Kändisskap

Det finns en del människor som tycks bli kändisar var de än befinner sig. När de gick i skolan visste alla vad de hette, och alla ville vara vän med dem. Många av dessa människor uttrycker ett slags förtvivlan. De älskar att vara populära, de älskar uppmärksamheten, men samtidigt hatar de den och de säger att de inte har några riktiga vänner.

Regelrätta kändisar, musiker i synnerhet, verkar i många fall fungera likadant. De behöver sina fans och lever för att sprida sin musik, men det är en hatkärlek till kändisskapet som genom historien ofta har lett till döden.

Vad beror det på (utöver eventuella psykiska sjukdomar och orelaterade depressioner)? Är det känslan av att förlora kontrollen, att inte kunna styra sitt eget liv och välja sitt umgänge, eller är det prestationskraven och förväntningarna? Vad är det som låter en människa njuta så av att vara sedd och uppskattad, men som får henne att hata sig själv och sina beundrare samtidigt?

ps

Kommentarer
Postat av: Indeed

"Vad är det som låter en människa njuta så av att vara sedd och uppskattad, men som får henne att hata sig själv och sina beundrare samtidigt?"



Ett behov, ett komplex utav att vara mer än en vanlig människa. En pervers syn på vad det innebär att leva och att vara mänsklig. Av all uppmärksamhet byggs denna perversa bild upp och blir starkare.



Men innerst inne vet personen i fråga att bilden som är uppbyggd är falsk, och det som döljer sig bakom är ett patetiskt skal i jämförelse mot den gudabilden som tidigare uppmålats. Att inte egentligen kunna leva upp till detta föder hatet mot personen själv, och mot folket, fansen, som höjt ribban för högt, för att någon mänsklig varelse någonsin ska kunna leva upp till det i perfektion.

2011-06-08 @ 13:10:32
Postat av: öbb

Man är besatt av sitt ego och känner inget egenvärde. I grunden är det totalt självförakt och en visshet att om man inte når målen/kraven är man död. Men man är redan, i grund och botten, död. Själsligt död, man älskar inte och vet inte vad kärlek är. Man är totalt identifierad med bilden av sig själv och har aldrig fått lära sig tillit/acceptans/kärlek, egenkärlek, bara vad som förväntas av en. Som en hund som svarar på beting? Man känner inte till något annat sätt än att känna integritet/innehåll på annat än via bekräftelsen utifrån.



Anledningen till att hata de som beundrar en beror på självhat. Också pga övertygelsen om att ingen kan tycka om en som man är. Eftersom att man inte är sig själv. Man vet hur mycket man är äcklad av sig själv innerst inne och är övertygad om att ingen kan älska en på riktigt, därför är alla som beundrar en egentligen idioter och man skulle inte ge ett piss för människan under digra omständigheter.



Jag vet ur egen synpunkt för att jag är den sortens människa du skriver om. 1-2 människor känner mig through and through och vet hur patetisk jag egentligen är och känner mig. Och att ens de vet det var inget jag egentligen ville, men nu vet de. Det är ganska ironiskt att läsa ditt inlägg eftersom att jag planerat mitt självmord de senaste veckorna. Jag lever i en lögn och jag vill inte att någon vet hur patetisk jag är, det tar jag hellre med mig i graven.



För egen del byggdes det upp av en twistad barndom med mycket hån, skuld, skam, misshandel osv. Främst av allt är det min fars kärlek jag vill "förtjäna" och som jag springer efter i varje sökande efter bekräftelse, men som jag aldrig kan få. Det är som ett hål i mig efter den, och en innerlig, rivande vrede och självhat/förakt för att jag inte är värdig hans kärlek. Källan till min egen lycka ligger mao utanför mig själv och jag kan inte finna nyckeln till att stänga den dörren/behovet. Hur mycket jag än gör så kan jag inte nå upp till ribban av att känna mig duglig, hur mycket jag än gör kan jag aldrig göra rätt i hans ögon. Jag vet inte hur jag kan komma till försoning, förlåtelse eller acceptans inför det beteendet så att jag slutar söka efter den kärleken i andra saker och jaga efter det. Min egocentrism utåt är mao reflektionen av min fars egna värdelöshetskänslor/låga aggressionstolerans projicerade på mig, som jag sedan inte kan tvätta av mig. Allt utåt sett är sedan en cykel jag upprepar efter min barndom och längtan efter mina föräldrars acceptans.



I kombination med att vilja "rädda" min mor, vilja göra henne stolt, eftersom att hon inte var där, inte kunde försvara sig/säga nej. Man bär alltså andras ok och kraven blir extremt höga för att känna sig älskad eller ens värdig något. Jag har en extrem vrede inuti som kommer ut ibland (när jag inte orkar dölja den) och fräter även på andra människor (det är så mycket jag egentligen bryr mig). Vreden är även mot mina föräldrar (varför gav ni mig inte den kärleken jag behövde?) och självbestraffande (varför är du inte förtjänt av den kärleken?). Vreden är extrem och det enda sättet jag vet att döva den känslomässiga diarréan på är att få bekräftelse utifrån. På så sätt kan jag lura mig själv att jag lyckas fylla mitt inre hål och lura mina föräldrar att älska mig. Vilket är lögn eftersom att det är tonvis av käbbel innan jag skulle kunna förmå att älska mig själv.



Oavsett om jag vet om det intellektuellt vet jag inte hur man ändrar sin empati/beteenden. Jag är totalt förljugen utåt sett och vet inte hur vänskap ens går till.



Det enda jag önskar, egentligen, vore att vara en normal, autentisk människa med självrespekt. De verkar så normala, så enkla, och de verkar så lugna och ta saker så självklart. De anstränger sig inte så mycket. Det som härdar inuti mig är att jag inte vet hur det går till, för jag vet inte vem jag annars är, och är väldigt rädd. Om jag inte är så högt upp på ribban så är jag ingenting alls. Det är svårt att förklara.

2011-06-10 @ 05:04:35
Postat av: Hymnodi

öbb: Jag får tacka så mycket för kommentaren och din förklaring. Jag kan inte ge dig något annat tips än "ge inte upp" (trots att det är fruktansvärt tamt), men jag antar att du inte förväntat dig det heller. Hur som helst svarade du utförligt på min fråga, och det är jag glad för.



Det är lite intressant hur beroende man blir av att klamra sig fast vid en identitet man växt in i, trots att man är så mycket mer än den egentligen. Speciellt om man - som du skriver - har lärt sig att alternativen består av självutplånande och otillräcklighet. Men att kliva ur sin roll tror jag är något som de flesta människor skulle vara förtjänta av - inte bara de som lider utan också vanliga människor. Oavsett om man gömmer sig på grund av rädsla eller bara bekvämlighet.

2011-06-10 @ 11:49:30

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0