Inspiration

Beroende på var du är i livet och vilka influenser du har är olika saker olika mycket inspirerande. Här är en lista på vad som just nu får tankarna att snurra iväg eller hjärtat att blöda i nostalgi och "jag vill..."-anda. För mig. Saker som får mig att antingen skapa, eller titta bort, dra ner gardinerna, byta låt, snabbt bläddra vidare till nästa bild...
I slumpmässig ordning.


Morgon- och kvällssol som lyser in snett genom fönstret och får dammet i luften att glittra.

En tom gymnastiksal.

Öppet hav.

Fåglar.

Ösregn.

Snö som faller i gatlyktornas sken.

Döende insekter.

Galopperande hästar.

Piano- och cellomusik.

Tonårsromantik och musikaler (av någon jävla anledning?!).

Lukten av oljefärg.

Molnet som blir av vattenångan från en dusch, vid ett öppet fönster, när det är minusgrader ute.

Knastret från skorna mot snön.

En bullrande bussmotor.

Ett tågs rytmiska "du-dunk".

En iskall vind mot ansiktet, som känns som en varm smekning.

Snö, i olikfärgat ljus. Även snöklädda träd.

Händer.

Rökare.

Mardrömmar.

...eller egentligen stämningar. Olika sorters belysning i olika miljöer, olika sorters musik för olika känslor, olika dofter vid olika nostalgitrippar.

Kärlek

Tänk dig att om tjugo år kunna berätta för dina barn om hur livets strapatser slutligen ledde till den sanna kärleken och din rätta väg i livet. Tänk dig att berätta om hur du hittade hem, fann din familj och äntligen blev lycklig.

Tänk dig nu att bilden raseras av att du egentligen inte alls ville ha barn. Av att livets strapatser inte gav dig den magiska vägvisare du behövde för att hitta "din väg" - livet var bara ett virrvarr av val, och det fortsatte det att vara i all oändlighet. Tänk dig att kärleken inte var ett magiskt svar på en outtalad fråga, att hemlängtan aldrig försvann oavsett vart du tog dig, och att du aldrig, aldrig kände dig helt lycklig.

Vissa saker är svåra att prata om, vissa saker är det ingen som berör utöver de berörda. Kanske är det något de flesta inte ens reflekterar över, och gör de det kanske de inte alls ser på det på samma sätt som jag. Men var är de magiska svaren när man behöver dem? När försvinner tvivlet?

Little thing #21

Att sitta på en buss, på väg - vart spelar ingen roll - medan fullmånens ljus stillsamt följer med den i snabba färden bort. Eller hem.

Little thing #20

Jag sitter i cigarettröken med gitarren i knät och spelar planlöst, medan jag tittar på snön som faller utanför fönstret och tänker på hur betydelselösa enskilda händelser kan vara, och hur jag alltid gör en för stor affär av allt. Livet är ändå bara ett enda långt förlopp av förändring, så varför inte se framåt lika löpande istället för att stegvis haka upp sig på enskilda större (eller mindre) företeelser? Eller ännu hellre; leva i nuet.

(Little thing:
Doften av kaffe och vinter, och dansande snöflingor ackompanjerade av en - av en händelse - perfekt anslagen gitarrsträng.)


Personlig konst

Vi hade en diskussion i skolan om självutlämnandet i konst och litteratur. Någon sade att det är svårt att vara personlig offentligt, någon sade att hon alltid var för personlig.

En tredje kommenterade lite vist med att de författare och konstnärer som lyckats bäst, de som verkligen berör och fångar miljoners hjärtan över hela världen, det är de som går på djupet, inpå det mest personliga, men lyckas göra det allmängiltigt. De som kan formulera det mest intima på ett sätt som gör att det blir relevant även för alla andra.

Det personliga är intressant, men inte när det blir för privat. Det hemlighetsfulla kan också vara intressant, men inte när det blir för intetsägande. Hemligheten är att formulera det på ett sätt som gör att andra kan relatera.

Diagnoser

Hur länge skall du ursäkta dig med att du har ADHD, och aldrig behöva satsa på vettiga rutiner, skolgång och jobb?

Hur länge skall du ursäkta dig med dina gener, och bara fortsätta gå upp i vikt och dra på dig en massa sjukdomar?

Hur länge skall du ursäkta dig med att du är deprimerad, och aldrig göra något för att förbättra din situation?

Hur länge skall du ursäkta dig med att du har dyslexi, och aldrig lära dig att ta till dig och kommunicera i skrift (och dessutom skapa hat på internet)?


Diagnoser är till för att identifiera och sätta namn på ett problem. Det är en förklaringsmodell, ett generaliserande av ett beteendemönster eller en funktion av något slag. Det är INTE en magisk ursäkt för allt som den på något sätt kan beröra. Åtminstone borde den inte vara det. Den borde fylla en funktion - att förklara och sätta ord på ett problem, så att det skall bli lättare att lösa det.

Du borde alltså inte säga: Jag har fetma i familjen. Därför är jag socialt inkompetent (blev mobbad i skolan) men det behöver jag inte göra något åt - för det är inte mitt fel - så alla andra måste anpassa sig till mig. Jag mår dessutom fysiskt och psykiskt dåligt, men det behöver jag inte heller göra något åt - för det är inte mitt fel - utan alla andra skall betala för min sjukvård.

Det du däremot borde säga är: Jag har fetma i familjen. Därför har jag hela livet varit överviktig och blivit mobbad i skolan, och har således sociala problem. Eftersom jag är medveten om detta problem - att jag är född med sämre förutsättningar för att hålla vikten än vissa andra, och att jag är uppväxt i en miljö som inte främjar det - men förstås vill undvika alla problem det medför ändå, så kommer jag att söka hjälp och kämpa extra mycket. Alla har något de är sämre på, men det är inget skäl att ge upp, och vill jag må bra är det mitt ansvar att se till att jag gör det. Att få veta att det är genetiskt är skönt, då det ger mig en bättre förståelse för varför det har varit som det varit förut, och bättre insikt i att jag bara måste lägga mer energi på förändring.


Hur länge skall människor uppmuntras (!!!) till att bete sig som offer för något som har existerat i alla tider, bara för att vi plötsligt satt ord på lärt oss mer om det, och därför borde kunna hantera det bättre?!

RSS 2.0