för en annan människa?

Jag säger inte att jag vill att människor skall gå och vräka ur sig sina problem för hela världen, gråta öppet på gator och torg för ingenting och kasta sig i främlingars armar. Men i vissa situationer är det så uppenbart att det inte krävs mycket ansträngning för att ge en större glädje, och i de situationerna vill inte jag sitta stillatigande och försynt titta på den som gråter, med sympati som blandas med avsmak för att det får mig att må dåligt utan att jag gör något åt det. Det är detta förebrående medlidande som syns i alla villrådiga, förbipasserande ansikten, och det äcklar mig.

Jag tycker om att jag bir berörd - att jag vill skratta med den som skrattar och gråta med den som förtvivlar - men jag hatar världen för att den inte har lärt mig att det är okej. Det borde vara ett verktyg för att förstå och kunna hjälpa, men det blir bara en spegel som jag måste täcka över för att den får alla andra att känna sig illa till mods, för att de inte vet hur de skall hantera det, för att världen inte lär oss att främlingar också är människor.

Innerst inne tror jag att det är ett grovt brott mot allt som är gott och ädelt, att tvinga sig själv att stänga av istället för att uppleva och ta konsekvenserna av varje ögonblick.


Lyckans smed

Jag har nog sagt det förut, men...

Världen är sådan att den är din att leva i. "In Soviet Russia, life lives you" skulle man kunna uttrycka det, i enlighet med sovjetfenomenet (varifrån det kommer vet jag inte), men du lever alltid ditt liv, och det spelar ingen roll vad som händer; det är upp till dig att antingen göra det bästa av det eller låta omständigheterna styra och ta konsekvenserna av det.

Jag träffade en konstnär som har valt att ägna sig åt smide. Hon har alltid gjort sådant som ingen annan har gjort förut, hon har gått emot strömmen och trotsat alla problem som då har uppstått. Hon valde att göra det hon ville göra - inte att önska att hon kunde göra det - och lyckades.

Saken är den att vill du göra något, så gör det. Ingen kommer att komma och säga till dig att nu är du musiker, konstnär, professionell fotbollsspelare, advokat, etc. - det finns förstås undantagsfall där människor har fötts till en oerhört privilegierad position, men för det mesta och för oss vanliga dödliga är livet mer eller mindre en kamp. Så välj den kamp som tar dig till det slutmål du vill nå, så når du dit. Välj vad du vill vara, och var det.

Visst har vi våra omständigheter att ta hänsyn till, men är du inte dummare än att du kan ta med dem i beräkningen när du gör ditt val så bör du lyckas. (Är din dröm att kunna flyga för egen maskin får du räkna med att kanske viga hela ditt liv, minst, åt att forska fram ett sätt att göra det, till exempel. Men tycker du att det är värt det skulle det kunna vara möjligt.)

Jag skall därför försöka... nej, jag skall sluta gnälla om att "det hade varit mycket lättare om..." och "jag önskar att jag hade...", och istället utgå ifrån det jag har för att bli den jag vill vara.

Jag må ha mina svagheter i min motivationsbrist, min lathet, min rädsla och min okunnighet (etcetera), men vad tjänar jag på att skylla på det? Ingenting! Det är dock motigt att göra valet - och vissa svårigheter är svårare än andra att ta sig förbi - så jag har full förståelse för er som inte gör det. Men ni får liksom skylla sig själva. Någon annan hjälper det i alla fall inte att skylla på.

"Lätt för dig att säga, som glider fram genom livet på en räkmacka" kanske du tänker. Men gräset blir inte grönare på din sida bara för att du gnäller om hur bortskämd grannen är med sin vattenspridare och sin konstgödsel, hur orättvist det än är. Strunta i så fall hellre i gräsmattan och titta på något vackrare istället.

Människor är väldigt bra på att stirra sig blinda på världsligheter, men livet är för kort för att inte levas!

Inspiration: Den gudomliga komedin

Jag läser för tillfället Dantes Den gudomliga komedin. Den är ganska trögläst (eftersom den är skriven på vers och så), men innehåller häftiga och fantasifullt skildrade scener, som jag försökte mig på att skissa ned. Jag har dock bara mitt A4-block och en usel stiftpenna. Teckningarna är därför inget att hurra för, men idéer är alltid kul att få ur sig. Oftast använder jag "riktiga" bilder som referens när jag tecknar, så det var intressant att se vad jag kunde åstadkomma med hjälp av endast text och min egen fantasi.



I Helvetet (sång 24) hamnar Dante och hans följeslagare på en plats som kryllar av kräldjur. Människorna där blir bitna, stuckna och fasthållna av dessa reptiler (och reptilliknande varelser). Inte bara ormar, dock, men jag ville se hur det såg ut om jag försökte rita en syndare bland dem (bara ormarna, det vill säga).



