Kärlek

Tänk dig att om tjugo år kunna berätta för dina barn om hur livets strapatser slutligen ledde till den sanna kärleken och din rätta väg i livet. Tänk dig att berätta om hur du hittade hem, fann din familj och äntligen blev lycklig.

Tänk dig nu att bilden raseras av att du egentligen inte alls ville ha barn. Av att livets strapatser inte gav dig den magiska vägvisare du behövde för att hitta "din väg" - livet var bara ett virrvarr av val, och det fortsatte det att vara i all oändlighet. Tänk dig att kärleken inte var ett magiskt svar på en outtalad fråga, att hemlängtan aldrig försvann oavsett vart du tog dig, och att du aldrig, aldrig kände dig helt lycklig.

Vissa saker är svåra att prata om, vissa saker är det ingen som berör utöver de berörda. Kanske är det något de flesta inte ens reflekterar över, och gör de det kanske de inte alls ser på det på samma sätt som jag. Men var är de magiska svaren när man behöver dem? När försvinner tvivlet?

Kommentarer
Postat av: Anonym

Aldrig.

2010-12-31 @ 02:48:04
Postat av: Rebecka

Är jag konstig som tycker det där med virrvarr av val låter väldigt intressant? Allt det du sa utom att aldrig någonsin känna sig lycklig tycker jag låter ganska bra och något de flesta upplever... Fast de som har fått barn har nog sällan ångrat sig efteråt om det var planerat?



Gillar att livet hänger i luften och att man plockar ner saker ibland och bestämmer sig för att följa en väg en kort bit för att byta riktning om ett tag. Jag antar att jag kanske ser på livet lite för oseriöst? :)

2010-12-31 @ 07:35:31
URL: http://rbxa.co.nr
Postat av: Hymnodi

Rebecka, nej jag håller nog med dig. Jag har en tendens att rationalisera och överanalysera bara, så när jag egentligen trivs med att inte vara helt säker på något och inte ha hela livet planerat, så säger en del av mig ändå att jag MÅSTE veta och att det här inte är okej.

2010-12-31 @ 18:31:21
Postat av: Ajju

Känns mest som att denna första strävan enbart är en illusion som folk finner menings i trots att den enbart är en flyktig ursäkta i sig - iaf för mig.



Att dessa svar och saker aldrig kommer infinna sig gör mig ändå en aning ensam i tanken och jag får känslan av att gråta. Kanske är detta i sig enbart att jag verkligen är såpass desperat att jag verkligen vill tro på det förstnämnda trots att jag samtidigt finner mig i det andra? Jag är faktiskt väldigt rädd, rädd för att det som nämns som det "andra" är det sanna. Jag är rädd, men det är också okej.



Kan inte tvivel i sig vara viktigt i sig? Som en kontrast för att inte tvivla till slut?

Tack för funderingen Petra.

2011-01-01 @ 05:57:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0