Livet!

Man måste leva till fullo. Det är det enda man kan göra, och det bästa man kan göra är att göra det ordentligt. Att försumma det är att försumma sig själv, och då finns det egentligen ingen anledning att leva alls. Varför ge sig in i en strid utan att kämpa?

Det är så svårt att trivas ibland, visst är det det, men svårast är det i apatin. Utan drömmar och ambitioner, utan strider att vinna eller förlora, utan att utsätta sig för prövningar och bli starkare, dra lärdomar, uppleva, känna... utan att känna sig själv och världen. Dör jag av att smärtan blir för stor skall det vara för att jag redan har låtit all lycka och kärlek brinna ut, men så länge jag kan känna smärta finns det alltid något annat kvar. Utan en lika stark motpart är starka känslor ingenting.

Jag vet att jag måste leva, och jag vet att jag måste hitta balansen och sanningen. Jag vet att jag måste fatta alla beslut och känna alla känslor. Jag vet att jag måste vinna mina strider eller dö. Varför? För att jag kan. För att det är det enda jag kan.

Allt jag älskar är för underbart och kärleken för intensiv för att inte upplevas, mörkret är tillräckligt mörkt för att ljuset skall framträda och jag har för mycket att säga för att vara tyst.

Det jag hoppas på mest just nu är att frustrationen och ångeten skall bli en tillräckligt stark drivkraft för att jag skall tvingas hitta ett sätt att uttrycka det jag behöver uttrycka. Jag tror att det är det bästa jag kan göra, men alla tankar kan jag inte förmedla med en pensel. Kanske lär jag mig det, kanske inte, kanske förlorar jag den striden och tvingas gå en annan väg. Men jag kan inte ge upp - jag lever för mycket för det.


Akryl, 46x55 cm.


RSS 2.0