Välkommen in i min ambivalens

Om visshet är ett friskhetstecken är jag kroniskt sjuk -
drabbad utav tvivel, sorg och lidelsemissbruk.
Nog finns det läkemedel som jag hade kunnat få,
men de gör världen grå,


så jag kommer kanske aldrig att få ordning på mitt liv -
varje dag är som en målning med otydligt motiv -
kanske kunde jag ha målat världen svart och vit
om jag vände bort stafflit,


men jag kan inte riktigt ta mig själv på allvar när jag ler
om en förljugen spegelvärld i svart och vitt är allt jag ser.
Då står jag hellre där med gråt i halsen vid min färg
och bygger mina berg,


för kanske är det bättre med en obestiglig höjd -
och en strävan där man aldrig blir helt tillfredsställd och nöjd -
än ett menlöst ingenting där allt är uträttat och klart,
och inget underbart.


Och risken finns att sorg är konsekvensen jag får ta
för att jag skall förstå hur bra jag mår när jag mår bra.
Som när allting faller samman, och det ändå är okej;
när jag har dig.


Kol.


Ord

Ord är så mycket. Kanske utgör de större delen av vår begreppsvärld - inte bara som vi talar om världen utan som vi uppfattar den. De kan beskriva, förstärka och skapa nytt. Jag vet inte om jag hade kunnat upptäcka och uppskatta ens hälften av det jag känner till nu, om jag inte hade kunnat formulera skillnaden. Skillnaden mellan det som är och det som inte är, och mellan det som är och det andra som är. Kanske begränsar språket oss - kanske ligger begränsningen i bristen på fler uttryck.

De starka känslorna, är det de som tar vid när orden tar slut?
Hade vi verkligen älskat som vi gör även utan ord?
Hade det varit samma sak utan "jag älskar dig"?

Du mot världen

Jag springer nästan dagligen på någon som tycker att den där artigt kyliga svenska attityden, den är ju förjävlig. Människor som hävdar att det är tragiskt att ingen vågar engagera sig, verkligen undra hur människor mår, istället för att bara slänga ur sig frågan sådär i förbifarten. Som uppmanar alla andra att vakna upp ur den bistra dvalan av distanstagande och kramas, bry sig, prata med personen bredvid i bussen.

Jag undrar hur många av dessa känslosamma som inte skriver lika mycket om sig själva som sina medmänniskor, och jag undrar om inte alla de där kyligt avståndstagande individerna i det kyligt avskärmade Sverige inte någon gång har tänkt samma tankar som de känslosamma tänker.

Det låter ibland som om vi borde vara rädda för att människor kommer att avskärma sig helt och stänga av alla sina känslor, men alla är ju lika rädda för det och beklagar sig över det överallt, så varför skulle det hända? Som alltid kommer det väl att bli värre innan det blir bättre, men som dessa ljushuvuden så ofta påpekar; vi har ett behov av att uttrycka våra känslor. Och det kommer vi också att göra, även om det inte är i enlighet med alla sociala regler.

Jag är alltså inte särskilt upprörd över att ingen ber mig att redogöra för min psykiska hälsa när jag sätter mig på bussen. Jag är inte heller så upprörd över att människor försöker uttrycka sin frustration över att samhället är för känslokallt - egentligen älskar jag passionen och egentligen skulle jag kunna skrika ut samma frustration. Jag tycker bara att det är onödigt att dessa känslosamma människor får det att låta som om de är så unika i sina tankegångar, som om de ensamma bedrev en kamp emot ett omänskligt och hårt samhälle där alla bara hatar dem. Det om något är väl att avskärma känslomässigt sig från sina medmänniskor.

Politik till höger och vänster

Jag har alltid ställt mig en aning till vänster på den politiska kompassen. Det kommer säkert ursprungligen ifrån uppfostran och det svenska åsiktsmodet, men senare handlade det mer om en grundinställning till människan och hennes samspel med andra människor.

Man kan fråga sig vad det innebär att vara lycklig, eller hur ett lyckligt samhälle ser ut. Idag räknar man oftast lycka och framgång i pengar, men jag är inte så säker på att jag gör det. För mig är inte ett samhälle "lyckligt" bara för att välfärden är hög. Men det är en annan fråga - oasvsett om man menar "mycket pengar", "rättvisa", "frihet", "kunskap", "eufori" eller något annat när man talar om lycka, som samlingsbegrepp för det goda man vill skall finnas i samhället, så är min grundinställning att samhället i alla fall går före individen. Man är sin egen lyckas smed förstås, men inte på bekostnad av alla andra.

