Martyrskap

Varför är vi så förtjusta i att spela martyrer?
Är det verkligen så skönt att må dåligt, eller är vi bara rädda för att må bra?

Känner du igen dig i det här?


Scenario 1. Kärleken.
Du förälskar dig i någon du egentligen vet att du inte kan få, eller under omständigheter som gör att du vet att det inte kommer att fungera.

När det händer skriver du vackra men sorgliga kärlessånger, böcker eller dikter, eller målar dylika tavlor, allt för att uttrycka din sorg, frustration och bitterhet. Du vältrar dig i ditt själförakt och eventuellt ditt hat mot mänskligheten som gör att du aldrig får vara lycklig.

Du skyller på samhället, dig själv, din mamma, dina vänner, på att du inte har några vänner, eller på Kärleken som lurat dig i fördärvet. Etcetera.

Men egentligen vet du att om du skulle älska någon som du faktiskt kan vara med, som kan älska dig tillbaka, så kanske du kan bli lycklig. Och det vet du inte hur man gör. Eller det är ju inte lika passionerat, tårdrypande vackert. Eller; då riskerar du att bli avvisad, eller att förstöra något fint.

Du är rädd. För dig själv, för lyckan, för kärleken, för personen du älskar. Och det är lättare att älska på avstånd, när du redan vet i förväg att "det här kommer aldrig att gå". Då slipper du bli besviken.

Förmodligen kan du inte göra något åt det; det är svårt att välja vem man faller för. Men även om det är en skyddsmekanism som du inte kan kontrollera, så upphöjer du dig själv i ditt martyrskap, och låter dig plågas, tvingar dig själv att plågas, mer än du egentligen behöver.


Scenario 2. Vänskapen.

Du blir sviken eller avvisad av en vän (eller flera), och tänker "vad var det jag sade, jag är inte kapabel att ha några vänner".

Du skålar sorgset för dig själv och blir allt mer tillbakadragen, för du ger dig själv mer och mer rätt varje gång, tills du tänker att det inte är någon idé att ens försöka.

Du driver undermedvetet bort människor som kommer dig för nära - eller också träffar du bara på dryga as som inte har vett att behandla dig rätt, men oavsett vilket så sitter du återigen där ensam - och din ensamhet blir som en sköld, som ett heligt tempel av cynism och sorg. Och istället för att fokusera på annat stirrar du dig blind på tempelväggen och målar den i vackra färger. Till slut vill du inte längre titta bort, även om du skulle kunna.


Scenario 3. Livet.
Du misslyckas med utbildningar, jobb, relationer, samhällsengagemang, personlig utveckling eller vad du nu än tar dig för.


Du skriver för dig själv eller för andra om hur dålig du är. Hur dåligt livet har behandlat dig. Hur synd det är om dig, hur synd det är om alla andra. Hur du lider för konsten, för kärleken, för vänskapen, för andra människor, för miljön, och hur ditt hjärta går sönder gång på gång, för allt du brinner för.

Du kanske har grava problem. Du kanske har blivit illa behandlad som liten och har djupa sår. Du kanske föddes med ett funktionshinder. Du kanske är kroniskt deprimerad. Du kanske anses vara udda, ful, svår, lat, elak, dum. Eller så försätter du dig själv i sådana situationer genom att tänka detsamma om dig själv. Eller också har du bara otur.

...vilket förstås försämrar dina möjligheter att hitta den "lätta vägen" till "lyckan" som vissa pratar om. Men vem har sagt vart du skall gå? Eller hur fort? Vem har sagt till dig vad lycka är, och vem har sagt att han har rätt?

Det kanske inte ens är något fel med att spela martyr och vara passionerad i sitt lidande, vare sig det är självförvållat eller påtvingat. Kanske är det precis vad lycka är för dig. Många poeter, konstnärer, författare, musiker och annat löst pack skulle förmodligen känna igen sig i ovanstående, och de har ju i många fall bidragit med något vackert, som även blir vackert för andra. Man kanske inte ens behöver fundera över det. Men likväl.


Jag analyserar sönder mina egna skyddsmekanismer in absurdum. Jag vet inte om jag kommer fram till rätt svar, eller om jag analyserar bara för att analysera, eller för att desperat försöka hitta ett svar som inte finns, på ett problem som kanske inte finns det heller. Men jag kommer ibland på mig själv med just det; att spela martyr. Förmodligen är det ett spel, självvalt, och förmodligen är det en skyddsmekanism. Det stör mig lite. Framförallt stör det mig när jag inte ser skyddsmekanismen i sig utan bara resultatet av den, och skyller allt på det.


Analys 22/3-11
Det är möjligt att du aldrig skulle kunna hitta en fungerande kärleksrelation. Eller vänner. Eller ett jobb. Eller uppnå dina drömmar.

Men det kan mycket väl bero mer på att du förstör för du själv med dina skyddsmekanismer (vilket i sin tur kan ha orsaker som går att lösa) än på att du - eller någon annan - är totalt hopplös. Är det värt att känna dig som en martyr för det? Kanske. Kanske borde du vilja titta på orsakerna till dina skyddsmekanismer, och lösa dem, istället för att begråta allt du förlorat, om du tror att du lider av det på riktigt.

