Skapelsens snillrika urverk - en liten berättelse

Jag satt och var nostalgisk och läste gamla dikter jag skrivit, men så snubblade jag över en liten berättelse från januari 2008 som helt kastade mig ur min olyckliga sinnesstämning då den bröt mot praktiskt taget allt jag dittills skrivit. Förmodligen hade jag precis läst Liftarens Guide till galaxen, eller eventuellt Goda Omen. (Boktips!)

Jag publicerar den här, för att den var så precis vad jag behövde - att överraska mig själv. Håll till godo.




"Du vet att det från första början var dömt att sluta såhär.”
”Djävla hora.”
Hans knogar vitnade när han knöt handen runt ingenting. Hans andning var oregelbunden, och hans flackande blick, som brann av hat och misstro, föll på allt utom henne.

Bakifrån kunde man lätt missta den hukande figurens darrande ryggtavla för den hos en bruten man, ett gråtande barn, en hopplöshetens sista tragiska utlopp. Men för en sympatisk förbipasserande skulle detta misstag dock kunna få ödesdigra konsekvenser. Att försöka trösta denne, inte utav sorg, men utav vrede skakade pojke, skulle tveklöst resultera i mer tillfogande än reducerande utav den tilltänkta sorgen, och då inte hos pojken, men hos den arme och dristige person som så olyckligt råkat passera just där.

Sådant var visserligen icke fallet. Invånarna i den lilla ort av vilken pojken och hans hora var infödingar höll sig lyckligtvis på beskedligt avstånd den kvällen. I farozonen var istället pojkens hora, som ju egentligen inte alls var hans hora, utan snarare flickvän, även om det så bara var hennes roll en kort tid framöver. Som för att understryka detta sade hon med den lugnaste och mildaste ton hon i sitt utsatta tillstånd kunde uppbåda:
”Jag lämnar dig, och det är inte på grund av mig, det är på grund av dig.”

I sitt stilla sinne tänkte hon att det var ju faktiskt inte hennes fel att han inte kunde mäta sig med de nya och mer intressanta män hon träffat på sistone. Detta outtalade konstaterande lyste tydligare än det hon faktiskt sagt, och det fick honom att rysa.
”Djävla hora” tänkte han, men insåg snabbt att han inte bara tänkt det utan också uttalat det högt, och började hosta våldsamt för att dölja sin pinsamma upprepning. Sedan gick det självframkallande hostandet över i en riktig hostattack, som, när den lämnat hans utmattade bröstkorg tog all dess inhysta luft med sig. Vid det laget var han nära att fräsa och spotta av vrede, och strax därpå gjorde han nästan det under föresatsen att han knappast kunde känna sig mer förnedrad än han redan gjorde. Han hejdade sig dock vid en oförutsedd värk över högra tinningen.

Denna blixt av plötslig smärta orsakades, visade det sig, utav ett simpelt ekollon. Den egentliga orsaken kunde kanske följas i ett långt händelseförlopp, där den förargade ekorre, som i sin flykt kastat ifrån sig ekollonet den några ögonblick tidigare plockat på sig, blev överraskad av en ilsken katt, som nyss blivit iväg jagad av en upprörd man iklädd endast filttofflor och en grön trädgårdsslang, vilken i sin tur blivit installerad föregående dag utav en fly förbannad trädgårdsmästare som tappat all känsla av kontroll över tillvaron på grund av att hans fru och barn ständigt gick honom på nerverna och kanske rent av var upphov till distraherade tillstånd som fick honom att tappa hela verktygslådan, innehållande såväl skiftnycklar som tvåkilossläggor, rakt på hans för morgonen oskodda vänsterfot. Kort sagt var det hela en utveckling av skeenden som alla ledde vidare till ännu en handling i vredesmod hos något stackars offer, någonstans på vägen. Vår redan lovligt uppretade pojke var inget undantag, och hans häpna ”VAFAN” ekade således genom ortens lilla skogsdunge och påverkade ett flertal små väsen med ilskans berusande tillstånd. En som dock förblev oberörd utav denna obevekliga vredeskedja var den före detta flickvännen, som istället fnissade hysteriskt. Faktum var att hon fnissade så hysteriskt att hon till slut inte kunde hejda sig, utan uppgav ett skri i falsett som illa stämde med hennes annars så lugna framtoning. Denna plötsliga munterhet kunde, tro det eller ej, även den spåras långväga därifrån.

