Little thing #17

När man letar efter ett visst ställe i en bok man läste för länge sedan, och lyckas öppna den på precis det stället på första försöket. (..och dessutom återupplever hur bra boken är och hur fint det känns att ha den i handen.)

Enjoying the little things!

Jag måste bara berätta att min hypotes (inte helt oväntat) verkar stämma.

Nu när jag systematiskt har försökt att skriva ned en glad tanke så fort den dyker upp, (även om jag förstås har missat en massa) för att bli bättre på att uppmärksamma positiva saker i livet, så har det förvisso kanske inte drastiskt förändrats till det bättre - men jag blir hela tiden påmind om det positiva i just dessa saker om jag stöter på dem (eller något liknande) igen. Och då blir de desto gladare.

Jag skall definitivt fortsätta försöka vara kreativ och titta åt håll jag kanske annars inte tittar åt, för att försöka se glädjeämnen jag kanske annars inte ser. För att bli bättre på att se dem igen, och förstärka glädjen nästa gång. Det borde du också göra.

Little thing #16

När man pratar med någon som förstår direkt vad man menar, utan att man behöver förklara självklarheter, för att man kommunicerar och tänker på ungefär samma sätt.

Little thing #15

Intensitet.

När man har varit relativt stabil under en period, och flutit fram på ett slags jämn förnöjsamhet, och man börjar bli alldeles likgiltig, glömmer bort hur det känns att vara riktigt arg eller riktigt ledsen, för ingenting spelar riktigt någon roll och man behöver ju inte ta världen på så stort allvar...

när någon då sparkar på den där dörren man stängde för länge sedan, som håller kaoset och förtvivlan och hatet i säkert förvar - så att man vet att man hela tiden kan ha full kontroll över vad man känner och tänker och tycker (och man valde att bara vara neutral, nöjd, lugn och sansad, hela tiden) - och man upptäcker att man kan släppa kontrollen och självbehärskningen och bara låta sig ryckas med och vara upprörd över något...

när man inser att ens styrka faktiskt inte bara satt i att man av något skäl bara var glad och stabil, utan att man fortfarande lever trots att man förmodligen redan har ramlat av stolen och landat i en intensiv frustration (eller rentav passion) som förmodligen kommer att göra allt lite jävligare på ett sätt, men som ändå pumpar runt blodet fortare och man verkligen, verkligen trivs med det.

Starka känslor är som blåsten när det är oväder, och jag tycker inte om när det är vindstilla för länge.

RSS 2.0