Världsläget från min lägenhet

Vad tror ni, kommer samhället att gå under?
 
USA har visat att deras beslutsfattarorgan inte riktigt vet vad de håller på med (budgetkrisen i oktober - som kunde ha lett till i bästa fall en krånglig situation för befolkningen i USA ,och värsta fall ett globalt ekonomiskt haveri - som egentligen inte riktigt är över, bara uppskjuten).
 
I Sverige uppdagas fler och fler tecken på korruption (moderaterna rättfärdigar att de inte hindrar tobaksbolag från att ge bidrag till partier med att det inte går att stoppa sådant, eftersom vi måste tillåta anonyma bidrag - en policy som de själva gör allt de kan för att vi skall behålla), nu senast när Reinfeldt hemligstämplar ett ärende som kan fria eller fälla Billström från misstankarna om att han haft insederinformation i aktieaffärer (vilket är väldigt dåligt om man är statsråd och har tillgång till sådana uppgifter). Dessutom är väl de flesta ganska arga på Sverigedemokraternas politk, och vad gör resten av partierna? Precis det som gör att ett mindre, ganska aggressivt parti fler röster. Om de inte känner till studierna som visar på detta är de obildade, och känner de till det och agerar som de gör ändå, så är de antingen ganska barnsliga och inkompetenta, eller också har de en dold agenda. Kanske är en uppenbar fiende välkommen, eftersom de då kan rikta allas blickar dit istället för mot vad de själva håller på med.
 
Och såklart spioneriskandalen med NSA och Sveriges chockerande(!) inblandning i det hela, som Snowden pratar om. Och det faktum att Snowden blir straffad för att han berättar saker som folk vill veta (uppenbarligen; eftersom vi blir så arga över det). Demokratiskt i en ask.
 
Media har förvisso en tendens att blåsa upp nyheter som kan skada någons rykte, eller vad som helst som får allmänheten att slå sig för bröstet eller bestört tappa sina monoklar, och ärligt talat; har vi inte alltid sagt att det var bättre förr, och att den yngre generationen minsann är förtappad? Det är lätt att bli konspirationsteoretiker - kanske lite för lätt - och det är kanske lite för roligt att vara en.
 
Å andra sidan har civilisationer fallit, och det är ganska naivt att tro att vi är ett undantag bara för att vi vet hur man gör roliga apparater som kan skicka kattbilder till resten av världen. Och vissa konspirationsteorier har trots allt visat sig vara inte fullt så teoretiska, utan snarare sanna.
 
Vi lever i intressanta tider.
 
 
 
Helt orelaterat har det här lilla hushållet börjat träna (inför den kommande zombieapokalypsen). Därtill följer naturligtivis det obligatoriska äggätandet, och i detta har jag upptäckt att jag tycker om saker som är konstiga. Ett tillskott på "enjoy the little things"-listan.
(Bilden nedan är inte ett bevis på att jag är dålig på att koka ägg. Det var ett medvetet urval.)
 
 
 
Slutligen är Göteborg vackert i solnedgången.
 
 

Bilder (långt i efterhand)

Det är säkert roligare att titta på en uppdatering varje dag än en sammanfattning typ en gång i kvartalet, men jag är lat damnit så blir det som det blir.

Här är utvecklingen vi haft i rollspelandet:
 

EON




Drakar och Demoner


Mutant (med inslag av Neotech)


 
 
 
 
 Sedan har jag varit djup och artsy också.
(Fast egentligen ville jag bara rita en övervakningskamera av helt andra skäl, och sedan ville jag citera Nietzsche trots att han inte alls har med saken att göra.)
 
 
 
Jag har utöver det fått en del härdsmältor över jag-begreppet och över hur tusan politiker (och vanligt folk, i förlängningen) tänker, men det får bli en annan gång.

Hårdhänt politik

Idag skrivs det om att i Stockholm vill man ha hårdare regler mot tiggeri. Reva-projektet har fått massiv kritik men polisen har redan fått sina direktiv och fortsätter att följa dem. EU-länder börjar dra öronen åt sig, Storbrittanien vill dra sig ur helt, för ingen vill hjälpa idioterna som slösat bort sin ekonomi.

Om vi någonsin satt i samma båt, så gör vi det inte längre.
 
Det har lagts fram en rad goda skäl till varför man gör som man gör, och det finns säkert ännu godare skäl som vi inte känner till eller förstår. Men för mig ser det bara ut som om man försöker lösa ett i första hand socioekonomiskt problem genom att fördöma socioekonomiska problem. Man försöker bota cancer genom att ge cancerpatienter en utskällning. Och sedan skylla på enskilda patienter för att cancern inte är utrotad.
 
