Rökning, rökare och att vara sig själv

Eftersom jag inte har rökt på snart två veckor, och istället läst allt jag kommit över om det, är kanske det här ett passande tillfälle att ta upp ämnet.
 
Det här är vad rökning INTE är:
En smutsig ovana.
 
Det här är vad rökning ÄR:
Ett beroende. Som man visserligen blir smutsig av.
 
Jag kan inte påstå att jag är en expert på de neurofysiologiska aspekterna, de faktiska hälsoriskerna eller ens det psykologiska beroendet. Jag är inte utbildad inom ämnet, och har aldrig frågat vare sig läkare, psykiatriker eller psykologer om hur rökningen påverkar min hälsa. Men jag är beroende av nikotin, och jag har läst om vad det innebär, och funderat på det jag redan visste. Det här är vad jag kommit fram till.
 
Hör och häpna:
Nikotin är beroendeframkallande!
 
 
Cigaretter är äckliga. Cigaretter ger ingen njutning, avkoppling, energi, trygghet, eller någon annan effekt som rökare röker för att få. Om du har rökt bara en cigarett i ditt liv, så vet du detta. Är du rökare, däremot, lär du inte hålla med. Varför?
 
Jo, för att när kroppen lider brist på något, så skickar den signaler om att vi är sugna på vad det än är som gör att vi får i oss ämnet. När vi väl förtär detta så signalerar kroppen att mmm, det var gott, och vi belönas för att ha gjort som vi blev tillsagda. Allt för att vi skall kunna indoktrineras till att överleva. Detsamma gäller dock för beroendeframkallande ämnen.
 
Nu är det lätt att tro att eftersom något är beroendeframkallande, måste det också ge en viss positiv effekt på brukaren redan från början. Men det är fel, och tror du att det är varför människor röker så är du förmodligen en smygrökande tonåring som fortfarande väntar på att det skall kännas annorlunda.
 
Det som händer är att nikotin liknar de signalsubstanser vi redan har, och därför kan binda till samma receptorer i hjärnan. När du röker får du alltså ett överskott av nikotin, och för att hantera detta bildar hjärnan fler receptorer. När cigaretten så är släckt börjar nikotinet gå ur kroppen, och överskottet försvinner, men eftersom receptorerna är kvar registrerar kroppen det som ett underskott. Den signalerar därför att den lider brist på nikotin, och du blir röksugen. Den enda positiva effekten en cigarett har (i princip), är att den lindrar den brist som kroppen skriker åt dig att du måste hantera, som föregående cigarett skapade.
 
Cigaretten skapar alltså en brist, och tillfredsställer den sedan delvis, vilket gör att du förknippar cigaretter med något positivt. För när du inte röker lider du. Det är ungefär som att du är en fri man, men ändå betalar en slavdrivare för att låta bli att piska dig. Han har aldrig piskat dig förut, men när du betalar honom väntar han i tio minuter, och börjar sedan piska dig. Du betalar igen, och slavdrivaren håller upp med piskandet, vilket känns som en enorm befrielse i kontrast till smärtan du kände alldeles nyss. Skulle du senare i livet sluta köpa dessa små pauser kommer slavdrivaren fortsätta piska dig i veckor, eller till och med månader, innan han tröttnar och försvinner för gott.
 
Detta är skälet till att det är så svårt att sluta. Vi blir helt enkelt bestraffade när vi inte röker, och kroppen tjatar på oss att vi måste tillföra mer nikotin. Det är mycket lättare i en sådan situation att bara skjuta upp beslutet i tio minuter och få en sista paus från eländet, än att sluta. Eller att säga att "man lever ju bara en gång" och helt enkelt aldrig ta tag i det.

Det tar sex till tolv veckor för de överflödiga nikotinreceptorerna att försvinna. Skulle du vilja känna dig hungrig i sex till tolv veckor? Törstig? Kissnödig? Att du vet att du inte kommer att dö av det gör det inte mindre påfrestande.
 
 
Det svåraste dilemmat är dock inte det fysiska nikotinbehovet och abstinensbesvären, utan den egna sinnebilden av rökning. Det är lätt att som rökare skapa sig en uppfattning om rökning som är något glorifierad, och känna en stark tillhörighet med identiteten "rökare". Vet du varför?

För att DU, icke-rökare, hela tiden tjatar om att vi är dåliga människor!

Det är såklart bara en liten del av kakan, kanske till och med bara en ursäkt rökare använder sig av för att få röka. Jag förstår att du som anhörig är bekymrad över att jag uppenbarligen medvetet förstör min egen hälsa. Och jag uppskattar din omtanke, men vissa av dina metoder ger tyvärr en effekt som är den motsatta av vad du vill uppnå. Nikotinberoendet kan upplevas som väldigt starkt, speciellt i stressande situationer. När du tjatar om att jag är en dålig människa känner jag mig stressad. Och vill röka.
 
