Motiv

Trotsigt reste jag mig över den intellektuella eliten,
de starkaste av de starka, och utropade stolt:

Jag behöver inte ert godkännande!
 
...i hopp om att få deras godkännande.
 
 

Vi har alla våra skäl till att göra det vi gör, men ofta är nog motiven okända, även för oss själva. Jag vill ta reda på varför jag gör som jag gör, varför jag tycker som jag tycker, varför jag känner som jag känner. Mitt liv är mer än en ändlös ström av automatiserade, omedvetna reaktioner... eller?
 
Hur kan jag vara säker på att jag fått kunskap om mina underliggande motiv, om jag inte ens vet varför jag vill ta reda på motiven till att börja med? Det är diskussionen kring fri vilja all over again, men frågan är om det ens är möjligt att ta reda på om det finns någon skillnad, egentligen, mellan ett aktivt val och en automatisk respons.
 
Det verkar onekligen praktiskt att känna till vilka ens drivkrafter är, eftersom man då kan få större kontroll över sig själv och sin tillvaro. Men:
 
Ponera att du är lättmanipulerad, och alltid går med på vad andra säger. Ponera att du kommer fram till att skälet till att du är lättmanipulerad, är att du blivit uppfostrad för strängt och därför har indoktrinerats till att tro att du bara har ett värde för andra, och aldrig för dig själv. Ponera att du kommit fram till detta genom att person X argumenterat för att det är så, och du tycker att det verkar rimligt. Hur kan du då vara säker på att det är sant? Skälet kan mycket väl vara ett annat, men du kan aldrig veta om det är så, för du är lätt att manipulera, och X kanske är manipulativ.
 
Eller tvärt om.
Ponera att du är väldigt trotsig. Ponera att du kommer fram till att skälet att du är trotsig är att du fått slå dig fram genom livet, och att du därför har lärt dig att associera medhåll med svaghet. Ponera att du kommit fram till detta genom att person Y argumenterat för att du faktiskt har haft det väldigt lätt, och det är därför du är bortskämd, inte trotsig, och du helt enkelt har knäckt Ys argument. Hur kan du vara säker på att du faktiskt har gjort det, att du inte bara är trotsig?
 
Hur skulle jag möjligen kunna ta reda på varför jag funderar över det här? Konsekvensen skulle bli densamma om skälet var att jag var väldigt nyfiken, som om jag bara vore rädd för att ha fel.
 
 
 
 
Jag skulle kunna ha en själ. Jag skulle kunna vara en projektion av någon annans tankar. Jag skulle kunna vara en biologisk robot, utan egentligt medvetande. Jag skulle kunna styras av en gud, eller av de fysiska lagarna, eller av fri vilja, eller av slump. Och jag skulle aldrig kunna känna någon skillnad.
 
Det är klart, det skadar säkert inte att fundera, och vi får nog lita på att vårt förnuft är just förnuftigt. Vi kan ändå inte få ett utomstående perspektiv på våra egna tankar, eftersom det är vi som tänker dem, så det tjänar ingenting till att försöka få våra egna sinnen att betrakta sig själva objektivt.
 
Men det driver mig till vansinne.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0