Tidlösheten

Vilket slöseri med tid
och jag har inte gjort någonting alls,
har bara suttit med
gitarren i mitt knä
och låtsats att jag sjungit sånger som
någon annan någon gång kan tycka om.

Nu är natten tidlöst mörk,
men snart går solen upp och häller
ljus på varje individ,
och sliter loss min tid
ifrån min ensamma och slutna sfär
så att jag inser att det är bedrövligt här.

Bara koltrasten är vaken,
och han överträffar mig med sin sång,
som ljuder spröd och klar över taken,
där skuggorna tar nya språng.

Morgondimma, gryningsljus
och kylan som har smygit sig intill
och gör mig sällskap i
min skrala melodi,
och jag vet att vi är ett sällsamt par,
men den, och frågor utan svar, är allt jag har...

inte alltid, givetvis,
men jag är ensam här i natt
och alla andra sover nu,
till och med du,
så i min bitterljuva ensamhet
stirrar jag mig blind på det jag inte vet.

Bara koltrasten är vaken,
men nu väller morgonljuset ut,
över trädtopparna och taken,
och varslar om tidlöshetens slut.





Bara för att ni skall få grepp om melodin (och att det faktiskt är en melodi överhuvudtaget). Ignorera kvalitén, på ljudet och framförallt på framförandet.

Den vackra skuggsidan

Jag tycker att livet är fint just nu. (Har jag sagt det förut?) Även det fulaste, det mest vedervärdigt groteska kan vara praktfullt. Och inte bara bilder! Fantastisk musik, känslor, det underbara i att bli förstådd, i kommunikation - alla sinnesintryck och inte minst förnuftet kan tillsammans utstråla skönhet, så att det riktigt smärtar så vackert det är. Jag gillar det, och det som inte är vackert är åtminstone fascinerande. Kanske är det solen, kanske kärlek, insikt eller bara vansinne, men det finns skönhet i allt.

Eller nä, jag skojade bara; givetvis är det inte vansinne. Skönhet är subjektivt till sin natur och kan inte ens vara vansinnigt. Grattis till mig liksom, som har lärt mig att se mer av den.




Sommarmoln över ett hav
av orangea tegeltak,
över skogslinjen som brutits av.
Sommarsol över en nedbruten smutsig slav -
över vår lilla stad -
luften är kvav.

Sommarvind över en slätt
av asfalt och cement,
över ytorna vi övergett.
Sommarbris över ett vanställt och fult porträtt -
över vår tristess -
vår oförrätt.

Sommardoft över en skog
av betong och gammalt skrot,
över människor som har fått nog.
Sommarsång över en oskuld som penningen tog,
när ingen sade ett ord
och skogarna dog.

Sommarblått över en sjö,
som på natten blir till glöd
ifrån staden som lyser som snö.
Sommarljus över en sargad och kall miljö,
men inte förstörd;
skönheten kan inte dö.






Ps. Jag haxxade lite och blev så stolt att jag blev tvungen att flasha att jag kunde! Lägga upp en mp3 på bloggen dvs. Ber om ursäkt för kvalitén.

Irritation, yin och yang

Idioter.

Jag blir mörkrädd när jag läser... nästan vad jag än läser, faktiskt. Det är en helt godtycklig användning av alla olika skiljetecken, tempusformer, pronomen, sär- och ihopskrivningar - och inte minst bokstäver - överallt! Inte ens i offentliga texter anstränger man sig längre för att språket åtminstone skall vara korrekt. Jag skulle kunna säga att "ja men det finns ju faktiskt de som lider av dyslexi, som inte har lärt sig något i skolan eller som blev mobbade.." men JAG SKITER I! Skall man skriva så skall man för tusan skriva korrekt, i den mån det är möjligt. Och jag har svårt att tro att 90 % av alla forumskribenter, bloggare, författare (självutnämnda poeter, haha!) och andra människor lider av svår och obotlig dyslexi plötsligt.