Och för dig som faktiskt tror att rökare är sämre än icke-rökare...
Låt mig göra en sak klart för dig. En rökare är inte en dålig människa. En rökare är inte ens nödvändigtvis en svag, lättlurad eller korkad människa. Eftersom cigaretter är äckliga och inte ger någon omedebar positiv effekt, utan snarare gör oss illamående, finns det ingen normalt funtad tonåring som instinktivt tänker "oh shit, det här är ju definitivt något jag kommer att bli beroende av, bäst att jag slutar!". Och eftersom nikotinberoendet ökar långsamt, och många rökare aldrig har varit beroende av något annat, kan man kanske inte ens identifiera det som ett beroende innan det är för sent. Många nybörjare, som "kan sluta när som helst", är bara storrökare som inte vet om det än.
 
 
 

Det här är faktan man har att gå på.
"Rökning dödar!" - men det finns väldigt många rökare, som lever. En cigarett kan knappast döda.
"Rökning är äckligt!" - men det finns väldigt många rökare. Något måste jag ju missa om jag låter bli.
"Rökning är beroendeframkallande!" - men det finns väldigt många rökare som bara röker ibland. Och eftersom jag kan sluta när som helst, måste jag vara immun.
"Rökning är töntigt!" - men det finns häftiga personer som röker i nästan alla filmer, serier, spel, yrken, etcetera. Alltså måste rökning vara positivt även för häftiga individer.
 
 
I början är det svårt att förknippa den lilla tomhetskänslan och frustrationen med cigaretterna, för cigaretterna påverkar dig inte. Men så märker du att tar du en cigarett så försvinner tomhetskänslan. Den naturliga slutsatsen här är inte "jag är beroende", speciellt inte om du aldrig har varit beroende förut och inte vet hur det känns. Den naturliga slutsatsen är "jag känner mig lite nere just nu, men cigaretter får mig att må bättre". Eller "jag är lite stressad just nu, men cigaretter får mig att slappna av". Och eftersom du kan sluta när som helst, och cigaretter inte påverkar dig egentligen, och eftersom du inte kommer att bli beroende, och eftersom du är ung och odödlig och bara har en jobbig period just nu, fortsätter du röka. Speciellt när hela omgivningen säger att din upplevelse är inkorrekt och att du inte får röka. För att du inte får.
 
Det är sant att inte alla människor fastnar för rökning. Men du är en idiot om du tror att den skiljande faktorn är personens styrka eller intelligens. Det finns gott om människor som är både starka och intelligenta, som röker hela livet. Det finns alltså saker som påverkar sannolikheten för att du skall fastna, men styrka och intelligens är inte de sakerna.
 

Det här är alltså dilemmat. En rökare är sannolikt lika stark och intelligent som vem som helst. Han vet om detta. Han vet också om att han älskar sina cigaretter. Omgivningen hävdar att detta gör honom svag, men han vet att det inte är sant. Alltså måste omgivningen ha fel.
 
Hela livet, varje dag, måste han sedan försvara sin "livsstil". Han vet att det är dumt att röka och tycker kanske själv att han är svag som inte kan sluta. Men han vet också att han inte har lägre intelligens än sin icke-rökande vän, men röker ändå. Och icke-rökaren, som i alla andra aspekter är ganska viljesvag, har mage att hävda att rökaren är svag. Trots att icke-rökaren inte vilket helvete rökaren måste gå igenom när han försöker sluta.
 
Rökaren vet förmodligen om att han är beroende. Men eftersom han är en intelligent person och dessutom ganska stark, måste han (inte minst för sig själv) förklara varför han inte vill sluta röka, trots att han inte är för dum eller för svag. Starka personer kan bryta ett beroende, kanske han tänker. Och intelligenta personer gör ju vad som är bäst för dem. Eftersom han nu inte vill sluta röka, måste det betyda att det finns andra skäl till att han gör det. Det måste det finnas, eftersom alternativet är att han är dum och svag, och det är han inte.
 
Så rökaren tvingas förklara för idioten att han kanske är beroende, men cigaretterna får honom att slappna av. Eller njuta mer av livet. Eller koncentrera sig. Eller smakar gott. Eller något annat dumt som kanske förvisso är sant för rökaren, men bara på grund av att han redan röker.
 