Det är detta jag har känt har varit skillnaden mellan höger och vänster; högern stod för "var man för sig" och kapitalism, medan vänstern stod för solidaritet och en lycka som överskrider värdet av pengar. Därför ställde jag mig till vänster.

Nu är jag dock inte så säker på att jag står kvar på vänstersidan, eller på kompassen över huvud taget. Samhället har förändrats, behoven har förändrats, förutsättningarna har förändrats. Den arbetarklass som vänstern slogs för för årtionden sedan existerar inte längre, och samhället är mycket mer jämställt och rättvist nu än det var då. Perfekt blir det kanske aldrig, men den kampen är inte lika viktig längre, eftersom många behov har blivit mötta. Jag står fast vid att solidaritet, rättvisa och allt annat vänstertrams är lika viktigt, men är det verkligen fabriksarbetarna och kvinnorna som är de mest utsatta fortfarande, och är det verkligen aktuellt att tala om kommunism och kapitalism?

De politiska ideologierna har inte riktigt följt med i samhällets vändningar, och de mest extrema brukar också vara de som har sämst förankring i verkligheten. Ingen politik är förstås någonsin helt enhetlig, så generaliseringar i all ära, men många dispyter bygger på att parterna har dragit gränserna vid olika kärnfrågor - eller tidsrymder.

En del av utvecklingen i världen är - förstås - mindre önskvärd. Visst har EU sina nackdelar och visst är kapitalismen värdelös för många människor, men att försöka stoppa sagda utveckling i ett mindre samhälle kanske bara stoppar samhället i fråga. Det är inte säkert att det är hållbart för britterna att hålla fast vid sin vänstertrafik, och det är inte säkert att det är hållbart för oss att hålla fast vid kronan.

Missförstå mig rätt; jag är en reaktionär och konservativ traditionalist på många sätt - jag tycker om mycket av det som har varit och ogillar mycket av det som kommer - men jag har börjat fundera på om det inte är bättre för samhället - rent objektivt - att inte envist hävda att storebrors ideer är mindre vettiga när det är storebror som står där med muskler och växtvärk och mitt veto krymper för varje dag. Kanske är det bättre att spela med och utveckla storebrors idéer då,  istället för att bara obstinat säga "nej" och fastna i ett gammalt system som kommer att rosta sönder till slut; det är ju ändå storebror som vinner alla slagsmål. Tjänar då någon något alls på att jag spottar på hans planer med brinnande förakt, och högaktar mina egna, när mina aldrig kan sättas i verket ändå?

Jag har alltså gått ifrån att tänka att ett tankesätt är bra och att allt annat skall stenas och hatas, till att tänka att det är fullkomligt irrelevant vilket tankesätt som är rådande, så länge metoderna ger bästa möjliga resultat.

Målet för alla ideologier är ett bra samhälle, och ett bra samhälle når man genom att använda de metoder som är mest kompatibla med det samhälle man befinner sig i. Att i en värld som helt bygger på kapitalism blint angripa kapitalismen är kanske därför inte särskilt effektivt, hur illa man än tycker om pengar. Hellre då sätta sig in i hur kapitalismen fungerar, så att man kan utnyttja den till att nå ett lyckligt kapitalistiskt samhälle. Lyckas man med det behöver man ju inte ens göra sig av med kapitalismen. För det är olyckan som skall motarbetas, och för att komma någon vart i den kampen behöver vi nog vara både öppensinnade och kreativa. Det blir då kontraproduktivt att utesluta vissa metoder som skulle kunna fungera, bara för att de hör till den eller den politiska agendan.

Det är inte troligare att en dystopi skall förverkligas än vilken utopi som helst.

Världen verkar gå mot dekadens och förfall, men jag hyser inga tvivel om att människan kommer att kunna tygla sitt ivägskenande samhälle så småningom. Kanske kommer den traditionella solidaritetspolitiken med kummunala skolor vara utkonkurrerad om hundra år, men kanske är det nödvändigt för att inte hela skolsystemet skall gå under i det samhälle som kommer, och kanske kommer det nya systemet att bli ännu bättre. Kanske går det åt helvete, men då kommer det åtminstone provocera fram en rejäl motreaktion, som i sin tur kan fungera.

Vi får lov att vara sentimentala, men nostalgi hör kanske inte hemma i en politik som skall hantera ett samhälle i snabb utveckling. Vi får lov sakna det gamla goda, men det behöver inte utesluta att vi har det nya goda att se fram emot.

