Skuldbeläggande i nedstämdhet

Det är väldigt lätt att måla ut svarta får som man skyller sina problem på.

Och jag talar nu inte om tankemönster som "det är statens fel", "det är invandrarnas fel", "det är chefens fel" etc, även om dylika argument (och de egentliga grunderna för dem) också kan vara värda att diskutera, i ett annat sammanhang.

Nej, det jag tänker på är fenomenet som uppstår när en människa mår psykiskt dåligt eller känner sig missnöjd med tillvaron, och försöker lägga all skuld till problemet på något slags felande länk.

"Jag har inga vänner. Hade jag bara haft vänner hade jag mått lika bra som alla andra som har vänner."

"Jag har ingen partner. Om jag bara blev kär i någon som älskar mig tillbaka hade jag varit lycklig."

Etc.

Men det finns ofta inga enkla lösningar. (Nu hävdar jag inte att dessa mål är lätta att uppnå alla gånger, men jag menar att även om man skulle lyckas, så skulle inte problemet automatiskt försvinna. För det är oftast inte just DET som är problemet.) Det är lätt att titta på andra, generalisera, dra slutsatsen att deras liv är bra på grund av allting de har, och att man därmed skulle må bra själv om man bara hade samma saker.

Det stämmer säkert för vissa. Men i många fall är det inte alls en bra idé att generalisera sådär.

Den kemiska obalansen i hjärnan, serotoninbtisten, personlighetsstörningen, stressen eller vad det än är som får dig att må dåligt kommer inte att försvinna helt plötsligt för att du råkar lösa ett helt orelaterat - eller ens ett delvis relaterat - problem. Nog för att det kan vara en viss lättnad om det där man längtat efter plötsligt löser sig, men i många fall resulterar det också i djup besvikelse när personen ifråga inser att "det var ju meningen att jag skulle må bra nu, och det gör jag fortfarande inte", rådvill och med krossade förhoppningar.

Sök för all del det du vill ha, uppnå dina delmål och gläd dig när du lyckas. Fokusera på det som faktiskt är bra, och det som blir ännu bättre, istället för att gräva ner dig i det som inte är fullt så bra. Ibland räcker det att man hittar rätt på en punkt för att man skall få energi nog till att lösa resten av röran också. Men såvida du inte VET att du har mått bra i en viss situation, och sedan genom olyckliga omständigheter förlorat det du hade, så tänk inte att om du bara hade det och det så skulle allt bli fantastiskt. Och risken är stor att du dessutom romantiserar det du tror dig sakna på ett inte helt realistiskt sätt.

Med största sannolikhet är du deprimerad eller missnöjd av helt andra skäl.
Mörkret, till exempel. Eller offermentalitet. Eller något av det jag nämnde ovan.

Men jag vet att det är svårt. Har man något att skylla på, något konkret, så har man i alla fall ett hopp om att lösa problemet. Eller bara helt enkelt något att skylla på. Och det kan vara väldigt skönt när man inte vet vad man skall göra annars.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0