Summan av kardemumman visade sig vara att pojken och flickan blott var pjäser i ett mycket större spel där inte ens naturvetenskapens krafter eller religionens gudar kunde gradera sig upp över spelplansnivå. Den som styrde det hela var inte en osynlig makt eller ens en självgående mekanism. I själva verket var det en amöbaliknande varelse vid namn Hubert som både skapat och namngivit alla ting i universum, och likaledes styrde och ställde över tid, rum och ett dussintal andra för människan okända dimensioner. Det som skilde Hubert från alla mänsklighetens gudar var, förutom det futtiga intryck han gav (han var ju varken större eller mäktigare än andra amöbor), att han undvikit misstaget att göra sig själv till en paradox. Detta geniala drag gick ut på att han insåg att människor är för dumma för att handskas med gudomligheter, (andra gudar tvingades alltid dras med tvivlare som krävde svar på omöjliga frågor, såsom ”om gud är skaparen, vem skapade då gud?” och ”om gud är allsmäktig, kan han då skapa en sten som är för tung för honom att lyfta?” frågor som även frågeställarna inser är paradoxala i sig och får dem att klucka nöjt åt sin egen inbillade intelligens) och helt enkelt gav sig själv rimligt greppbara dimensioner, definierade egenskaper och framförallt en plats i skapelsen. Detta innebar förstås att han fråntagit sig själv attributen som Skapare och Ordningen i Kaos och Tidens flöde, vilket lämnade skapelsen och dess uppkomst befriat från all logik. Hela spelet omhöljdes således för tid och evighet av en fullkomligt ogenomtränglig mystik.

Pojken hade helt kommit av sig. Han tittade på sin knutna näve, ekollonet vid hans fötter, den fnissande flickan som ju för övrigt precis inte bara hade bekänt otrohet utan också visat hur hon inte hade minsta tillstymmelse till ånger eller skam i kroppen. ”Visst ja” tänkte han och började återigen skaka av vrede. ”Hade jag varit en hund hade jag förmodligen tuggat fradga” tänkte han också. ”Och morrat ondskefullt.” Den vackra och kraftfulla scen som dök upp i hans huvud vid denna tanke fick honom att tappa tråden igen, och han skakade motvilligt av sig föreställningen om sig själv som en bestialisk, svart helveteshund som hänsynslöst slet halsen av den förrädiska hynda han tills för en stund sedan kallat flickvän. Högt sade han:
”Jag känner endast förakt för dig, du är inget annat än en värdelös hora och du förtjänar inte min uppmärksamhet. Jag vet inte vad jag någonsin såg hos dig.” ”Kanske var det urringningen, mina ögon såg du inte mycket av när vi träffades i alla fall” fnissade hon till svar. Han kände hur pulsen ökade och antog att han var högröd i ansiktet. Men inte av skam, inbillade han sig, utan av ilska över att bli så ytterligare felaktigt förnedrad och avfärdad. Han var i alla fall smart nog att förstå att hon i detta läge skulle vända allt han sade mot honom. Allt med henne hade hittills varit byggt på lögner, illvilliga lögner vars yttersta syfte uppenbarligen var att förgöra honom. Han hade varit naiv då, fallit för hennes charm och hennes lena ord. Och mjuka barm. Men det hade tydligen ytterligare ett tiotal andra pojkar gjort, och han var inte lika blåögd längre. Men sanningen gjorde inte desto mindre ont.
”Bespara mig alla patetiska försök till försoning, är du snäll”, inflikade hon, ”Jag har ingen som helst lust att bli väckt mitt i natten av något melodramatiskt romantiskt dravel.”