 
Ekonomin vi har idag är dålig världen över, Sverige.

Grekland och Cypern har inte plötsligt ramlat ner i den ekonomiska toaletten för att de är giriga och slösaktiga; de har ramlat ner i den på grund av ett system som har ätit upp sig självt. Invandrare är inte kriminella för att det bara är Svenskar som har heder och moral - de blir kriminella av samma skäl som svenskar blir kriminella. Fattigdom. Utsatthet. Sociala orättvisor. Och om en tiggare egentligen är en organiserad tiggare beror det nog inte på att han tjänar så mycket bättre på det än på det där jobbet på ICA han blev erbjuden i förra veckan. Det beror nog på att ICA inte vill ha honom, och socialen har sagt åt honom att har du ingen adress så får du ingen hjälp.
 
Kanske är det nödvändigt att ta i med hårdhandskarna ibland, och kanske är det så att ett gott samvete är en lyx som politikerna idag inte har råd med. Men vi vill alltid tro att vi är bättre än alla andra, och det är vi inte. Det är lätt att skylla på dem som är svagare än vi, men det finns en ganska stor risk att vi kommer att bli lika svaga.
 
Jag är en svensk medborgare, en dotter till svenska medborgare, jag har ett svenskt efternamn och svenska ögon. Jag har svenska pengar och ett svenskt jobb, svenska grannar och en svensk vardag. Det gör inte att jag är skyddad från alla problem som kan drabba världen för all framtid. Och det är absurt att tro att det skulle hjälpa att försöka återgå till det samhälle som var för hundra år sedan. Det går inte. Eftersom vi inte lever för hundra år sedan.
 
När det ekonomiska systemet går sönder ytterligare kommer det inte att vara enskilda länder som får det svårt - alla länder kommer att få det svårt. De med resurser kommer att suga åt sig ännu mer resurser, och de utan kommer att få skulden för att det blev som det blev. När resurserna tar slut kommer de sociala skyddsnäten stramas åt, jobben kommer att bli färre och klyftorna kommer att öka. Mycket. Även här.
 
När jag blir av med jobbet vill jag att det skall finnas ett socialt skyddsnät. Om resurserna inte räcker till för det, vill jag att det skall finnas annan hjälp att få. Jag vill att vi skall kunna hjälpa varandra upp ur krisen, inte trampa på varandra för att just jag åtminstone inte skall ha det sämre än du. Och faktum är att när jag sitter där på gatan för att det inte finns någon hjälp att få, så kommer jag nog inte att självdö; jag kommer förmodligen tigga.
Och om polisen - som aldrig ville hjälpa mig - kräver mig på pengar jag inte har för att jag försöker att inte svälta ihjäl; ja, då kommer jag nog att bli kriminell.
 
Det är svårt att riva upp ett ekonomiskt system och en levnadsstandard som i grunden är ohållbar. Det är lätt att skylla på någon annan när sprickorna börjar visa sig. Men försök se vari det verkliga problemet ligger. Snälla.
 

Cover - Morrissey


Spam

Hi.

I'm not sure if this is the right email address, and if you're not the person I'm looking for, feel free to ignore the following message (and please accept my sincere apology).

I'm trying to get a hold of someone at bet2day casino. Since there is no way, whatsoever, to find any contact information on their (your) website, I have to guess that this is right.
(And since the site address  is iultrabestbetday.com, I'm fairly sure it is.)

Before you say anything: No, I will NOT download the software, just to be able to get in touch with you.
You have done absolutely nothing for me, and yet, you're enjoying the privilege of contacting me through email.
I think it's only fair that this freedom is mutual, so I took the liberty to find an email address that I actually can respond to.

Although, on second thought, you DO offer me something - an offer!
Good God, I have to give you something too. Well, consider this a completely FREE lesson in common sense!


Now. This is wat's strange to me:
Not only is the sender (Ryan) of the email I recieved from you (see below) a different man than the signature (Mark) who wrote it (or at least signed it), but also, this Mark/Ryan's unreplyable address is no-reply@martinpecheur.nl.
So now it seems as if there's a third person involved, namely a...Martin Pecheur? From the Netherlands?

In addition, the link in this email takes me to "Bet2day casino", not to Betway, which is the company said to give this offer.
Furthermore, this offer of a "limited time" seems - according to the incredibly vast amounts of information on the website - like a standard deal for all new members, from now on and indefinitely.

