...men jag är lycklig idag.


Spindelnät.


 

Jag ser ut genom ett smutsigt bussfönster
och ler
emot solljuset som bildar fantastiska mönster,
och jag ser

fantastiska vyer svepa förbi,
fastän de aldrig blir riktigt så fantastiska som vi,

Vi är brickor i ett orättvist spel
av chans,
som inte riktigt låter oss blunda och oberört ta del
utav den dans

som går över rosors gulnande blad -
vi förpassas till varandra, men det gör mig bara glad,

För vi är likar vi två,
och vi förstår
att vi kan hitta nya vägar att gå
till platser ingen annan når,

och vi uppskattar världen, livet och allt,
och det slår alla andras blinda dans på rosor tusenfalt.

Men det är ofattbart stort,
att du
kan se på mig och genast förstå mig som ingen nånsin gjort -
förutom nu -

och jag är rädd för att lita helt på den röst
som forsar fram i mina vener och som bultar i mitt bröst.

 




Ja, jag vet inte. Livet är vackert i alla fall, och ljuset är inspirerande.
Men jag vet verkligen inte. Kanske är det därför jag upprepar mig.
För att försöka få något som helst grepp om verkligheten.

Butterflies and Hurricanes II

Jag låg i gräset med tårar i ögonen och lät mig överväldigas av hur vackert livet är. Vi har nog blivit bittra och cyniska över de insikter uppväxten medförde, men trots det finns så mycket underbart kvar. Illusionerna må vara svårare att gömma sig bakom, och vår naiva tro på drömmar och skönhet må ha övergått i en hård och mörk verklighet som är omöjlig att förbise, men gräset under mig och himlen över mig är något som är lika sant och vackert som förut. Kulisserna har rasat, men jag älskar scenen för vad den egentligen är.

Ibland känns det som om hjärtat skall brisera i återhållen frustration. I magtrakten virvlar motstridiga känslor som en rasande eld - jag vill skrika och gråta och springa tills lungorna brinner lika mycket - och jag vill älska och hata och leva och dö, ta mig igenom de hämningar som hindrar mig och förinta lugnet som kväver mig. Jag behöver det, jag måste få känna, för att hålla mig levande. Jag misströstar hellre intill djupaste förtvivlan än går genom livet i en jämngrå förnöjsamhet. I förtvivlan kan jag åtminstone känna att jag lever.

Men jag är lycklig idag.

Mitt liv behärskar jag nog inte riktigt - kanske kommer jag aldrig att göra det - men jag vet nu att jag har möjligheten att hitta nyckeln till mig själv och min värld. I kreativiteten får jag utlopp för alla dessa känslor som annars kan driva mig till vansinne; skönheten och kärleken är det enda som jag riktigt kan ge mig in i med full uppmärksamhet. Jag är aldrig annars så fokuserad som jag är när jag skapar något, i toner, bilder eller ord. Det är då jag fungerar på riktigt.


Akryl, 20x20 cm.

Minnesbilder och underbara scener sköljde över mig i ett hav av nostalgi när jag satt vid pianot med slutna ögon - tonerna flöt ihop och jag saknade det förflutna så att det gjorde ont, och det var en oerhört befriande känsla. Visst har tiden sårat även mig, men jag tror att man måste tillåta sig att känna smärtan om man skall kunna bli sant lycklig.

Blunda och tänk på något vackert, sade du. Det är svårt att vara glad när världen rasar runtomkring, men det går, och det är det mest fantastiska av allt. Jag kanske inte är så stark att jag kan dansa fram över livets rosblad, men trots att jag ramlar ner och fastnar i taggar och törnen så tar jag mig vidare - oändligt långsamt, måhända, men framåt likafullt. Och jag ser fortfarande vägen framför mig när jag blundar.

Som de flesta andra vill jag göra avtryck och veta att min existens har spelat roll, men innerst inne vet jag att den redan har gjort det. Allt annat är bara ett behov av bekräftelse. Jag kan inte annat än fortsätta skapa, och hoppas att det som är essensen av mitt liv får det bemötande det förtjänar, vare sig det är positivt eller negativt. I slutändan är jag bara glad att veta att jag kan leva så lidelsefullt och passionerat att jag inte behöver något annat. Den stora utmaningen är för mig att våga hänge mig helt och fullt och sluta fly ifrån det.

