Martyrskap

Varför är vi så förtjusta i att spela martyrer?
Är det verkligen så skönt att må dåligt, eller är vi bara rädda för att må bra?

Känner du igen dig i det här?


Scenario 1. Kärleken.
Du förälskar dig i någon du egentligen vet att du inte kan få, eller under omständigheter som gör att du vet att det inte kommer att fungera.

När det händer skriver du vackra men sorgliga kärlessånger, böcker eller dikter, eller målar dylika tavlor, allt för att uttrycka din sorg, frustration och bitterhet. Du vältrar dig i ditt själförakt och eventuellt ditt hat mot mänskligheten som gör att du aldrig får vara lycklig.

Du skyller på samhället, dig själv, din mamma, dina vänner, på att du inte har några vänner, eller på Kärleken som lurat dig i fördärvet. Etcetera.

Men egentligen vet du att om du skulle älska någon som du faktiskt kan vara med, som kan älska dig tillbaka, så kanske du kan bli lycklig. Och det vet du inte hur man gör. Eller det är ju inte lika passionerat, tårdrypande vackert. Eller; då riskerar du att bli avvisad, eller att förstöra något fint.

Du är rädd. För dig själv, för lyckan, för kärleken, för personen du älskar. Och det är lättare att älska på avstånd, när du redan vet i förväg att "det här kommer aldrig att gå". Då slipper du bli besviken.

Förmodligen kan du inte göra något åt det; det är svårt att välja vem man faller för. Men även om det är en skyddsmekanism som du inte kan kontrollera, så upphöjer du dig själv i ditt martyrskap, och låter dig plågas, tvingar dig själv att plågas, mer än du egentligen behöver.


Scenario 2. Vänskapen.

Du blir sviken eller avvisad av en vän (eller flera), och tänker "vad var det jag sade, jag är inte kapabel att ha några vänner".

Du skålar sorgset för dig själv och blir allt mer tillbakadragen, för du ger dig själv mer och mer rätt varje gång, tills du tänker att det inte är någon idé att ens försöka.

Du driver undermedvetet bort människor som kommer dig för nära - eller också träffar du bara på dryga as som inte har vett att behandla dig rätt, men oavsett vilket så sitter du återigen där ensam - och din ensamhet blir som en sköld, som ett heligt tempel av cynism och sorg. Och istället för att fokusera på annat stirrar du dig blind på tempelväggen och målar den i vackra färger. Till slut vill du inte längre titta bort, även om du skulle kunna.


Scenario 3. Livet.
Du misslyckas med utbildningar, jobb, relationer, samhällsengagemang, personlig utveckling eller vad du nu än tar dig för.


Du skriver för dig själv eller för andra om hur dålig du är. Hur dåligt livet har behandlat dig. Hur synd det är om dig, hur synd det är om alla andra. Hur du lider för konsten, för kärleken, för vänskapen, för andra människor, för miljön, och hur ditt hjärta går sönder gång på gång, för allt du brinner för.

Du kanske har grava problem. Du kanske har blivit illa behandlad som liten och har djupa sår. Du kanske föddes med ett funktionshinder. Du kanske är kroniskt deprimerad. Du kanske anses vara udda, ful, svår, lat, elak, dum. Eller så försätter du dig själv i sådana situationer genom att tänka detsamma om dig själv. Eller också har du bara otur.

...vilket förstås försämrar dina möjligheter att hitta den "lätta vägen" till "lyckan" som vissa pratar om. Men vem har sagt vart du skall gå? Eller hur fort? Vem har sagt till dig vad lycka är, och vem har sagt att han har rätt?

Det kanske inte ens är något fel med att spela martyr och vara passionerad i sitt lidande, vare sig det är självförvållat eller påtvingat. Kanske är det precis vad lycka är för dig. Många poeter, konstnärer, författare, musiker och annat löst pack skulle förmodligen känna igen sig i ovanstående, och de har ju i många fall bidragit med något vackert, som även blir vackert för andra. Man kanske inte ens behöver fundera över det. Men likväl.