This Ryan Harding, who is he? Why is he writing to me, and why is he signing his letter as a "Mark Williams"? Who is this Martin Pecheur guy, if he's real?
Who is this finnish lady Tiina Takko, who registered the domain, and why in the love of God is she doing such a terrible job protecting the reputation of the brand associated with... well, Betway/Bet2day/whichever casino in question here?

As far as I know, spam is usually not recieved with joy and a newly opened mind towards the content of the email or letter (i.e. the spam).
Especially not confusing, false, and fucking irritating spam.

I'll copy the letter you were kind enough to send me, and paste it here, so that you can see what I'm talking about:



Fantastiska nyheter,

Idag är det din turdag, du har blivit utvald till att få ta emot en 200 % välkomstbonus å Bet.2.Day. vägnar.

Detta tämligen eftertraktade erbjudande är endast tillgänglig under begränsad tid, se till så att du inte missar den!

Spelare som har tagit del av denna bonus tidigare njöt av tacksamma belöningar, använd detta erbjudande nu och tredubbla dina insättningar.

Besök Betway nu och hämta din bonus.

http://www.iultrabestbetday.com/

Med Vänliga Hälsningar,

Mark Williams



If you're not swedish; here's a translation, with my comments to help you:



Fantastic news,
 
Today is your lucky day, you have been selected (no I haven't, all new members get this offer) to receive a 200% welcome bonus on Bet.2.Day. (note that this word says "Bet.2.Day", not "Betway") behalf.
 
This rather coveted offer is only available for a limited time (no, it seems like it's not), make sure you do not miss it!
 
Players who have taken advantage of this bonus previously enjoyed grateful rewards, use this offer now and triple your deposits.
 
Visit Betway (note that this word says "Betway", not "Bet.2.Day". Confusing, right?) now and claim your bonus.
 
http://www.iultrabestbetday.com/ (this address takes me to Bet2day casino, not Betway, and I'm offered a site with the welcome bonus and not that many other options - unless I download the software. Contact information is nonexistent.)
 
Best Regards,
 
Mark Williams (note that this name is Mark Williams, not Ryan Harding, whom my inbox refers to as the sender.)





I'll be the nice guy here, and give you a lecture (remember: completely free of charge!) on how to write a letter.

- First of all, sign it with your OWN name, not someone else's.
- Secondly, don't lie.
- Thirdly, send it from an address associated with you or your company, not some random name from a random country.
- Fourthly, don't get your facts all mixed up. If you're talking about one particular brand or company, don't confuse it with another one.

I would also suggest that you fire all of these people. They're clearly acting unproffessionally, and your brand will be damaged if you don't deal with it.


You're welcome.

Best Begards,
Darth Vader
 


Jag vet inte om abris@iultrabestbetday.com är rätt adress, som sagt. Men eftersom all spam är sjukt svår att spåra/svara på, så skickade jag det till den enda adress jag hittade, ifallomatt.

Tankefragment

Vi ser varandra genom varsitt fönster av tid och rum och inser att en
annan tid, en annan plats, hade vi kunnat leva samma historia. Det kan vi
inte nu, men vi kan ändå njuta av den historia vi ser utspela sig, från
varsitt håll, på avstånd men trots det tillsammans.
Vi ser på varandra som genom varsitt fönster, och vi inser att i en annan tid, på en annan plats, hade vi kunnat skriva samma historia. Våra ögon möts och berättar om färger som tillsammans skulle utgöra en underbar målning, och vi förstår att det kommer aldrig att bli så. Våra krokiga vägar har bara tillfälligt korsats, och kanske kan vi följas åt igen, men inte nu. Trots det kan vi njuta av den historia vi ser utspela sig i varandra, på varsitt håll, ljusår bort och ändå tillsammans.

Vi är två sagor som flyktigt överlappar varandra, och jag kommer att minnas din, även om den inte riktigt är min egen.

Jag har alltid uppskattat vår delade eskapism.

Skapelsens snillrika urverk - en liten berättelse

Jag satt och var nostalgisk och läste gamla dikter jag skrivit, men så snubblade jag över en liten berättelse från januari 2008 som helt kastade mig ur min olyckliga sinnesstämning då den bröt mot praktiskt taget allt jag dittills skrivit. Förmodligen hade jag precis läst Liftarens Guide till galaxen, eller eventuellt Goda Omen. (Boktips!)

Jag publicerar den här, för att den var så precis vad jag behövde - att överraska mig själv. Håll till godo.




