Rotlöshet

Akryl, 46x55 cm.


Rotlöshet kan vara att tappa greppet om verkligheten, att glömma bort hur saker och ting faktiskt är och sväva iväg i ovisshet. Rotlöshet kan verka vara den lättaste vägen; att bara föras bort med nya vindar - trots att de inte är förankrade i världen - och till slut gå vilse, tappa kontrollen och förgöras av de krafter man låtit styra.

Rotlöshet kan också vara att inte höra hemma, eller inte trivas. Att inte vara bunden till en plats. Att när som helst kunna välja att trotsa osäkerheten och färdas över världen. Att inte helt kunna ta del av sammanhanget, men att inte heller vara knuten till det.

Vintern och tågtrafiken

Vintern överraskade mänskligheten i år - ingen var nog förberedd på att det skulle bli så mycket vinter. Det märks inte minst på tågtrafiken, som i princip står stilla i stora delar av landet. I alla fall den här helgen.

SJ uppdaterar inte sina tidtabeller lika fort som banverket hinner upplysa oss om att resa efter resa ställs in. Prognoserna ser osäkra ut och på flera håll sitter resenärer fast utan vare sig tågförbindelser eller ersättningstrafik. Tågbolagen har inte kunnat leva upp till sina garantier - men vem kan klandra dem? Det är inte SJ:s, Tågkompaniets eller någon annas fel att det snöar, inte ens Banverket, som knappast ens kan beskyllas för att ha för lite resurser för att hinna städa upp på spåren. Ingen rår för att vintern blev hårdare än förväntat, och det vore dumt att förvänta sig att någon på magisk väg skulle kunna ordna det för tågbolagens kunder så att de kommer fram i tid, när vädret helt enkelt inte tillåter det. Trots alla garantier.

Själv sitter jag fast i Kumla sedan trafikkaoset i Hallsberg igår eftermiddag, på väg mot Jönköping från Falun. Man blir lite ödmjuk när det blir så påtagligt att människan inte kan tämja naturen, att livet på något sätt står över all trygghet och de system vi ordnat åt oss. På sätt och vis är det en befrielse; att tvingas ta ställning till något nytt på riktigt - att veta att man är maktlös inför verkligheten och ändå kunna göra det bästa av situationen.

Samtidigt vill jag skratta åt mig själv och andra tågåkande i-landsinvånare som åberopar systemets förväntade ofelbarhet och våra egna rättigheter, som automatiskt skall vinna över alla problem vi kan tänkas ställas inför. Ingen verkade bli särskilt upprörd över att Tågkompaniet inte satte vingar på tåget och flög oss till rätt destination, men när vi nu sitter ihopkrupna på våra av bolaget betalade hotellrum, mätta på en likaledes betalad frukost, och väntar på att få åka vidare på nya biljetter - som Tågkompaniet dessutom skall ge oss ersättning för - känns det som om vi ändå tar lite för mycket för givet.

Jag är förstås tacksam över att vi slapp leta oss fram genom ett igensnöat Kumla halv elva en lördagkväll, att vår kollektivtrafik är såpass serviceinriktad att den gör vad den kan för att resenärerna skall komma fram eller klara sig om de inte gör det, och att saker och ting går att ordna både bekvämt och billigt (för oss - jag gissar att tågbolagen har gått back en hel del under vintern). Men det är lite pinsamt att vi blir upprörda över att tågen står still och att snöröjningen tar tid, när det inte ligger i människans makt att styra över vintern och vi ändå får ersättning för de problem som uppstår på grund av det. (På vissa andra håll har man förmodligen inte kunnat ordna det heller.) Jag undrar hur dagens svenskar hade ställt sig till situationen om det tvingats möta problemen som de faktiskt är, med de konsekvenser och kostnader som följer, istället för att förlita sig på ett välfärdssystem och ett välutvecklat färdsystem som tar hand om dem.

Att hamna på ett hotellrum i Kumla istället för i föräldrahemmet i Jönköping är lite av ett äventyr (jämförelsevis), men det är samtidigt lyxigt och bekvämt - det är ingenting emot hur det skulle vara att behöva betala för en obrukbar biljett och sedan tvingas övernatta i någon lada när hotellet är fullt och ingen ordnar med transporter någon annan stans.

Men det är åtminstone ett steg på vägen mot att inse att världen är på riktigt och att vi inte kan kontrollera alla situationer. Och det är befriande, på sätt och vis.

Vy utanför tågfönstret, någonstans mellan Kumla och Hallsberg.
Någonstans mellan Kumla och Hallsberg, där tåget stod stilla mellan ca 14:30 och 21:30 under gårdagens resa.


RSS 2.0