 
Dessutom blir rökaren varje dag utsatt för stigmatiseringen av rökare. Han tvingas må dåligt på många offentliga platser, ses ner på av vänner och familj, och i många fall har han till och med behövt smyga med sin "ovana", och skämts för den. Notera att jag inte tycker att det är fel av omgivningen att tycka illa om rökare (för att de luktar illa, till exempel), eller att begränsa platserna på vilka det är tillåtet att röka. Men effekten av detta är att du som rökare ständigt blir påmind om att du är en rökare. Du tvingas identifiera dig personligen med rökningen, för den skiljer dig så tydligt åt från alla andra.
 
På jobbet blir du påmind om det varje gång du har rast, och måste gå ut. På busshållplatsen blir du påmind om det när du måste stå ute i regnet för att väntkuren är rökfri. På restraurangen blir du påmind om det när ditt rökfria sällskap tycks njuta av måltiden, medan du bara vill att den skall vara över så att du får röka. På besök hos andra blir du påmind om det när du måste ursäkta dig för att ta ett bloss. Till och med hemma blir du påmind om det, när någon besökare anmärker på hur illa det luktar, eller du måste ändra dina dagliga rökrutiner för att visa hänsyn. Du blir som en annan person - någon med en annan smak- och luktupplevelse än andra människor. Någon med andra rutiner än andra människor. Någon med andra utgifter, städvanor, klädinköp, hungerkänslor och semesterdrömmar, än andra människor. Och eftersom du år efter år tvingas in i rollen som "rökare", blir det snart en viktig del av din identitet.
 
Det är väldigt svårt att göra något i flera år utan att börja acceptera det, eller till och med lära sig att tycka om det. Hjärnan har bra försvarmekanismer mot ihållande självförakt.
 
Jag tror att det är därför många rökare tycker om att vara rökare.
 
Jag har hört många icke-rökare säga att "ingen rökare vill vara rökare". Men det vill de. Kanske bara för att de tvingats lura sig själva att de vill det, för att skydda sig från självföraktet, men oavsett om det är inbillning eller inte så vill de röka, och de vill vara rökare. Inte alla naturligtvis, men jag känner många som ser det så. Jag var en av dem.
 
Nu när jag inte har rökt på ett tag har jag ifrågasatt varför jag egentligen vill röka. Det här är min för- och nackdelslista:
 
FÖRDELAR MED ATT SLUTA
- Jag känner mer smak och lukt.
- Det är lättare att andas, trots förkylningshostan.
- Jag sparar pengar.
- Jag minskar risken för fruktansvärda sjukdomar.
- Jag blir fri från ett självpåtvingat slaveri.
- Det blir inte aska överallt.
- Jag slipper bränna sönder kläderna.
- Brandrisken minskar.
- Jag kommer att slippa det eviga röksuget.
- Jag kommer att ha mer energi.
- Immunförsvaret blir bättre.
- Etcetera. Etcetera.
 
NACKDELAR MED ATT SLUTA
- Jag har abstinensbesvär som jag inte får lindra.
- Jag måste intala mig att jag ljugit för mig själv.
 
Du kanske tycker att jag är en idiot, men valet är svårt för mig.
 
Följande saker är vad jag har intalat mig själv i fyra år:
Jag är en rökare. Det är mysigt att röka. Det är gott att röka. Det är socialt att röka. Jag är en rökare. Cigaretterna är guldkanten på vardagen. Det är avslappnande att röka. Rökningen gör kaffepauserna mer värdefulla. Rökare är konstnärliga och häftiga. Jag vill ändå inte leva tills jag blir gammal. Icke-rökare är tråkiga moraltanter. Cigaretten är min enda pålitliga vän och tröst. Jag är en rökare. Jag är en rökare. Jag är en rökare.
 
 
Varje dag.
I fyra år.
För att inte bryta samman en gång i timmen, för att jag röker mot bättre vetande.
För att jag inte annars kunnat förklara mig för mina föräldrar, varje gång jag träffar dem. För att jag inte annars kunnat försvara valet att gå ut i regnet när det är trevligare i fikarummet på jobbet. För att jag inte annars kunnat med att veta att jag långsamt tar livet av mig. För att jag inte vill vara en slav.
Eftersom tankens kraft är kraftfull, är dessa tankebanor ganska djupt inrotade nu. De är därför skälet till att jag inte vill sluta. Den fysiska abstinensen och röksuget som följer triggar bara igång tankarna.
 
Jag tror att det är lätt att sluta röka.
 

Jag tror att om jag bara tänker på rätt sätt, så kommer inte ens det fysiska beroendet att vara jobbigt. Jag tror att om jag bara indoktrinerar mig i att tänka att jag är glad att jag har slutat röka, så kommer jag att vara glad att jag har slutat röka.
 