Det finns så otroligt många förnuftiga skäl till varför man skall bevara språket och uttrycka sig precist. Men det var inte det jag tänkte skriva om!

Alla politiskt engagerade kommunister, nazister, djurrättsaktivister, feminister, [fancypancy ord]-ister; är ni blinda?
Mitt intryck av människor är att de som brinner mest för sin ideologi också är de som är mest benägna att ignorera andra människors svagheter. Visst är ni bra på att peka ut samhällets nuvarande brister, men någonstans på vägen i er vackra Plan (och ingen kan riktigt definiera var eller hur!) försvinner plötsligt pöbelns dumhet, svaghet, själviskhet, lathet, korttänkthet och brist på disciplin, och alla lever i harmoni i ett perfekt utformat system där ingenting kan gå fel. Tror ni verkligen att den lågutbildade, tråkiga och självcentrerade medelklassen plötsligt kommer att sluta hänge sig åt bekväma nöjen och sträva efter lättillgänglig och kortsiktig tillfredsställelse - tror ni verkligen att människor kommer att byggas om genetiskt och mentalt från grunden - bara för att ni får det styrelseskick, den ekonomiska plan eller, vad vet jag, den kulturella homogenitet, alternativt mångfald, ni vill ha? Ni tror fel! FEL!

Det jag egentligen tänkte på var nog att i de flesta ideologier är målet något slags himmelrike av perfektion. Den yttersta strävan är att göra världen till ett mekaniskt under där varje person är en kugge i ett välsmort och felfritt urverk, som ett land i fred där får och vargar går hand i hand och sjunger kumbaya under regnbågarna, där allt är myspys och inget lidande finns... man tänker att allt skall vara bäst, helt enkelt. Men för det första finns det inget som är objektivt "bäst", varför hela idén faller på att människor har olika värderingar i sakfrågor, och för det andra finns inte ens ett subjektivt "bäst" om det inte finns ett subjektivt "sämst", varför hela idén faller på att världen aldrig kan vara helt och hållet bra, alls.

Jag har nog gett upp idén om att man bör sträva efter att maximera välbefinnandet och minimera lidandet, som idé. Givetvis kan man sträva efter det (man lär ändå aldrig kunna eliminera allt lidande), men att det faktiskt skulle vara ett filosofiskt högre mål har jag svårt att svälja. Det känns mest som ett slags västerländskt frosseri och ett ignorant förnekande av konsekvenser.

Jag tror inte att människor någonsin kommer att sluta vara idioter. Jag tror inte att pöbeln någonsin kommer att lägga ner mer energi på att vårda språket. Jag tror inte att man någonsin kommer att få ett samhälle där alla är lyckliga, där alla har det lika bra och har samma goda förutsättningar. Varför skulle det hända? Däremot kan man kanske se till att göra med samhället som andra djur gör; låta de bäst lämpade styra och se till att hålla de sämst begåvade på botten av hierarkin. Ingen tjänar på att en talanglös, outbildad och fysiskt nedgången idiot får lika mycket uppmärksamhet och auktoritet som sin flitiga, intelligenta och kompetenta motsvarighet, hur jämlikt och humant det än är. Faktiskt.

Sedan får språkförnekarna gärna hålla käften ändå, och låta bli att förstöra språket för alla andra.

Random sms.
Det skär i ögonen och smärtar ända in i själen!

Ålder?

Jag och min studentmössa.

Jag insåg idag att jag har blivit vuxen. I vissa avseenden. Vad detta innebär (eller bör innebära) kan förstås diskuteras, i all oändlighet om man vill. Men vuxenlivet (min definition!) har likväl kastat sig över mig med näbbar och klor.

Jag bor fortfarande i mina föräldrars hus, duschar i deras vatten, äter deras mat och surfar på deras internet. Men kanske just på grund av detta, att allt är som det alltid har varit trots allt, slog det mig; jag har uppnått den ålder då det förväntas av mig att jag skall vara mogen nog att skaffa mig ett eget liv.