Jag analyserar sönder mina egna skyddsmekanismer in absurdum. Jag vet inte om jag kommer fram till rätt svar, eller om jag analyserar bara för att analysera, eller för att desperat försöka hitta ett svar som inte finns, på ett problem som kanske inte finns det heller. Men jag kommer ibland på mig själv med just det; att spela martyr. Förmodligen är det ett spel, självvalt, och förmodligen är det en skyddsmekanism. Det stör mig lite. Framförallt stör det mig när jag inte ser skyddsmekanismen i sig utan bara resultatet av den, och skyller allt på det.


Analys 22/3-11
Det är möjligt att du aldrig skulle kunna hitta en fungerande kärleksrelation. Eller vänner. Eller ett jobb. Eller uppnå dina drömmar.

Men det kan mycket väl bero mer på att du förstör för du själv med dina skyddsmekanismer (vilket i sin tur kan ha orsaker som går att lösa) än på att du - eller någon annan - är totalt hopplös. Är det värt att känna dig som en martyr för det? Kanske. Kanske borde du vilja titta på orsakerna till dina skyddsmekanismer, och lösa dem, istället för att begråta allt du förlorat, om du tror att du lider av det på riktigt.

PS. Du. Eller jag. Eller Strindberg eller Kafka eller Jesus. Eller någon annan.

Början - slut

Början - slut. Olja på duk, ca 60x75 cm tror jag.
Olja på duk, ca 60x75 cm, tror jag.

Jag slösade ohyggliga mängder färg, målade om den en väldig massa gånger och jobbade ganska ineffektivt i flera veckor. Men nu får den vara färdig (nu = någon gång i förra veckan, jag orkar mest inte ta en bättre bild).

Little thing #23

Känslan av handen mot halspulsådern som registrerar hur hjärtat slå precis i takt med The Noose av A Perfect Circle. Helt av en slump.

(Många uppdateringar på kort tid nu, men det är så mycket som händer.)

Eftertänksamhet

Vi är väldigt bra på att rättfärdiga allt vi gör och känner med ihopsnickrade idéer om något slags sanning, för oss själva eller för alla andra.

Jag är medveten om det. Jag vet att jag är en romantiker på grund av mina egna tankar och åsikter och att de i sin tur bygger på mina erfarenheter. Hade jag varit du hade du inte haft ett annat liv än det liv du nu lever; jag hade levt ditt liv och haft dina idéer och åsikter. Känt dina känslor och gjort dina val. Och rättfärdigat dem med dina sanningar.

Men vad annat kan man göra än att leva sitt liv i sin egen övertygelse? Att jag brinner för konsten för tillfället behöver inte innebära att jag lever för den för alltid, eller att den alltid kommer att vara min pålitliga och enda källa till livslust. Det må vara självbedrägeri, eller hjärnans sätt att förenkla och förklara - associera tankar till faktiska företeelser och dra slutsatser som kanske inte alltid är helt korrekta, projicera en positiv (eller negativ) känsla på det som ligger närmast till hand och hålla sig fast vid det - men det är så jag känner det, så det är det jag måste leva efter. Just nu.

Att jag för tillfället sprudlar av skaparlust och hopp om liv innebär inte att jag alltid kommer att göra det. Men vid de få tillfällen när saker och ting känns hoppfulla måste jag låta mig själv hoppas, även om jag kommer att skratta åt mig själv senare. Även om jag är naiv. Även om jag gång på gång måste förnya mitt sätt att se på saker - eller mig själv - för att tvinga fram den där gnistan som får det att kännas värt det, för att överhuvudtaget överleva. Eller framförallt för att verkligen leva.

Jag måste få hoppas på att även om inte varje situation är hållbar så kan mitt förhållningssätt vara det. Därför skriver jag ner idéerna om min sanning som den är nu, för att påminna mig själv om att jag återigen lyckades hitta tillbaka till glöden, till inspirationen. Inte för att jag är naiv, utan för att jag vill och behöver tro på den förmågan.

Vår förmåga att förnya oss själva när det är som mörkast.

Tankefragment

Vi ser varandra genom varsitt fönster av tid och rum och inser att en
annan tid, en annan plats, hade vi kunnat leva samma historia. Det kan vi
inte nu, men vi kan ändå njuta av den historia vi ser utspela sig, från
varsitt håll, på avstånd men trots det tillsammans.
Vi ser på varandra som genom varsitt fönster, och vi inser att i en annan tid, på en annan plats, hade vi kunnat skriva samma historia. Våra ögon möts och berättar om färger som tillsammans skulle utgöra en underbar målning, och vi förstår att det kommer aldrig att bli så. Våra krokiga vägar har bara tillfälligt korsats, och kanske kan vi följas åt igen, men inte nu. Trots det kan vi njuta av den historia vi ser utspela sig i varandra, på varsitt håll, ljusår bort och ändå tillsammans.

