Bias

E är kriminell och misshandlare. H är ett oönskat misstag.  Jag är en oärlig jävla horjävel. Det är svårt att inte bli bitter på livet när den man faktiskt är aldrig får lysa igenom de glåpord och stämplar man får av andra. Andra som antingen inte har en aning eller också intalar sig att det är sant, för att själva höja sig över sina egna stämplar. Eller bara orka leva med dem.

Känner du igen begreppet "självuppfyllande profetia"?
Människan verkar arbeta för att leva upp till de förväntningar och krav som ställs på henne. Kanske är det den eviga strävan efter att vara ett "jag"; den egna självbilden blir  eventuellt inte komplett om den inte stämmer överrens med andras uppfattning av vem man är. Om förväntningen så är att du skall misslyckas så ökar risken att den skall gå i uppfyllelse och du misslyckas. Varför kämpa för något när ingen har någon förhoppning om att du skall lyckas? Varför hålla sig till lagen, om alla ändå tror att du är kriminell?

Ord påverkar oss starkt, men kanske inte på det sätt vi tror.
En direkt uppmaning har inte lika stor influens på vårt beteende som mer subtila yttringar. "Gå och ha lösaktigt sex med vem som helst" gör alltså inte lika stort intryck som att höra "jävla hora", och bli spottad i ansiktet. En sådan behandling påverkar dig på ett undermedvetet plan; du blir ledsen och tappar förtroendet för vem du är (eftersom någon annan uppenbarligen har en annan bild), och där har du ytterligare en profetia som uppfyller sig själv. Varför vara avhållsam, om alla ändå tror att du är en slampa?

Givetvis är självbilden inte bara till för andra. Givetvis kan du agera lika mycket för din egen skull som för att bevisa något för någon annan. Men det är svårt att inte bli bitter på livet. Speciellt när ingen annan ser dig för den du faktiskt är. Speciellt när du, oavsett vad du gör, inte kan få din egen person att skina igenom stämplarna du får av andra.

Jag är trött på att moralisera.
Ja, jag är trött på att moralisera! Men framförallt är jag trött på att andra förmår mig att moralisera i enlighet med deras moral. Måhända är jag precis den person du tror, vem du än är. Måhända är jag någon helt annan, men det spelar ingen roll. Hur "jag" jag än är finns det alltid de som misstolkar eller väljer att se åt ett annat håll. Ja, jag får också ångest av att gå emot mina egna hämningar, min egen indoktrinerade moral. Ja, jag får också ångest av att se din ångest, men jag kan inte göra ett jota för att förändra känslan av en redan utförd handling. Och jag kan då rakt inte förändra handlingen. Så vad kan man göra?

Ge fan i mig och mina stämplar, och ge fan i mig.
Jag vet inte om det någonsin har varit någon mening med att hålla skenet uppe, att säga som det är och försöka leva ärligt. Det finns visserligen ingen egentlig mening med någonting, men livet blir inte direkt lättare av att man tvingas vara någon man inte är i andras ögon och, genom dem, i sina egna. Det vete tusan om det går att vara ensam om att trivas med sig själv i all evighet, när alla andra går emot en. Varför agera på ett sätt som gör att man är bekväm med sanningen, om alla ändå tror att jag ljuger?


Jag skuldbelägger mig själv, och någonstans vill jag känna skulden, för att på så sätt göra rätt för en felaktig handling. Men när det inte är mitt fel, och skuldkänslan inte leder till något annat än skam och ångest, vad gör den då för nytta? Ingen alls.

Jag är ledsen för att världen är så skev, för att andra människor stämplar mig, och dig, och alla andra. Men det finns inget jag kan göra, och skam och moral förändrar inte någonting. De förutfattade meningar som dömer dig är samma förutfattade meningar som gör att jag får dåligt samvete över något jag inte kan stå till svars för. De gör att jag önskar att jag vore skyldig, så att du åtminstone kunde slippa ha en felaktig bild av mig. Så att mina skuldkänslor skulle vara legitima.