"Du vet att det från första början var dömt att sluta såhär.”
”Djävla hora.”
Hans knogar vitnade när han knöt handen runt ingenting. Hans andning var oregelbunden, och hans flackande blick, som brann av hat och misstro, föll på allt utom henne.

Bakifrån kunde man lätt missta den hukande figurens darrande ryggtavla för den hos en bruten man, ett gråtande barn, en hopplöshetens sista tragiska utlopp. Men för en sympatisk förbipasserande skulle detta misstag dock kunna få ödesdigra konsekvenser. Att försöka trösta denne, inte utav sorg, men utav vrede skakade pojke, skulle tveklöst resultera i mer tillfogande än reducerande utav den tilltänkta sorgen, och då inte hos pojken, men hos den arme och dristige person som så olyckligt råkat passera just där.

Sådant var visserligen icke fallet. Invånarna i den lilla ort av vilken pojken och hans hora var infödingar höll sig lyckligtvis på beskedligt avstånd den kvällen. I farozonen var istället pojkens hora, som ju egentligen inte alls var hans hora, utan snarare flickvän, även om det så bara var hennes roll en kort tid framöver. Som för att understryka detta sade hon med den lugnaste och mildaste ton hon i sitt utsatta tillstånd kunde uppbåda:
”Jag lämnar dig, och det är inte på grund av mig, det är på grund av dig.”

I sitt stilla sinne tänkte hon att det var ju faktiskt inte hennes fel att han inte kunde mäta sig med de nya och mer intressanta män hon träffat på sistone. Detta outtalade konstaterande lyste tydligare än det hon faktiskt sagt, och det fick honom att rysa.
”Djävla hora” tänkte han, men insåg snabbt att han inte bara tänkt det utan också uttalat det högt, och började hosta våldsamt för att dölja sin pinsamma upprepning. Sedan gick det självframkallande hostandet över i en riktig hostattack, som, när den lämnat hans utmattade bröstkorg tog all dess inhysta luft med sig. Vid det laget var han nära att fräsa och spotta av vrede, och strax därpå gjorde han nästan det under föresatsen att han knappast kunde känna sig mer förnedrad än han redan gjorde. Han hejdade sig dock vid en oförutsedd värk över högra tinningen.

Denna blixt av plötslig smärta orsakades, visade det sig, utav ett simpelt ekollon. Den egentliga orsaken kunde kanske följas i ett långt händelseförlopp, där den förargade ekorre, som i sin flykt kastat ifrån sig ekollonet den några ögonblick tidigare plockat på sig, blev överraskad av en ilsken katt, som nyss blivit iväg jagad av en upprörd man iklädd endast filttofflor och en grön trädgårdsslang, vilken i sin tur blivit installerad föregående dag utav en fly förbannad trädgårdsmästare som tappat all känsla av kontroll över tillvaron på grund av att hans fru och barn ständigt gick honom på nerverna och kanske rent av var upphov till distraherade tillstånd som fick honom att tappa hela verktygslådan, innehållande såväl skiftnycklar som tvåkilossläggor, rakt på hans för morgonen oskodda vänsterfot. Kort sagt var det hela en utveckling av skeenden som alla ledde vidare till ännu en handling i vredesmod hos något stackars offer, någonstans på vägen. Vår redan lovligt uppretade pojke var inget undantag, och hans häpna ”VAFAN” ekade således genom ortens lilla skogsdunge och påverkade ett flertal små väsen med ilskans berusande tillstånd. En som dock förblev oberörd utav denna obevekliga vredeskedja var den före detta flickvännen, som istället fnissade hysteriskt. Faktum var att hon fnissade så hysteriskt att hon till slut inte kunde hejda sig, utan uppgav ett skri i falsett som illa stämde med hennes annars så lugna framtoning. Denna plötsliga munterhet kunde, tro det eller ej, även den spåras långväga därifrån.