Jag tror att enda skälet till att det är svårt, är att jag intalar mig att jag ger upp något viktigt. Att jag ger avkall på något som jag egentligen vill ha. Att jag överger något som gett mig styrka. Att jag kommer att sakna morgoncigaretten, cigaretten till kaffet, efter maten, efter ett gräl, i solskenet till en öl.
 
 
Försök själv att tänka dig hur det skulle kännas om du insåg att du måste sluta göra det som du anser gör dig till dig, något som du älskat att göra och som du mått bra av. Att någon berättar för dig att det bara är en illusion att du älskat det, mått bra av det och att det varit en del av din personlighet, gör det inte lättare att bryta illusionen. Det kanske till och med bara gör dig mer benägen att försvara den.
 
Jag är säker på att jag kan sluta röka, och att jag kommer att vara evigt glad att jag gjorde det, om jag gör det. Jag mår redan bättre fysiskt, efter att inte ha rökt på ett par veckor. Det fysiska röksuget är inte ens särskilt jobbigt. (Jag trodde att det var det, men sedan insåg jag att det bara var för att jag plågade mig själv mentalt som jag led.)
 
Men jag vill ändå inte sluta röka.
 
Tänk på det, innan du säger att jag är äcklig, svag eller dum i huvudet.
Innan du säger att tankemönster inte påverkar något.
Innan du tar en cigarett i tron att den inte påverkar dig.
Innan du tänker att din vilja faktiskt är din vilja.

Identitet

Jag vet inte vem jag är.
 
Folk verkar i allmänhet ganska övertygade om att det är viktigt att känna sig själv. Att ha en åsikt. En egen identitet. Någonting som särskiljer dem ifrån alla andra.

Or is it?
 
Eftersom andra är så säkra på vad de vill, vad de har för personlighet, vad de tycker, etcetera, så har jag såklart känt mig utanför. Annorlunda. Det har många gånger varit en identitet för mig. Min identitet var att jag inte hade en identitet.
 
Problemet, insåg jag nu, är inte det. Problemet är att jag tror att jag måste ha en.
 
 
Varför är det viktigt att välja vilken sida man står på? Varför blir folk arga närjag inte vill säga om jag är för eller emot dödsstraff, om jag är vänster eller höger, om jag tycker eller inte tycker att [namn] är [värdering]?
 
Kan det inte vara så att vissa saker är nyanserade, och inte kan beskrivas korrekt i enkla termer som "jättebra" eller "jättedålig"?
 
 
Är det för att det är svårare att kategorisera människor som inte kategoriserar sig själva åt en?
 
 
Det här (bland annat) är saker jag är, eller någon gång har varit, intresserad av:
 
Agility, areodynamik, armhävningar, andlighet, ateism, biologi, broderi, buddhism, celibat, cello, choklad, cirkusar, dans, datorer, depressioner, droger, dykning, ensamhet, etsningar, fallskärmshoppning, fantasy, feminism, film, filosofi, fotografering, fysik, gasmasker, geologi, gitarr, grodor, gåtor, hårdrock, hästar, indiepop, inlines, kapitalism, kommunism, kodning, konst, kosthållning, kärlek, litteratur, livet, lycka, matematik, matlagning, mord, musik, människor, nykterhet, odling, ondska, parkour, pengar, personlighet, piano, politik, psykologi, rasism, relativitetsteorin, religion, ridning, rollspel, rymden, science fiction, segling, sex, smink, sociologi, spel, stickning, sång, tankar, tiden, trolleri, träning, TV, ugglor, utställningar, vetenskap, visor, vänner, värderingar, yrsel, yttrandefrihet, zoologi, ånger, äventyr, öl.
 
Det är inte en sak. Och jag har inte tyckt att allt detta har varit intressant på samma sätt eller i samma sammanhang. Vissa saker har jag inte alltid känt till, utan upptäckt, ofta genom någon annan. Så hur skulle jag kunna veta vad som är roligt eller intressant om jag inte tar reda på det? Och varför skulle jag vilja välja bort en massa intressesfärer bara för att det råkar vara någon annan som introducerat dem för mig?
 
Är det intelligent att tycka något, bara för att tycka något eget?
Är man mer av en person då? Mer äkta?
 
Kan det inte vara så att alla sidor av våra personligheter är reflektioner på vår omgivning?
Jag tror det.
Och jag tror att en personlighet inte är något utan en annan personlighet. Och jag tror att min ensamhet kommer ur viljan att definiera och särskilja, istället för att inse att det är ni som skapar mig, och vice versa.
 
Jaget - som så mycket annat - är på många sätt bara en illusion.

RSS 2.0