Till slut kanske det blir för svårt att stå emot, så att världens bild av oss också blir de vi är. För att det är lättare att tvingas in i mallen än att kämpa med papper och sax emot hela mänsklighetens glödheta gjutformar, där de pretentiösa besserwissrarna står på kanten och hånfullt säger "vad var det vi sa".

Men herregud vad bitter man blir.
Och jag har ändå inte ens dukat under, ännu.
Frågan är kanske varför man ens skall försöka låta bli.
Jag vet att jag kommer över det. Men insikten får mig att må illa.

Frustration

Akryl, 20x20 cm.




Jag vet inte när det hände - jag blev bitter, trött och arg,
och i min jakt på sanning fann jag frågorna men inga svar.
I min själ slåss nu två rovdjur - ett är människa, ett är varg -
jag hamnade på nya vägar, och har nu glömt vem jag var.

Under månens kalla sken frapperas jag av världen än;
min syn är inte sämre, och mitt hjärta är nog lika rött,
men de människor jag möter - en är älskare och en är vän -
kan nog inte riktigt tro att det faktiskt är mig de mött.

Ty jag blev bitter, trött och arg, och splittrad, delad mitt itu -
melankolisk och frustrerad söker jag mitt sanna jag.
Kanske blir jag aldrig åter tryggare än jag är nu;
kanske är min kamp blott konstnärssjälens grymma lag.




Uppfostrans hämningar

Jag samtalade idag med en vän om hur den uppfostran och de normer vi får under vår uppväxt kan bryta ner oss, och ge oss fruktansvärda hämningar och ångest. Givetvis är det inte bara våra föräldrar eller vår tidiga omgivning som är hela orsaken till detta, utan lika mycket det som senare gör att en kontrast uppstår. Hur det än må ligga till med det här så är nog de flesta överens om att det finns människor som vi upplever som bromsklossar och vars brister vi skyller all vår osäkerhet på. Ofta är dessa människor våra föräldrar.

Missförstå mig rätt; jag älskar mina föräldrar, och jag vill inte beskylla dem för att ha gett mig en dålig uppfostran, inte på något vis. De har gjort allt i sin makt för att beskydda mig och lära mig att leva ett tryggt och (i deras ögon) lyckligt liv. Problemet, som är svårt (om inte omöjligt) att undvika, är att det inte finns den ringaste chans för en förälder att förutspå hur barnens liv kommer att se ut, eller hur samhället kommer att behandla dem. Alltså är det svårt för dem att veta just vilken typ av uppfostran som ger den mest smärtfria övergången för barnet sedan när det skall bli sin egen person som skall leva sitt eget liv.

Det ligger alltså an på våra föräldrars egen uppväxt om de skall uppfostra oss på ena eller andra sättet - den förälder som bryr sig kommer att göra den han eller hon anser är rätt. Om denna åsikt bygger på ett samhälle som ligger väldigt långt ifrån det som vi sedan får växa upp i - ja, då uppstår en konflikt.

Jag är uppväxt med fantastiska ideal. Jag har hört berättelser om vackra utopier och haft drömmar om felfria samhällen. Jag har stått på fromma värderingar och en god moralisk grund, och trots allt detta har jag fallit offer för dekadensen, bitterheten, och ångesten. Mina ideal har gett mig mindervärdeskomplex och prestationsångest. Drömmarna har blivit uppgivenhet och bevikelse. Värderingarna och moralen har i slutändan gjort att jag känner mig inskränkt och lurad, och inte minst hämmad, skiljd från verkligheten och mina egna potential.