I Skärselden möter man människor som renas för att bli av med sina synder och nå paradiset. Processen liknades vid en fjärilslarvs förpuppning; i skärselden utvecklas människan tills hon når sitt sitt mogna tillstånd som ängel. (Det var bara en kommentar sådär apropå i sammanhanget, men jag tyckte att det lät fint.)

Pastell

Torrpastell, A4.


Det var rea på pastellkritor, så jag tänkte att jag skulle testa på ett A4.

Note to self:
-Lämna vita ytor vita vid pastellmålning
-Gör mjuka kurvor i snabbare svep
-Måla inte en bild i blå ton med grön bakgrund (hej smurf)
-Var noggrannare med att fylla i de områden som skall vara ifyllda (så att inte pappret lyser igenom)

Studie av en kvinnorygg

Akvarell, A4.

Jag tänkte att jag skulle försöka måla människor lite mer.

Glasälg

Blyerts, A4.

Mitt sommarjobb är ganska bra; jag har ingenting att göra, så jag får tid till att läsa böcker, teckna och filosofera.

Distraktion

Blyerts, A4.

Vardagsfilosofi

Jag håller förnuftet högt, för att det ger mig förståelse för världen och mig själv. Men jag håller nästan känslan högre, för att den låter mig älska det. Men så hade jag ju inte heller kunnat älska med samma intensitet om jag inte insåg hur hur oerhört fantastiskt det är. Jag tror att det är svårt att i sanning uppskatta världen om man inte förstår vad det är man uppskattar - ju mer man förstår, desto mer har man att älska - och smärtan och ångesten som medföljer tyder bara på en större förmåga att nå djupaste lycka.

Den som försummar förnuftet försummar också känslan. Och den som försummar känslan.. till vilken nytta? Vad är ett liv utan känsla?

Dialektik och språkets betydelse för diskussioner

Vad vi än talar om, och hur vi än vänder och vrider på det, så kommer vi inte undan att det är ord vi använder oss av. Alltså är det tämligen viktigt att parterna i ett samtal har samma definitioner och förståelse för begreppen.

Mitt eget främsta syfte med diskussioner har alltid varit att i slutändan ha, eller få, "rätt" åsikt. Genom att ställa upp tydliga teser och tydliga antiteser är det stor chans att syntesen blir så korrekt som möjligt, dvs mer rätt än både tesen och antitesen. Men detta kräver förstås att man dels lägger samma innebörd i orden, och dels för diskussionen på samma premisser och erkänner samma axiom.

Om jag till exempel talar om objektiva sanningar utanför mig själv som existerande, så spelar det ingen roll hur rätt jag har i den världsbild jag utgår ifrån; en person som inte överhuvudtaget tror på en oberoende existens kommer ändå att säga att jag har fel. Min tes bygger alltså på helt andra axiom än antitesen. Det blir som att räkna med äpplen och päron.

Kan jag däremot sätta mig in helt och hållet i en persons sätt att tänka, så att jag förstår hans/hennes världsbild och tolkning av det jag säger, så skulle jag förmodligen hålla med personen på dessa grunder. Jag skulle också korrigera sådant som jag - med denna förståelse och på givna premisser - inser är fel, på ett sätt som personen i fråga då skulle förstå och ta till sig, när han/hon har blivit övertygad. Problemet är att spänningen som uppstår i diskussioner oftast inte beror på två åsikter som faktiskt står emot varandra, utan snarare på missförstånd, eller på att det som diskuteras inte är tydligt nog.

Därför kan det vara en större lögn att säga rakt ut vad man tror och tänker,
än att säga något helt annat.


Ett exempel:
Om jag vet att du definierar "Gud" på ett sätt som i min värld är detsamma som "naturlagarna", så är det vilseledande att säga att jag inte tror på Gud. Jag tror kanske inte på min definition av Gud, men du - som inte vet vad jag menar med "Gud" - kommer att tolka mitt uttalande fel, och därför uppfatta det jag har sagt på ett sätt som jag inte kan skriva under på. Om jag inte definierar att det är benämningen jag vänder mig emot, och inte fenomenet, kan jag ge dig uppfattningen att jag förnekar naturlagarna.

Det är alltså (om syftet är att nå förståelse och sanning) egentligen meningslöst att:

- Diskutera något, vad som helst, om man inte först kommer överens om vilka axiom och premisser som gäller, och når en gemensam förståelse för begreppen.

- Inleda en diskussion med en antites ("Gud finns inte" eller liknande), om tesen man argumenterar emot inte redan från början är definierad så att inga missförstånd kan uppstå hos motparten.

- Ge sig in i en debatt där axiomen i sig diskuteras, eftersom man på två vitt skilda grunder inte kan övertyga motparten med förnuftiga argument, då det som är förnuftigt för den ena är irrelevant för den andra.

Givetvis kan man nå förståelse för varandra under diskussionens gång, men jag tror att många av alla de motsättningar som florerar skulle försvinna helt om det filosofiska språket var lika otvetydigt som matematiska, och man var överens om definitioner och dylikt redan från början.

RSS 2.0