PS. Du. Eller jag. Eller Strindberg eller Kafka eller Jesus. Eller någon annan.

Kommentarer
Postat av: Tommy

"Jag analyserar sönder mina egna skyddsmekanismer in absurdum. Jag vet inte om jag kommer fram till rätt svar, eller om jag analyserar bara för att analysera, eller för att desperat försöka hitta ett svar som inte finns, på ett problem som kanske inte finns det heller."



Känner igen mig själv så mycket i detta.

2011-03-23 @ 20:05:07
URL: http://loneliest.blogg.se/
Postat av: Yeah

En precis uppdelning av människans själsförmögenheter, nästan som om treenigheten varit den inspirerande faktorn.



Onekligen genomsyrar alla tre symbiotiska sfärerna svårmodet, och jag gissar att du hade fallna artister i åtanke. De uppoffrar sig själva, för sig själva, men också för andra posthumt. De bidrar till den tidlösa konsten, men åtnjuter den inte själva i vidare bemärkelse. Melankolin är för svår att punktera.



Att söka lycka innebär olycka. Att snubbla över lycka innebär att universum satts ur kurs.



2011-03-27 @ 06:34:55
Postat av: Anonym

"Men egentligen vet du att om du skulle älska någon som du faktiskt kan vara med..." - problemet med det här förutsättandet blir just det GIGANTISKT stora OMet som då uppstår. Om man redan är mitt inne i sin oändligt nedåtgående spiral av bitterhet, sorg och depression, är inte oddsen särskilt stora att man helt plötsligt vill ge upp sitt ouppnåerliga kärleksobjekt på grund av någon potentiell kompromiss. (Nöja sig med en partner som helt enkelt inte kan mäta sig med den man ville ha, men inte kunde få). Om man hamnat i en situation där man är olyckligt kär kommer det att resultera i en långvarig period av sorg, längtan och missnöje som jag helt ärligt inte tycker borde lösas genom en sådan halvhjärtad lösning. Att vara olyckligt kär kan förändra en person negativt, ja. Men det kan även leda till att en person utvecklar och förbättrar sin personlighet drastiskt efter att ha funnit så starka känslor inom sig själv, och varit tvungen att analysera tankar så svåra att hålla inombords att man lätt kan bli vansinnig. Jag själv har varit olyckligt kär i cirka två och ett halvt år. Och har ändå varit starkt förtjust i två andra flickor under den tiden, men just den personen som jag drömmer om jämt och ständigt kommer aldrig lämna mina tankar. Det är i alla fall det jag har kommit fram till efter åratal av fördärv och introversion. Efter ett tag förstår man att den slutgiltliga produkten av det grova misstaget man begick när man hittade personen till att börja med, resulterar i ett liv av total ensamhet. Vissa av oss olycksfåglar kanske lyckas ta oss ur klaveret vi själva trampat in i, men jag vet att i mitt fall att det enda min olyckliga kärlekshistoria gjorde för mig, var att fastställa det faktum att jag kommer dö ensam föruttnandes i min grav någonstans på en ort som alla ni vackra människor glömt bort sedan länge.

2012-05-01 @ 20:14:43
Postat av: Anonym

jag glömde att strukturera texten, så jag gör om och gör rätt här nedanför.

2012-05-01 @ 20:15:52
Postat av: Anonym

"Men egentligen vet du att om du skulle älska någon som du faktiskt kan vara med..." - problemet med det här förutsättandet blir just det GIGANTISKT stora OMet som då uppstår. Om man redan är mitt inne i sin oändligt nedåtgående spiral av bitterhet, sorg och depression, är inte oddsen särskilt stora att man helt plötsligt vill ge upp sitt ouppnåerliga kärleksobjekt på grund av någon potentiell kompromiss. (Nöja sig med en partner som helt enkelt inte kan mäta sig med den man ville ha, men inte kunde få).



Om man hamnat i en situation där man är olyckligt kär kommer det att resultera i en långvarig period av sorg, längtan och missnöje som jag helt ärligt inte tycker borde lösas genom en sådan halvhjärtad lösning. Att vara olyckligt kär kan förändra en person negativt, ja. Men det kan även leda till att en person utvecklar och förbättrar sin personlighet drastiskt efter att ha funnit så starka känslor inom sig själv, och varit tvungen att analysera tankar så svåra att hålla inombords att man lätt kan bli vansinnig.



Jag själv har varit olyckligt kär i cirka två och ett halvt år. Och har ändå varit starkt förtjust i två andra flickor under den tiden, men just den personen som jag drömmer om jämt och ständigt kommer aldrig lämna mina tankar. Det är i alla fall det jag har kommit fram till efter åratal av fördärv och introversion. Efter ett tag förstår man att den slutgiltliga produkten av det grova misstaget man begick när man hittade personen till att börja med, resulterar i ett liv av total ensamhet.



Vissa av oss olycksfåglar kanske lyckas ta oss ur klaveret vi själva trampat in i, men jag vet att i mitt fall att det enda min olyckliga kärlekshistoria gjorde för mig, var att fastställa det faktum att jag kommer dö ensam föruttnandes i min grav någonstans på en ort som alla ni vackra människor glömt bort sedan länge.

2012-05-01 @ 20:16:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0