Fascinationen för herr X

Nikon EM



Jag tror att jag nästan har börjat förstå vad min fascination för herr X beror på.

Det här är inte en unik situation på något vis - intresset kan väckas på många sätt och av många orsaker - men jag började fundera över varför jag fattade tycke för just honom.

Attraktion inte är den främsta drivkraften, det insåg jag ganska snabbt.
Attraktionen kan dock - i vissa fall - följa som ett resultat av intresset, men den är inte viktig, och den är inte särskilt utmärkande. Jag har inga ambitioner av att ligga med herr X, och eventuella tankar av det slaget är... som dimridåer. Alltså något helt annat, som förklätts i fysisk dragningskraft, eftersom det kan ligga rätt nära till hands. (För mig, eftersom de enda jag någonsin känner denna dragning till även har varit människor som intresserat mig på samma sätt. Men: Att A leder till B behöver inte betyda att B leder till A.)

Nej, fascinationen stammar ur något djupare än djuriska drifter.
Med det ur vägen kvarstår dock frågan; vad är det som fascinerar mig, och varför?
Herr X är förmodligen inte en person som jag skulle kunna umgås med. Vi skulle eventuellt kunna komma bra överens, men nära vänskap, ett intimt förhållande, en kärleksrelation eller dylikt är helt uteslutet. Så på vilket sätt vill jag ha med honom att göra? Varför dras jag till honom, och varför är allt han skriver så fängslande?

Här följer min teori.

Herr X är, för mig, som huvudpersonen i en välskriven och intressant bok.

Jag hade inte velat vara god vän med Hermann Hesses Stäppvargen - den enda som klarar av att komma honom inpå livet är en sprudlande energetisk kvinna, en glädjeflicka, och jag är på intet vis som hon.

Jag hade inte velat vara förälskad i Tolkiens Aragorn - det hade varit en omöjlig kärlek, och den ende som är stark nog för att klara av att bära den är Arwen, och jag är på intet vis som hon heller.

Jag hade inte velat vara syster, kollega eller vän till Kafkas Josef K - han framstår som allt mer otillgänglig och desperat ju längre berättelsen lider.

Jag hade inte velat vara medresenär i Douglas Adams vansinneshistoria och bli bundis med Marvin och Zaphod Beeblebrox - de skulle vara fullkomligt outhärdliga att ha att göra med!

Däremot älskar jag att läsa om dem. Betrakta dem utifrån, ta del av deras tankar och åsikter, ryckas med i deras berättelser och erfarenheter och älska med dem, hata med dem, gråta och skratta med dem - men inte med dem. Jag hade älskat att få prata med dem också, men inte som en del av historien, inte som en av de andra huvudkaraktärerna - nej, jag hade varit en sidokaraktär, eller till och med författaren, och bara lyssnat, känt och förstått. Kanske till och med deltagit, men på avstånd.

Så, herr X, frukta icke, ty jag skall hålla mig på avstånd. Ditt liv och dina tankar existerar oberoende av mig, precis som en god bok är skriven helt utan avsikten att jag skall läsa den. Och det är så jag vill att det skall vara. Jag tar gärna del av din fortsatta existens, som en betraktare eller en biroll - för att kunna stilla min fascination, åtminstone litegrann - och jag kommer förmodligen alltid att ha ett slags önskan om att få vara med i din berättelse. Men inte på riktigt.

Någon dag kanske jag träffar en person som herr X - med hans intensitet, hans tilldragande uttryckssätt och hans otroligt intressanta tankegångar och som både bländar och suger åt sig andras (mina) blickar som ett svart hål - som jag faktiskt vågar skriva en historia ihop med, utan att bli skrämd av att det är på riktigt. Jag har gjort det förut, och det kanske händer igen. Jag hoppas nästan det. Men inte nu.


Nikon EM




Vem herr X är - denne min högt skattade protagonist i boken som inte handlar om mig - är oviktigt. X är variabeln i en ekvation för den fascination jag pratar om. Det kan alltså vara ingen eller vem som helst.


 


Skuldbeläggande i nedstämdhet

Det är väldigt lätt att måla ut svarta får som man skyller sina problem på.

Och jag talar nu inte om tankemönster som "det är statens fel", "det är invandrarnas fel", "det är chefens fel" etc, även om dylika argument (och de egentliga grunderna för dem) också kan vara värda att diskutera, i ett annat sammanhang.

Nej, det jag tänker på är fenomenet som uppstår när en människa mår psykiskt dåligt eller känner sig missnöjd med tillvaron, och försöker lägga all skuld till problemet på något slags felande länk.

"Jag har inga vänner. Hade jag bara haft vänner hade jag mått lika bra som alla andra som har vänner."

"Jag har ingen partner. Om jag bara blev kär i någon som älskar mig tillbaka hade jag varit lycklig."

Etc.

Men det finns ofta inga enkla lösningar. (Nu hävdar jag inte att dessa mål är lätta att uppnå alla gånger, men jag menar att även om man skulle lyckas, så skulle inte problemet automatiskt försvinna. För det är oftast inte just DET som är problemet.) Det är lätt att titta på andra, generalisera, dra slutsatsen att deras liv är bra på grund av allting de har, och att man därmed skulle må bra själv om man bara hade samma saker.

Det stämmer säkert för vissa. Men i många fall är det inte alls en bra idé att generalisera sådär.

Den kemiska obalansen i hjärnan, serotoninbtisten, personlighetsstörningen, stressen eller vad det än är som får dig att må dåligt kommer inte att försvinna helt plötsligt för att du råkar lösa ett helt orelaterat - eller ens ett delvis relaterat - problem. Nog för att det kan vara en viss lättnad om det där man längtat efter plötsligt löser sig, men i många fall resulterar det också i djup besvikelse när personen ifråga inser att "det var ju meningen att jag skulle må bra nu, och det gör jag fortfarande inte", rådvill och med krossade förhoppningar.

Sök för all del det du vill ha, uppnå dina delmål och gläd dig när du lyckas. Fokusera på det som faktiskt är bra, och det som blir ännu bättre, istället för att gräva ner dig i det som inte är fullt så bra. Ibland räcker det att man hittar rätt på en punkt för att man skall få energi nog till att lösa resten av röran också. Men såvida du inte VET att du har mått bra i en viss situation, och sedan genom olyckliga omständigheter förlorat det du hade, så tänk inte att om du bara hade det och det så skulle allt bli fantastiskt. Och risken är stor att du dessutom romantiserar det du tror dig sakna på ett inte helt realistiskt sätt.

Med största sannolikhet är du deprimerad eller missnöjd av helt andra skäl.
Mörkret, till exempel. Eller offermentalitet. Eller något av det jag nämnde ovan.

Men jag vet att det är svårt. Har man något att skylla på, något konkret, så har man i alla fall ett hopp om att lösa problemet. Eller bara helt enkelt något att skylla på. Och det kan vara väldigt skönt när man inte vet vad man skall göra annars.

RSS 2.0