Framåt, eller tillbaka

Vad är mest uppmuntrande; att veta att man börja på noll och jobbar sig uppåt? Eller att veta att man började på toppen, misslyckades kapitalt och ramlade tillbaka till botten, och nu måste försöka ta sig upp igen? I vilket scenario är ett framsteg mest uppskattat?

Enligt evolutionsteorin är vi alla på toppen av vår utveckling, och det enda vi kan göra nu är att försöka bli ännu bättre. Vi började med en cell och har nu miljarder. Från att ha som enda funktion att överleva och reproducera har vi nu en mängd inre och yttre organ, förmåga att uppfatta, minnas och tolka vår omvärld och till och med dela med oss av den med flera olika språk av de mest skilda slag. Vi är helt enkelt fantastiska varelser, och det har vi blivit genom utveckling. Och vi kan bli ännu bättre, göra våra egna - och andras - liv och resten av världen ännu bättre. Häftigt va?

Enligt Bibeln var vi en gång i tiden fulländade. Vi skapades som kronan på verket och gavs de mest fantastiska egenskaper för att vara en avbild av Gud. Vi var perfekta, gudomliga, underbara. Sedan begick vi misstaget att bli mänskliga. Vi är nu alla syndare, på förhand dömda för ett fruktansvärt brott, och vi bär alla på frukten (haha) av detta ödesdigra syndafall för tid och evighet, eller tills Gud själv säger att det är nog. Nu inte bara kan utan måste vi försöka jobba emot alla odds, bara för att ändå inte kunna nå upp till vår ursprungliga ställning utan att ödmjukt säga att vi är misslyckade varelser som behöver Guds hjälp för att komma någon vart alls. Inte riktigt lika häftigt. Faktiskt ganska tragiskt.

Jag kan bara tala för mig själv, men när jag ger mig in på något och faktiskt lyckas så är det mycket roligare första gången än andra, tredje och fjärde gången, när mina framsteg inte längre känns som framsteg utan bara har blivit upprepningar. Man skall förstås aldrig sluta försöka och det är väl också det kristendomen på något sätt vill poängtera, men likväl känns grundinställningen där som ett ganska negativt förhållningssätt till hela mänskligheten.



I viewed my fellow man not as a fallen angel, but as a risen ape.

-Desmond Morris

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0