Skapande

Jag är rädd för konsten.

Rädd för att inte kunna fånga den, för att kvävas av den, för att brinna för varmt och för snabbt och gå under i lågorna. För att känna prestationsångesten gripa tag och aldrig släppa mig, aldrig någonsin. För att veta precis vad jag kan göra - nej, måste göra - och inte kunna. Eller att kunna, men inte veta vad.


Samtidigt är skapandet helt magiskt.

Det är som ett utomstående väsen man vill och måste fånga, och när man inte kan eller orkar så plågas man sönder och samman tills man lyckas, för man vet inte vart man skall ta vägen utan det. Och när man väl lyckas är det som om allt faller på plats, i alla fall i det enda ögonblicket.

Det är en bitterljuv kärlekshistoria, en eld av passion - av smärta, av otrolig värme och skönhet - som bränner och förtär om man inte lyckas fånga den, och utan den fryser man ihjäl. Det är melankoliskt, ångestframkallande och euforiskt. Det ger panik och klaustrofobi, lugn och frihet. Det är mitt hjärta, min själ, mitt syre och ett öppet sår, det är allt. Det är väldigt ömtåligt, och jag måste bevara det, skydda det, men utan att kväva det.

Det är oerhört ensamt. En oändlig, uttröttande och personlig kamp som ingen annan har vunnit förut, där det inte går att lära sig av andras misstag eller luta sig mot deras övertygelse hela vägen, för deras strider utkämpas på helt andra slagfält. Ingen kan helt förstå förrän man vunnit en seger - man förstår inte ens själv - för segern är att upptäcka, beskriva, nå ut, och bjuda in. Det man slåss för är att uppnå det. Att komma över de inre blockeringarna, kluvenheten, ovissheten, den otroliga meningslösheten och ångesten över att inte veta vad man skall säga, eller hur.

Man är dömd till att vara fångad i sig själv och bara i flyktiga ögonblick finna lugnet, tryggheten och kontakten med någon annan. Men när man väl lyckas är hela världen ens hem och man kan bjuda in varenda människa i sin själ.

Så jag är lite rädd för konsten. Men jag vill inte dämpa passionen, för utan den är jag inte hel.


Det handlar inte om att leva och dö för konsten.
Det handlar om att leva för konsten, eller dö.



Jag må vara romantisk eller melodramatisk, en drömmare eller en idiot.
Men jag måste försöka beskriva vad som bultar våldsamt i bröstet och far runt med ljusets hastighet i huvudet, när det för en gångs skull är stilla nog för att låta sig fångas, om än bara tillfälligt, om än bara delvis.

Är det hållbart? Det spelar ingen roll.
Jag lever här och nu, i passionen, som gör varje kamp värd såren de ger.
Jag är rädd för konsten. För att inte kunna fånga den, för att kvävas av

den, för att brinna för varmt och för snabbt och gå under i lågorna. För

att känna prestationsångesten gripa tag och aldrig släppa mig, aldrig

någonsin. För att veta precis hur jag kan göra - nej, MÅSTE göra - och

inte kunna. Eller att kunna, men inte veta vad.

Samtidigt är skapandet helt magiskt.
Det är som ett utomstående väsen man vill och måste fånga, och när man

inte kan eller orkar så plågas man sönder och samman tills man lyckas,

för man vet inte vart man skall ta vägen utan det.
Och när man väl lyckas är det som om allt faller på plats, i alla fall i

det enda ögonblicket.
Det är en eld av passion och av brännande smärta och otrolig värme och

skönhet.


Det är en bitterljuv kärlekshistoria, en brinnande eld som bränner och

förtär om man inte lyckas fånga den, och utan den fryser man ihjäl.

Det är bitterljuvt, melankoliskt, ångestframkallande och euforiskt. Det

ger panik och klaustrofobi och lugn och frihet. Det är allt.

Det handlar inte om att leva och dö för konsten. Det handlar om att leva

för konsten, eller dö.

Det är mitt hjärta. Det är ett öppet sår. Det är väldigt ömtåligt, och

jag måste bevara det, skydda det, men utan att kväva det.
Passionen, integriteten och uttrycket.

Det är oerhört ensamt. En oändlig, uttröttande och personlig kamp som

ingen annan har vunnit förut, för varje kamp är unik. Man kan därför inte

lära sig av andras misstag eller luta sig mot deras övertygelse, för

deras strider utkämpas på helt andra slagfält. Ingen kan helt förstå

förrän man vunnit en seger, för segern är att nå ut, och bjuda in. Kampen

är att nå dit, att komma över de inre blockeringarna, kluvenheten,

ovissheten, den otroliga meningslösheten och ångesten över att inte veta

vad man skall säga, eller hur.

Så man är dömd till att vara fången i sig själv och bara i flyktiga

ögonblick finna lugnet, tryggheten och kontakten med någon annan. Men när

man väl lyckas är hela världen ens hem och man kan bjuda in varenda

människa i sin själ.

Kommentarer
Postat av: Tommy

Du och jag tänker på den skapande processen väldigt lika.



Konsten är som en vild häst, vi konstnärer måste tämja den innan den tar sig loss och kör över oss.



2011-03-13 @ 12:00:29
URL: http://loneliest.blogg.se/?tmp=13114734
Postat av: Tommy

Skulle vilja lära känna dig som person. Jag hoppas du kan låta mig.



Tommy.Lundberg@Hotmail.com

2011-03-13 @ 14:13:54
URL: http://loneliest.blogg.se/
Postat av: Andreas

Helt underbart skrivet!

2011-07-03 @ 17:07:03
URL: http://www.aspekt.nu

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0