Vi är två sagor som flyktigt överlappar varandra, och jag kommer att minnas din, även om den inte riktigt är min egen.

Jag har alltid uppskattat vår delade eskapism.

Skapande

Jag är rädd för konsten.

Rädd för att inte kunna fånga den, för att kvävas av den, för att brinna för varmt och för snabbt och gå under i lågorna. För att känna prestationsångesten gripa tag och aldrig släppa mig, aldrig någonsin. För att veta precis vad jag kan göra - nej, måste göra - och inte kunna. Eller att kunna, men inte veta vad.


Samtidigt är skapandet helt magiskt.

Det är som ett utomstående väsen man vill och måste fånga, och när man inte kan eller orkar så plågas man sönder och samman tills man lyckas, för man vet inte vart man skall ta vägen utan det. Och när man väl lyckas är det som om allt faller på plats, i alla fall i det enda ögonblicket.

Det är en bitterljuv kärlekshistoria, en eld av passion - av smärta, av otrolig värme och skönhet - som bränner och förtär om man inte lyckas fånga den, och utan den fryser man ihjäl. Det är melankoliskt, ångestframkallande och euforiskt. Det ger panik och klaustrofobi, lugn och frihet. Det är mitt hjärta, min själ, mitt syre och ett öppet sår, det är allt. Det är väldigt ömtåligt, och jag måste bevara det, skydda det, men utan att kväva det.

Det är oerhört ensamt. En oändlig, uttröttande och personlig kamp som ingen annan har vunnit förut, där det inte går att lära sig av andras misstag eller luta sig mot deras övertygelse hela vägen, för deras strider utkämpas på helt andra slagfält. Ingen kan helt förstå förrän man vunnit en seger - man förstår inte ens själv - för segern är att upptäcka, beskriva, nå ut, och bjuda in. Det man slåss för är att uppnå det. Att komma över de inre blockeringarna, kluvenheten, ovissheten, den otroliga meningslösheten och ångesten över att inte veta vad man skall säga, eller hur.

Man är dömd till att vara fångad i sig själv och bara i flyktiga ögonblick finna lugnet, tryggheten och kontakten med någon annan. Men när man väl lyckas är hela världen ens hem och man kan bjuda in varenda människa i sin själ.

Så jag är lite rädd för konsten. Men jag vill inte dämpa passionen, för utan den är jag inte hel.


Det handlar inte om att leva och dö för konsten.
Det handlar om att leva för konsten, eller dö.



Jag må vara romantisk eller melodramatisk, en drömmare eller en idiot.
Men jag måste försöka beskriva vad som bultar våldsamt i bröstet och far runt med ljusets hastighet i huvudet, när det för en gångs skull är stilla nog för att låta sig fångas, om än bara tillfälligt, om än bara delvis.

Är det hållbart? Det spelar ingen roll.
Jag lever här och nu, i passionen, som gör varje kamp värd såren de ger.
Jag är rädd för konsten. För att inte kunna fånga den, för att kvävas av

den, för att brinna för varmt och för snabbt och gå under i lågorna. För

att känna prestationsångesten gripa tag och aldrig släppa mig, aldrig

någonsin. För att veta precis hur jag kan göra - nej, MÅSTE göra - och

inte kunna. Eller att kunna, men inte veta vad.

Samtidigt är skapandet helt magiskt.
Det är som ett utomstående väsen man vill och måste fånga, och när man

inte kan eller orkar så plågas man sönder och samman tills man lyckas,

för man vet inte vart man skall ta vägen utan det.
Och när man väl lyckas är det som om allt faller på plats, i alla fall i

det enda ögonblicket.
Det är en eld av passion och av brännande smärta och otrolig värme och

skönhet.


Det är en bitterljuv kärlekshistoria, en brinnande eld som bränner och

förtär om man inte lyckas fånga den, och utan den fryser man ihjäl.