Jag tror inte heller att vi behöver bli så upprörda och rädda när våra ideologier krossas och våra åsikter bemöts med oförstående och hånfulla blickar - de förtryckta kommer alltid att göra uppror, så ett samhälle som är tillräckligt dåligt kommer till slut att förgöra sig själv. Det kan alltså inte bli hur värdelöst som helst innan det blir bättre.

Vi måste fortsätta att brinna för våra ideolgier, förstås. Vi måste fortsätta att kämpa för de ideal som vi vet är rätt. Men vi får vara försiktiga, och inse att det goda kan ta sig oväntat uttryck och att det vi trodde var fienden kanske kan vändas till vår fördel. Vi måste framförallt sikta tillräckligt högt för att undvika att förblindas av blått och rött, så att vi kan nå det som faktiskt betyder något.


Tidsfrist



Du vet de dagar som är fulla av tvivel -
dagar som förflyter utan att tiden egentligen går?
Idag är en sådan dag,
som ligger tryckande över bröstkorgen
och är så tung att man inte riktigt orkar upp ur sängen,
som är halvtom och för stor,
fastän ensamheten är det finaste som finns i apatin -
du vill väl inte att någon skall se dig såhär?

Och även om små glädjeämnen räddar dig
som narkotikaklassade läkemedel -
så starka att de lyser upp mörkret, som försvinner -
så hjälper det inte riktigt - det finns ju bara mörker,
och mörkret lämnar plats åt tomheten;
tomheten och apatin, och tvivlet.

Och tiden trycker ner dig i en halvtom ensamhet
för att sedan stanna där med dig.
Nostalgisk melankoli blir en verklighetsflykt
och självömkan,
men egentligen vill du inte ha förståelse
eller en klapp på ryggen eller hjälp -
du vill bara sparka igång tiden,
sparka ut den ur din halvtomma ensamhet
så att du kan andas igen.
För där tar tiden alldeles för stor plats.

Och egentligen är livet underbart -
bara inte just idag.



Människan

Jag fungerar oftast inte på långa vägar optimalt - ibland fungerar jag inte alls - men jag har ändå med tiden lärt mig att uppskatta mig själv och låta mina ideal växa till något som jag anser är både fantastiskt och rätt. Min resa har bara precis börjat, och mina största lärdomar i livet har varit att jag har haft fel, men trots det tar jag mig friheten att hävda att jag är på rätt väg, att jag har gjort stora framsteg och att jag är en bra människa.

Vad är en bra människa?
Vad är en människa överhuvudtaget?


1. Homo sapiens sapiens - den fysiska enheten


För att ta det lättaste först; den biologiska varelsen som kallas människa. Vi är egentligen avancerade maskiner, bestående av celler, som behöver ett visst underhåll för att fungera. Dessa maskiner är designade genom evolutionen till att ha vissa funktioner som de själva arbetar för att hålla i trim: när kroppen får det den behöver låter den oss veta det genom att vi mår bra; när den missköts ger den oss felmeddelanden i form av obehag och sjukdom. Vi har inte full makt över våra kroppar - det är kanske inte ditt fel att du får i dig ett virus, men viruset är dåligt för kroppen och det märker du genom att du mår dåligt - men många behov kan vi själva tillgodose, och vi mår bra och fungerar bättre om vi gör det. Maskinerna är inte helt identiska, så det är svårt att följa en gemensam konstruktionsbok, men vi har lyckats ta fram vissa användarmanualer som är tillräckligt grundläggande för att gälla alla; medicinsk vetenskap, till exempel, bygger på det.

2. Jaget - det psykiska, det metafysiska

Människans självbild och psyke kan man analysera i flera livstider utan att få någon klarhet i, men vi kanske kan slå fast att vi har en självbild och ett psyke i alla fall. Vi har våra drömmar och förhoppningar, vi har vårt känsloliv, vår mentala hälsa/ohälsa och vårt intellekt (förhoppningsvis) - saker som gör att våra färdigheter överskrider de rent mekaniskt fysiska. Allt detta har uppstått för att gynna maskinen människan - Homo sapiens sapiens - och kan också skötas eller misskötas, och påverka hur vi mår därefter. Nu är inte alla människomaskiner exakt likadana, och vissa konstruktionsfel och avvikelser förekommer, men generellt sett gäller att det som är bra för jaget också är bra för Homo sapiens sapiens. En bra pekpinne är därför att mår vi genuint bra så fungerar jaget förmodligen som bäst, och då är vi också förmodligen till mest nytta för resten av maskineriet. Vilket leder till:

3. Samhället - det kollektiva

Människan är dels en kropp, dels en egen person och dels en grupp. När människan fungerar bra så fungerar också hela mänskligheten bra - det är så vi är konstruerade, och det är därför vi har överlevt hittills. Om en människa är till skada för resten av mänskligheten när hon fungerar optimalt är hon kanske en bra människa på punkt 1 och 2, men inte på punkt 3. Då är hon en dålig människa - rent praktiskt - ungefär som en skruvmejsel som är konstruerad som en hammare är en dålig skruvmejsel (den må vara en jättebra skruvmejsel för det egna syftet - att slå i spik - men den är en dålig skruvmejsel). Här försöker jag inte lägga in några värderingar, utan bara se till definitionerna.