Men mina föräldrar gav mig allt jag har med goda avsikter. De gav mig kanske inte det jag behövde, men jag vill inte vara bitter på dem för något de själva kan ångra i efterhand. Däremot är jag ledsen att jag aldrig själv fick pröva mina vingar, att jag aldrig uppmuntrades att ta risker och faktiskt göra något med det jag brann för. Det jag är mest trött på är den där uppgivna sucken och uppmaningen att tona ned och glömma allt fantastiskt, för att ge plats åt slentrianen och "det där man skall göra egentligen". Jag utesluter inte att det kan vara rätt, men det hade varit lättare för alla parter om jag, och alla andra överbeskyddade och återhållna ungdomar, fick känna konsekvenserna som de faktiskt var, istället för att skrämmas upp med en hotbild som saknar reell grund och därför egentligen inte biter.

Givetvis måste vi få höra om konsekvenserna, och bli stoppade när vi är för korttänkta för att se dem, men bara om de faktiskt finns där!

Det må vara jag som är ung, dum och obstinat, men jag är fruktansvärt less på att inte få uppmuntran för det jag behöver. Jag struntar blankt i om jag får MVG i Samhällskunskap A när jag klarar mig med ett godkänt betyg - ett MVG ger inte ökade chanser på de vägar i livet jag vill och kommer att gå ändå, så varför vill de uppmuntra det? Jag struntar likaså blankt i om jag är en moraliskt fläckfri helylleperson - den moral de levt efter kan inte backas upp med vettiga argument och således kan jag inte stödja den själv. Varför vill de ge mig samvetskval för något som inte ens är fel på riktigt? Varför vill man överhuvudtaget hindra en person från att leva, verkligen leva, på det sätt som både personen i fråga och samhället skulle tjäna på? Är på grund av det jantelagen, idioti eller ren och skär jävlighet?

Samhället, ja - det finns nog ingen som tjänar på att man berövar någon någon viljan chansen att helt leva ut sin förmåga, så att han eller hon tvingas ner bitterhet och sämre, mycket sämre, substitut för lyckan.


När det sedan inte går så bra som föräldrarna, eller de där andra, hoppats - när de förtvivlat inser att deras uppfostran inte var nog, att deras beskydd inte kunde stänga ute samhällets förfall - vad blir då deras lösning?

Min mor förklarade för mig att hon inte kunde med att se mig gå under, att det kanske hade varit lättare om jag bodde någon annan stans. En (jag vet inte om man skall kalla det så, men) vän till mig sade upp kontakten, av samma anledning (förmodar jag). Det är kanske omöjligt att se hur någon blir beviset på det egna misslyckandet, eller att stå ut med besvikelsen över att någon man idealiserat och sett upp till, varit stolt över, visar sig vara lika svag som alla andra. Jag har full förståelse för detta, men det är likväl ett problem. Alla fantastiska människor som inte kunde passa in i uppfostrans ramar, alla rebeller och alla oliktänkande kommer att trängas ut och fösas undan. Detta ger kanske möjlighet till mer frihet, men också till än mer destruktivitet och ångest.

Givetvis hade det varit bra om vi hade kunnat leva med våra ideal och allt annat från vår uppfostran, och samtidigt nå våra drömmar. Men det är svårt att lära sig att man skall gå sin egen väg och söka sin egen lycka, samtidigt som den egna lyckan inte godkänns som lycka, medan samhället går emot en på precis alla punkter. Jag menar, vad skall man göra? Vart skall man vända sig när ingenting duger och man inte hittar stöd någonstans?

Vi samlas utanför våra föräldrars beskydd, utanför samhällets ramar och utanför vår egen barndom, för att fly från konflikten med oss själva, våra hämningar och verkligheten. Vi samlas där poeter och konstnärer föds, men det är också där de dör. Och ändå är jag nog mer rädd för att aldrig hitta dit, utan fastna i min indoktrinerade skam, hålla mig kvar vid förlegade normer och släcka min egen glöd. Det är den döden som uppmuntras, överallt.

Betvingare

Jag målade mina tavlor i färg
och du stod tyst och såg på.
Färgblinda var dina ögon, och grå -
och tystnaden skar genom ben och märg -
men du var för döv för att förstå.


