Ett virrvarr av intryck

Jag ser färger överallt. Det är som att leva i en målning.
Världen är inte längre enfärgad och skuggad, den är randig.

Snön är inte vit och grå, den är ljusockra och kadmiumgul och -röd, med inslag av ultramarin- och koboltblå.

Alla dofter ger minnesbilder, alla ljud bildar musik.

Jag vill bara blunda och spy.

Verklighetsuppfattning

Är människan funtad så att hon bara förstår det hon själv kan konstruera?

Min klasskompis berättade om en idé hon haft sedan hon var nio år - att man kanske lättare kan greppa oändligheten om man tänkte sig ett rum med speglar på alla väggar (utan skarvar). Det skulle ge en oändlig återspegling, även om vi är i något vi kan bygga och ta på; ett rum.

Vi förstår evolutionen, men är det bara för att vi kan härma den (avel) eller gå runt den den (genmanipulation)?

Vi förstår inlärning och beteendemönster, men är det bara för att vi kan bygga maskiner, datorer och robotar, eller lära djur att göra som vi vill?

Vi förstår atomer, men är det bara för att vi kan observera och till och med göra ingrepp på dem?

Kommer vi inte att veta allt förrän vi lyckats härma naturen helt och hållet? Kommer vi att kunna förstå universum, och bygga hela oändligheter, praktiskt eller teoretiskt?

Sense of selflessness

 

It's dark outside, the shades are drawn so I can't even see the stars
and everything I think about is how all good things are too far
away, and everything I dream I'm sure will give me mental scars
and winter's coming with the cold and sadness pain and all and.. oh wait...

Turn the lights on
and watch the sun
as it rises,
and be done
with the self-caused
misery
and self pity...

...but then again, the nights are long and I can't even write this song
for you, to know just what I feel, and really tell you all that's wrong
about this world, about this life, and you won't get it but come on,
I need to scream I need to shout to tear me up to feel.. oh, oh no...

Let the stars die,
you can stay
on the bright side
of your life!
You're as good now -
on your own -
as when the stars shone...

...still, how am I supposed to be okay when I can barely live,
(...just keep trying...)
to try again when I've already given all that I could give,
(...and hold on...)
to hold on to the beauty when it's way too dark for me to see
(...you will see it...)
it, how am I supposed to do it, how am I supposed to, tell me...
(...you'll get through!)

Just be patient,
(...I'm not that strong and not that pure...)
and endure,
there is nothing
(...there is nothing I can do...)
you can't do...

We will take this
(...I can't take this, can't go on...)
and get on,
we will not be
(...I will be broken down...)
broken down.

It's dark outside, the shades are drawn so I can't even see the stars
and everything I think about is how all good things are too far
away, and everything I dream I'm sure will give me mental scars
and winter's coming with the cold and sadness pain and all and.. oh wait...

Turn the lights on
and watch the sun
as it rises,
and be done
with the self-caused
misery
and self pity...

...but then again, the nights are long and I can't even write this song
for you, to know just what I feel, and really tell you all that's wrong
about this world, about this life, and you won't get it but come on,
I need to scream I need to shout to tear me up to feel.. oh, oh no...

Let the stars die,
you can stay
on the bright side
of your life!
You're as good now -
on your own -
as when the stars shone...

...still, how am I supposed to be okay when I can barely live,
(...just keep trying...)
to try again when I've already given all that I could give,
(...and hold on...)
to hold on to the beauty when it's way too dark for me to see
(...you will see it...)
it, how am I supposed to do it, how am I supposed to, tell me...
(...you'll get through!)

Just be patient,
(...I'm not that strong and not that pure...)
and endure,
there is nothing
(...there is nothing I can do...)
you can't do...

We will take this
(...I can't take this, can't go on...)
and get on,
we will not be
(...I will be broken down...)
broken down.

Texternas opålitlighet

Det här är ingen blogg.

Miljöombyte

Kulspetspenna, A6


Det är något med bussar och tåg som jag finner oerhört inspirerande. Kanske är det känslan av att vara på väg någonstans. Kanske är det bara de glimmande ljusen som susar förbi i mörkret, ensamheten i ett framrusande fordon tillsammans med ett gäng främlingar, eller det dova mullret från en motor, ett och annat dämpat telefonsamtal, de vaggande rörelserna...

RSS 2.0