Eftertänksamhet

Vi är väldigt bra på att rättfärdiga allt vi gör och känner med ihopsnickrade idéer om något slags sanning, för oss själva eller för alla andra.

Jag är medveten om det. Jag vet att jag är en romantiker på grund av mina egna tankar och åsikter och att de i sin tur bygger på mina erfarenheter. Hade jag varit du hade du inte haft ett annat liv än det liv du nu lever; jag hade levt ditt liv och haft dina idéer och åsikter. Känt dina känslor och gjort dina val. Och rättfärdigat dem med dina sanningar.

Men vad annat kan man göra än att leva sitt liv i sin egen övertygelse? Att jag brinner för konsten för tillfället behöver inte innebära att jag lever för den för alltid, eller att den alltid kommer att vara min pålitliga och enda källa till livslust. Det må vara självbedrägeri, eller hjärnans sätt att förenkla och förklara - associera tankar till faktiska företeelser och dra slutsatser som kanske inte alltid är helt korrekta, projicera en positiv (eller negativ) känsla på det som ligger närmast till hand och hålla sig fast vid det - men det är så jag känner det, så det är det jag måste leva efter. Just nu.

Att jag för tillfället sprudlar av skaparlust och hopp om liv innebär inte att jag alltid kommer att göra det. Men vid de få tillfällen när saker och ting känns hoppfulla måste jag låta mig själv hoppas, även om jag kommer att skratta åt mig själv senare. Även om jag är naiv. Även om jag gång på gång måste förnya mitt sätt att se på saker - eller mig själv - för att tvinga fram den där gnistan som får det att kännas värt det, för att överhuvudtaget överleva. Eller framförallt för att verkligen leva.

Jag måste få hoppas på att även om inte varje situation är hållbar så kan mitt förhållningssätt vara det. Därför skriver jag ner idéerna om min sanning som den är nu, för att påminna mig själv om att jag återigen lyckades hitta tillbaka till glöden, till inspirationen. Inte för att jag är naiv, utan för att jag vill och behöver tro på den förmågan.

Vår förmåga att förnya oss själva när det är som mörkast.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0