Vi som aldrig når varandra

Jag blir allt mer övertygad om att den där känslan av samhörighet som alla tycks söka (i andra) är fullkomligt ouppnåelig - i slutändan är vi alla ensamma. Men som Morrissey säger; I'm OK by myself. Jag hoppas bara att jag blir överbevisad så småningom.

Bara för att ge ett exempel på det jag skrev tidigare.



Med varsitt stickigt somnat ben
ser ut på varsitt gatlyktssken
ur varsitt mörkt och ensamt rum

med varsitt ölglas fyllt med skum

och hoppas på en bättre dag
med bättre du:n och bättre jag
från varsitt instängt perspektiv
med varsin dröm om bättre liv

på varsin stol i ärrad plast
med varsitt val och varsitt kast
att stå, och varsin konsekvens
och varsin svår ambivalens

betänker varsin situation
i varsin egen sluten zon
med varsin längtan ut, ibland,
ur varsitt rämnat slott av sand

och bygger varsin trasig bro
och går på dem med varsin sko
men gömda bak varsin ridå
med varsitt mål att aldrig nå.


Akrylmålning, 40x40 cm.

Kärlek till livet!

Den senaste tiden har jag försökt förmå mig att vara produktiv och publicera något insiktsfullt och förnuftigt, men misslyckats. Ibland blir jag inspirerad att skriva om något som faktiskt är intressant, men för det mesta har jag bara en massa tankar i huvudet som inte kommer till sin rätt om jag distansierar mig ifrån dem med saklighet. Jag vet inte vilka mina läsare är eller vad de vill läsa, men jag har insett att jag inte kan anpassa mig till dem även om jag hade vetat vad det skulle innebära.

Jag känner lika mycket som jag tänker, jag skriver poesi lika ofta som texter baserade på förnuftiga argument. Jag målar, muciserar, förtvivlar, älskar. Det är vem jag är och det är också vad jag måste visa - annars är jag en lögnare, om inte annat för mig själv. Så, kära läsare, varsågoda att ta till er det ni vill och strunta i resten. Jag skriver ändå (som de flesta andra, antar jag) främst för min egen skull.



"Det finns många människor av Harrys sort, och särskilt hör konstnärer dit.
Alla dessa människor har två själar, tvenne väsen inom sig, i dem blir djävulskt och gudomligt, modersblod och fadersblod, förmåga till lycka och förmåga till lidande en lika hätsk och förvirrad blandning som varg och människa hos Harry. Och dessa människor, som lever ett oroligt liv, upplever ibland i sina få ögonblick så starka och outsägligt sköna ting, ögonblickets lyckoskum sprutar ibland så högt och bländande ut över lidandets hav, att denna snabbt framlysande lycka förmår beröra och förtrolla även andra."


(Herman Hesse, Stäppvargen.)



Det är svårt för en tänkande människa att missa allt det som är negativt och destruktivt i världen. Samtidigt är det lätt för dessa människor att låta avsmaken ta överhanden och helt sonika ge upp. Själv skulle jag dock inte vilja byta mitt liv mot något annat; givetvis känns det ibland tungt och värdelöst att släpa sig igenom ytterligare en dag av slentrian, dekadens och ensamhet (för ensamheten kommer man aldrig riktigt ifrån), men smärtan håller glöden vid liv och konsten, sanningen, ja allt detta som kan uppstå ur eller resultera i oerhörd ångest, blir som stegpinnar att klamra sig fast vid på väg upp mot perfektion... måhända är vi värdelösa, men vi har förmåga att upphöja oss till gudomlighet.

Nåväl, kanske är vi alla dömda att förvilla oss i våra tankars oändliga labyrinter utan att någonsin komma till ro. Jag vet bara att mitt i mitt mörker syns ljuset tydligast, och jag älskar verkligen den förtvivlade underbara kärleken. Måhända är det vi som är de lyckliga. Om inte annat har vi alla möjligheter att låta livet bli oerhört spännande.

RSS 2.0