Vad sjutton trodde hon om honom? Självklart ville han aldrig mer se åt henne, den djävla… han avbröt sina funderingar när han insåg att hon förmodligen hade rätt. Han var kanske patetisk men han älskade henne fortfarande. Han hade ingen som helst respekt, tillit eller sympati för henne, men hennes svek hade gjort alldeles för ont, och han ville göra det ogjort. Och skulle antagligen skulle den känslan inte försvinna om han inte kunde få henne tillbaka och ignorera det som hänt, eller om hon försvann för gott. Om han krossade henne så som hon krossat honom.
”Okej”, svarade han lugnt, ”som jag ser det har jag inget annat alternativ än att låta dig försvinna ur mitt liv. För gott.”
”Äntligen är du med på vad jag säger. Idiot.”
Han betraktade henne stillsamt när hon reste sig upp för att gå. Omärkligt tog han fram revolvern han råkat stoppa i bakfickan samma morgon, som en del av en övermänsklig plan. Hans okontrollerade skakningar hade upphört och ersatts av ett kallt lugn som han aldrig upplevt förr. Nu när han tänkte på saken hade hon haft rätt, han kände det som om hela hans existens fram till detta ögonblick hade cirkulerat kring just detta, som om hela universum medverkade i det förlopp som dömt dem att sluta såhär. Han hade ingen aning om hur rätt han hade. Till och med de utsvultna barnarbetarna i den nedgångna thailändska fabrik som tillverkade svenska, gröna trädgårdsslangar, hade bidragit med sin del i att försätta honom i rätt sinnesstämning för dådet. Nu när stunden var inne var det som om hela skogen höll andan. Självaste Tiden tycktes göra halt inför det som komma skulle. (Vilket såklart också stämde in i minsta detalj, allt var del av en noggrant uttänkt strategi som var fullkomligt vattentät och vars existens var helt omöjlig.)

Pojken siktade och sköt.
Ljudet av skottet som ekade genom skogen spred sin våg av undermedveten och fysisk påverkan till dem som var ämnade att påverkas just så. Dunsen när kroppen föll till marken, vibrationerna genom vegetationen och fåglarnas flykt, blodet som törstigt sögs upp utav den torra, näringsfattiga jorden, varenda liten detalj gjorde sin del i detta mäktiga skådespel som inte alls kunde utspela sig. Flickan var död innan solens sista strålar belyste den ensliga skogsdungen (vilket skedde inom ett relativt kort tidsintervall eftersom det redan varit sen eftermiddag när hon gått för att kallblodigt hånskratta sin pojkvän i ansiktet).

En tid senare hade det fantastiska urverk av vilket universum bestod sett till att pojken hamnat bakom lås och bom för mord, och ett dussintal smärre förbrytelser som snabbt följde i hans redan utstakade brottsbana. Den mördade flickan hade givit sitt bidrag av näring till den lilla skogsdungen som nu blomstrade vackrare än någonsin och gav mycket nöje åt traktens pensionärer (barnfamiljerna hade snabbt flytt orten i rädsla för vad andra kunde säga som visste att de lät sina barn leka på platser där mördare gett utlopp för sina djuriska synder). Allt detta ledde till att ett rykte spreds genom Sverige att den lilla orten var vanskött, ofruktsam och fullkomligt värdelös, vilket gav inte bara en men hela två kommuners nekande till samarbete och den lilla orten blev snart utrymd helt och hållet och föll i glömska.

Längre fram i händelseförloppet kunde betraktas österrikisk tronföljare som blev beskjuten och dödad, en ankdamm som blev totalt övergödd av alla brödsmulor som kastades där och ratades utav de kräsna flygfäna, samt ett gäng runda riddare vid ett bord.
Eller om det var längre bakåt kanske, det var svårt att säga. Hursomhelst verkade Hubert i det fördolda medan han var upptagen med att inte verka alls, och framförallt inte vara det minsta motsägelsefull. Det enda som inte kunde säkerställas var orsaken till det hela. Meningen med var persons eller tings agerande var ju att leda vidare förloppet, men ingen kunde säkert säga vad som var nyttan med det eller om något sådant förlopp alls existerade. Man visste inte heller om det verkade bakåt eller framåt i tiden eller om Tidens natur alls var av ett sådant slag att det var rimligt att tänka i sådana banor. Praktiskt taget visste man ingenting, men eftersom alla ohjälpligt var fast i detta överjordiska urverk av briljanta intriger, var det ändå inget man behövde bekymra sig om. Antagligen var det bara verket av en amöba som råkade lida utav hybris.

Kommentarer
Postat av: Rikström

Tack. Tror ni på att rätt ord yttras eller att en vänlig gest spelas ut när man som mest behöver den? Kände att denna texten var vad jag behövde just nu. Eller är de det nödvändiga behovet av en lösning som ger upphov till en lösning?

2011-01-21 @ 00:10:44
Postat av: Ajju

Vad mysig den var, trots att jag ibland tappade bort mig. Men rätt sådär mysig på ett sådant sätt som faktiskt inte ursäktar något som har med livet att göra. Den känslan fick iaf jag. Tack för läsning.

2011-01-26 @ 17:15:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0