Jag älskar att jag har hittat tillbaka till mig själv igen, jag älskar att du har hjälpt mig dit, och jag älskar att jag gick igenom insikten och mötte livslusten igen på andra sidan. Men bäst av allt är att jag känner så mycket under ett fragment av en sekund att tusentals toner, bilder och ord inte kan vara ens i närheten av att uttrycka det.

Butterflies and Hurricanes



Butterflies and Hurricanes.





Don't
let yourself down
Don't let yourself go
Your last chance has arrived

Best,
you've got to be the best
You've got to change the world
And you use this chance to be heard
Your time is now




Texten är ur låten Butterflies and Hurricanes av Muse. En fantastisk låt, som har inspirerat och uppmuntrat mig mer en än gång. Jag slogs av hur mycket musik påverkar mig, och att det verkligen kan vara som en fjärils vingslag, som orsakar en orkan på andra sidan jorden. Jag hoppas att det är så, och är glad att positiva budskap går fram bättre än negativa just nu. Och jag hoppas att jag kan hjälpa till att påverka någon i rätt riktning - jag har själv fått så mycket drivkraft ifrån de underbara själar som jag har haft turen att komma i kontakt med.

Konsten att vilja leva

Det är inte lätt när det är svårt! Men det som är något värt är inte heller lätt, så vi borde välkomna kampen och förlusten och mörkret, och försöka förstå hur fantastiskt det är att vi faktiskt överlever.

Jag kan inte sätta namn på mina monster, men visst finns de där - jag kan i efterhand bli fascinerad över hur svårt det var att besegra dem, och än mer fascinerad över att jag ens försökte, och fortfarande försöker. Ditt monster må vara starkare än mitt - just nu eller för resten av livet - men det spelar ingen roll; det som inte dödar härdar, och kanske måste vi alla leva på gränsen mellan liv och död för att riktigt leva - kanske är du mer härdad än jag.

Visst tycker jag om världen!

Livet har sina upp- och nedgångar, mänskligheten felar ständigt, skönheten kan gömmas bakom fula tapeter i ett instängt rum, men aldrig någonsin får vi glömma bort att tycka om det som är värt att tycka om. Ingenting är måhända värt något i sig, men hitta din lycka och din skönhet och håll fast vid den med all din kraft, så blir den värd allt för dig.

Jag älskar naturen. Jag älskar musiken och konsten. Jag älskar världens själva fundament, jag älskar att jag genom världen och tidens gång överhuvudtaget har fått förmåga att ta del av detta, och älska det. Det är något jag alltid bär med mig, oavsett hur mörkt det är överallt annars. Jag behöver inte alltid känna den förundran som överväldigar mig när jag ser ut över vattnet en vacker sommarkväll, när jag hör en symfoniorkester spela ett perfekt crescendo, när jag målar en tavla eller är med någon jag älskar. För det mesta räcker vetskapen om att jag kan - minnena av att jag har upplevt och hoppet om att åter få uppleva. Så länge jag bevarar en gnista av passion kan inte uppgivenheten ta kol på mig. Så länge jag inte glömmer.

Jag behöver ständigt påminna mig om detta.
Vi kanske inte är riktigt som alla andra. Vissa tycks kunna gå genom livet i sakta mak, tillfreds med det mesta. Sådan är inte jag, men när jag accepterar att mitt psyke är som det är, är jag övertygad om att jag också kan lära mig att leva just så storslaget som mitt psyke tillåter mig att leva. Och jag är övertygad om att jag är funtad så att jag kan se storslagenheten lika bra - och uppleva den lika intensivt - som jag upplever mina djupaste depressioner och ser mitt svartaste mörker. Därför är jag glad att jag är som jag är, trots - eller tack vare - misslyckandena och kampen.

Jag har nog sagt det här förut. Men upprepar mig hellre än glömmer bort hur mycket jag älskar mitt bedrövliga liv. Att överleva är så oerhört spännande.


Nyckelpiga vid Vättern.


RSS 2.0