Med denna ganska mycket förenklade tredelning som utgångspunkt: en bra människa är alltså en människa som tillgodoser sina egna fysiska behov, upprätthåller och utvecklar de egenskaper som är till nytta för henne själv och alla andra, och som mår bra (eftersom det är en indikator på att maskinen får det den behöver och gör det den skall). Sedan kan man förstås lägga olika mycket vikt på olika saker; vissa egenskaper är viktigare än andra hos vissa personer, och då kan man kanske försumma andra egenskaper till fördel för de viktigare. Men strävan bör ändå vara att vara så bra det går, på alla plan.



Anledningen till att jag skriver om detta är att jag själv i allt större utsträckning har börjat se fördelarna med att träna. Tidigare har jag bara sysslat med lättare aktiviteter när det har varit roligt och motiverat på andra sätt, men aldrig för träningen i sig. Jag har däremot jobbat mycket på mitt psyke genom åren, och funderat en del över människan ur ett filosofiskt perspektiv. Men det var just träningen som så att säga satte mig i rullning.

I olika samhällsgrupper läggs det oerhört mycket fokus på självhjälp av olika slag, men då oftast bara på en typ av självhjälp. Det finns de som talar om hur viktigt det är att tänka positivt, att bli självmedveten och nå mental frihet och kontroll. Och så finns det de som talar om hur viktigt det är att hålla igång, att sätta upp tydliga mål för sig själv i gymmet, att äta och träna rätt. Andra talar om hur viktigt det är med gemenskap, att värna om mänskligheten och familjelivet, att bli framgångsrik eller hjälpsam och nå social status. Allt för att må bra eller för att få andra att må bra; att vara en bra människa. Men de som talar mest för sin sak tenderar att glömma bort allt annat. Det går dessutom mode i vilket som är viktigast - kanske för att när man bara fokuserar på det psykiska försummar man sin kropp, så att man efter en tid behöver fokusera på det fysiska för att kunna må bra, och vice versa, och för att det är lite utav en kollektiv hets och man inspireras mest av dem som pratar högst.

Människan är inte så enkelspårig att hon bara förmår att fokusera på en sak - jag tror att hon kan fokusera på minst två utan problem. Gör hon det kommer hon också med största sannolikhet må såpass bra att hon kan fokusera även på den tredje. Och då är hon på god väg att bli en fantastiskt bra människa, som mår fantastiskt bra.

Jag tror inte att en människa kan bli perfekt, däremot tror jag att hon bör eftersträva perfektion. Förmodligen kommer jag aldrig att fungera optimalt, men det är ju en fördel om jag åtminstone siktar på att försöka fungera, istället för att finna mig i att inte göra det och bara må dåligt. Därför skall jag inte heller nöja mig med att ha kommit en bit på väg (även om det är nog så positivt) eller eventuellt nå alla mål inom ett område - jag skall försöka tillgodose alla mina behov, förstärka alla mina styrkor och bli bättre på alla plan. Hittills har det fungerat bra, och det blir bara bättre ju mer uppmärksam jag blir på de delar av mig själv jag tidigare har försummat så att jag kan jobba även med dem.

Fysiskt välbefinnande - träning och god kosthållning bland annat - är grovt underskattat, men inte som i "gå en promenad varje dag så får du mer energi", utan snarare som i att det är en stor del av den konstruktion som är du, och det är självklart att du mår dåligt om du inte arbetar på det sätt du är konstruerad att arbeta. Jag blir lika förvånad varje gång jag tränar över vilka underverk det gör för det allmänna måendet. På samma sätt är psykiskt välbefinnande och sociala nätverk grovt underskattat.

Mänskligheten är förmodligen ett evighetsprojekt som aldrig kommer att nå något slutmål, men det bästa du kan göra är att testa och utmana dina egna gränser - din egen konstruktion - för att utvecklas till den människa som är det bästa du kan vara, som fungerar som bäst för dig själv och alla andra. Det är också då belöningssystemet verkligen kan dra igång; det är då du mår bra.

RSS 2.0