Mogen, vafalls?

Det här med ålder och mognad är lite svävande och ogreppbart. Jag har alltid känt mig yngre och mindre mogen, och framförallt sämre förberedd, i en viss livssituation än jag inbillat mig att mina föregångare har gjort. Den årskull som började gymnasiet före mig visste redan allt - jag visste inget. När denna ett år äldre årskull gick ut gymnasiet visste definitivt allt, och jag visste om möjligt ännu mindre än jag gjorde när jag började. Min två år äldre systers årskull i sin tur visste mer än oss allihop, och de före henne visste ännu mer.

Min upplevelse av livet är alltså att jag aldrig kommer att hinna ikapp exempelvis mina föräldrar i kunskap och livserfarenhet, eftersom de på något sätt lyckas accelerera sin utveckling mer än jag. Att ju längre tiden går, desto dummare, omognare och mindre världsvana blir människorna, för att de helt enkelt tar längre och längre tid på sig att komma någon vart.

Det är förstås lite befängt att tänka så, men jag tror inte att det är helt utan grund. Visserligen får varje ny årskull precis lika lång tid på sig som sina föräldrar att nå samma milstolpar, oftast. Men de får också nya förutsättningar och nya grunder att stå på, grunder som kanske inte är lika stabila som föräldrarnas - inte minst när samhället runtomkring utvecklas allt snabbare. Framförallt får de nya problem att brottas med. Och jag tror att dessa problem - på grund av en samhällelig trend, föräldrars oro eller varför inte vanföreställningar och en förvrängd världsbild hos ungarna själva - blir (eller framställs som) mindre och färre än de varit förut, och jag tror att vi helt enkelt är bortskämda och bekväma. Det behöver inte nödvändigtvis vara negativt (om problemen elimineras helt behöver vi ju aldrig ställas inför dem senare heller, och behöver därför inte kunna bemöta dem själva, och kanske ligger hela saken i att problemen bara förändras), men likväl skulle det innebära att vi i viss mån faktiskt är sämre rustade än våra äldre syskon, föräldrar etc att gå ut och möta världen på egen hand, åtminstone om man ser till dessa specifika aspekter.

Detta kan också bero på likgiltighet; en likgiltighet som ökar i styrka hos unga och vuxna, en nonchalant "vem bryr sig"-attityd som långsamt kväver den glöd som förr uppviglade kunskapsivrare och reformatorer, den glöd som drev mänskligheten att hålla fast vid de ideal och den strävan man låtit ligga nära hjärtat... den glöd som helt enkelt har slocknat, för att tiden har gått och bränslet inte är lika färskt längre.

Jag är i alla fall lite sur för att jag aldrig riktigt lärde mig att tvätta och stryka skjortor på hemkunskapen, att jag aldrig lärde mig det där med hushållsekonomi, hyres- och bostadsrätter, familjebildning, första hjälpen, deklarationer, myndigheter och ansvarstagande.

För det slog mig när jag åt mammas hemlagade och näringsriktiga mat utan att betala ett öre; det här kanske är den mat jag själv skall laga åt mina egna barn så småningom. Och jag tror inte att jag ens kommer att kunna laga mat till mig själv varje dag - i en egen bostad, och med råvaror inköpta för egna pengar, som jag tjänat själv på ett eget arbete - någonsin. Men det kanske i själva verket är det som är min vanföreställning.

Nu har vi i alla fall tagit studenten, fy fan vad vi är bra, och vettskrämda och förvånade kastar vi oss ut till de andra arbetslösa i den verkliga verkligheten, som vi inte riktigt har vågat se i ögonen. För innerst inne trodde vi inte att vi någonsin skulle bli såhär vuxna. Och innerst inne blev vi aldrig det heller.

RSS 2.0