Desperation och dödsångest

Något av det sorgligaste jag vet är nog en fisk på land.
Hur den förtvivlat öppnar och stänger munnen, hur den sprattlar och vrider sig för att ta sig ifrån det helvete som världen utan vatten är för den. Hur vår livgivande luft blir som ett gift, hur vår stabila, trygga mark blir som fruktansvärda bojor, hur oerhört tydligt malplacerat detta annars så obehindrat graciösa djur är.

Hur tiden rinner iväg, som sand ur ett sprucket timglas, och hur de svarta, uttryckslösa ögonen stirrar tomt i all oändlighet, för att snabbt bli oseende, mörka hålor, själlösa speglar i en livlös kropp.

Den desperata, lönlösa kampen för livet!
Den tysta dödsdansen, stumheten, i en förvriden värld av ljud!

I mina drömmar är detta symbolen för desperation och dödsångest. I alla fall är jag alltid förtvivlad när jag vaknar efter en natt av döende fiskar - de är alltid lika viktiga, och jag hinner aldrig rädda dem.

Kommentarer
Postat av: IR

sprattlar

2010-07-13 @ 23:57:59

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0