Det är bitterljuvt, melankoliskt, ångestframkallande och euforiskt. Det

ger panik och klaustrofobi och lugn och frihet. Det är allt.

Det handlar inte om att leva och dö för konsten. Det handlar om att leva

för konsten, eller dö.

Det är mitt hjärta. Det är ett öppet sår. Det är väldigt ömtåligt, och

jag måste bevara det, skydda det, men utan att kväva det.
Passionen, integriteten och uttrycket.

Det är oerhört ensamt. En oändlig, uttröttande och personlig kamp som

ingen annan har vunnit förut, för varje kamp är unik. Man kan därför inte

lära sig av andras misstag eller luta sig mot deras övertygelse, för

deras strider utkämpas på helt andra slagfält. Ingen kan helt förstå

förrän man vunnit en seger, för segern är att nå ut, och bjuda in. Kampen

är att nå dit, att komma över de inre blockeringarna, kluvenheten,

ovissheten, den otroliga meningslösheten och ångesten över att inte veta

vad man skall säga, eller hur.

Så man är dömd till att vara fången i sig själv och bara i flyktiga

ögonblick finna lugnet, tryggheten och kontakten med någon annan. Men när

man väl lyckas är hela världen ens hem och man kan bjuda in varenda

människa i sin själ.

Fångad

Jag fastnade igen. Och kom loss, igen. Vad hade jag väl gjort utan det kreativa utloppet för att tolka mig själv och livet, och få uttrycka allt det där som inte ens går att tänka på...

Det var länge sedan jag målade på riktigt med akryl. Hade glömt hur roligt det är.

Akryl på duk A3

Akryl på duk, A3.


Ny kamera, nya perspektiv

Nikon EM

Ibland känns det som om livet stagnerar alldeles. Då är det bra att se sig om efter nya perspektiv, nya infallsvinklar. Andra människor kan vara oerhört bra på att förse en med detta.

Ja, man måste utmana sig själv. Vad andra åstadkommer, vilka gränser de överskrider och vilka strider de utkämpar är ganska irrelevant; ditt liv är bara ditt och du har dina egna unika möjligheter och hinder. Men ibland hittar man precis rätt personer för att uppmuntra, utmana och inspirera en. Som kan bidra med den där extra som behövs för att man skall ta sig ut ur sin bubbla, låsa upp sina dörrar och våga sig ut i sitt eget liv. Behåll din integritet och din egen livsgnista, men låt dina gränser testas, och tillåt dig själv att åka snålskjuts på andras kunskap och deras lika unika erfarenheter. Och inte minst deras hjälp.

Man vet aldrig vart vägen leder i slutändan. För min egen del skulle jag aldrig någonsin vilja veta; det är det man hittar på vägen, de nya överraskningar man upptäcker, de vägskäl man ställs inför, som är det intressanta.

Jag har nästan bara fotograferat digitalt, men jag saknar den fysiska bilden, den lite slumpmässiga processen - som är lika påverkbar som opåverkbar - och hantverket. Tack vare en god vän äger jag nu en analog kamera för första gången i mitt liv (engångskameror borträknade), och det skall bli roligt att se vad det kan tillföra i mitt sporadiska och amatörmässiga - men roliga - fotograferande.

Vad är väl livet utan utmaningar?

Blyerts

Jag har haft världens konsttorka. Varje gång jag har lyft en penna eller en pensel har jag suckat inombords och inte alls velat använda den. Jag har haft idéer, men inte kunnat genomföra dem. Men nu, efter flera veckor, har spärren äntligen släppt. Just nu spelar det ingen roll om det är tillfälligt eller om det är en hållbar utveckling, det är bara skönt att komma in i den meditativa känslan av att helhjärtat och fokuserat kunna teckna igen.


Blyerts, A4.



Blyerts, A4.



Blyerts, A4.

Jag har haft världens konsttorka. Varje gång jag har lyft en penna eller en pensel har jag suckat inombords och inte alls velat använda den. Jag har haft idéer, men inte kunnat genomföra dem. Men nu, efter flera veckor, har spärren äntligen släppt. Just nu spelar det ingen roll om det är tillfälligt eller om det är en hållbar utveckling, det är bara skönt att komma in i den meditativa känslan av att teckna helhjärtat igen.

RSS 2.0