Summan av kardemumman visade sig vara att pojken och flickan blott var pjäser i ett mycket större spel där inte ens naturvetenskapens krafter eller religionens gudar kunde gradera sig upp över spelplansnivå. Den som styrde det hela var inte en osynlig makt eller ens en självgående mekanism. I själva verket var det en amöbaliknande varelse vid namn Hubert som både skapat och namngivit alla ting i universum, och likaledes styrde och ställde över tid, rum och ett dussintal andra för människan okända dimensioner. Det som skilde Hubert från alla mänsklighetens gudar var, förutom det futtiga intryck han gav (han var ju varken större eller mäktigare än andra amöbor), att han undvikit misstaget att göra sig själv till en paradox. Detta geniala drag gick ut på att han insåg att människor är för dumma för att handskas med gudomligheter, (andra gudar tvingades alltid dras med tvivlare som krävde svar på omöjliga frågor, såsom ”om gud är skaparen, vem skapade då gud?” och ”om gud är allsmäktig, kan han då skapa en sten som är för tung för honom att lyfta?” frågor som även frågeställarna inser är paradoxala i sig och får dem att klucka nöjt åt sin egen inbillade intelligens) och helt enkelt gav sig själv rimligt greppbara dimensioner, definierade egenskaper och framförallt en plats i skapelsen. Detta innebar förstås att han fråntagit sig själv attributen som Skapare och Ordningen i Kaos och Tidens flöde, vilket lämnade skapelsen och dess uppkomst befriat från all logik. Hela spelet omhöljdes således för tid och evighet av en fullkomligt ogenomtränglig mystik.

Pojken hade helt kommit av sig. Han tittade på sin knutna näve, ekollonet vid hans fötter, den fnissande flickan som ju för övrigt precis inte bara hade bekänt otrohet utan också visat hur hon inte hade minsta tillstymmelse till ånger eller skam i kroppen. ”Visst ja” tänkte han och började återigen skaka av vrede. ”Hade jag varit en hund hade jag förmodligen tuggat fradga” tänkte han också. ”Och morrat ondskefullt.” Den vackra och kraftfulla scen som dök upp i hans huvud vid denna tanke fick honom att tappa tråden igen, och han skakade motvilligt av sig föreställningen om sig själv som en bestialisk, svart helveteshund som hänsynslöst slet halsen av den förrädiska hynda han tills för en stund sedan kallat flickvän. Högt sade han:
”Jag känner endast förakt för dig, du är inget annat än en värdelös hora och du förtjänar inte min uppmärksamhet. Jag vet inte vad jag någonsin såg hos dig.” ”Kanske var det urringningen, mina ögon såg du inte mycket av när vi träffades i alla fall” fnissade hon till svar. Han kände hur pulsen ökade och antog att han var högröd i ansiktet. Men inte av skam, inbillade han sig, utan av ilska över att bli så ytterligare felaktigt förnedrad och avfärdad. Han var i alla fall smart nog att förstå att hon i detta läge skulle vända allt han sade mot honom. Allt med henne hade hittills varit byggt på lögner, illvilliga lögner vars yttersta syfte uppenbarligen var att förgöra honom. Han hade varit naiv då, fallit för hennes charm och hennes lena ord. Och mjuka barm. Men det hade tydligen ytterligare ett tiotal andra pojkar gjort, och han var inte lika blåögd längre. Men sanningen gjorde inte desto mindre ont.
”Bespara mig alla patetiska försök till försoning, är du snäll”, inflikade hon, ”Jag har ingen som helst lust att bli väckt mitt i natten av något melodramatiskt romantiskt dravel.”

Vad sjutton trodde hon om honom? Självklart ville han aldrig mer se åt henne, den djävla… han avbröt sina funderingar när han insåg att hon förmodligen hade rätt. Han var kanske patetisk men han älskade henne fortfarande. Han hade ingen som helst respekt, tillit eller sympati för henne, men hennes svek hade gjort alldeles för ont, och han ville göra det ogjort. Och skulle antagligen skulle den känslan inte försvinna om han inte kunde få henne tillbaka och ignorera det som hänt, eller om hon försvann för gott. Om han krossade henne så som hon krossat honom.
”Okej”, svarade han lugnt, ”som jag ser det har jag inget annat alternativ än att låta dig försvinna ur mitt liv. För gott.”
”Äntligen är du med på vad jag säger. Idiot.”
Han betraktade henne stillsamt när hon reste sig upp för att gå. Omärkligt tog han fram revolvern han råkat stoppa i bakfickan samma morgon, som en del av en övermänsklig plan. Hans okontrollerade skakningar hade upphört och ersatts av ett kallt lugn som han aldrig upplevt förr. Nu när han tänkte på saken hade hon haft rätt, han kände det som om hela hans existens fram till detta ögonblick hade cirkulerat kring just detta, som om hela universum medverkade i det förlopp som dömt dem att sluta såhär. Han hade ingen aning om hur rätt han hade. Till och med de utsvultna barnarbetarna i den nedgångna thailändska fabrik som tillverkade svenska, gröna trädgårdsslangar, hade bidragit med sin del i att försätta honom i rätt sinnesstämning för dådet. Nu när stunden var inne var det som om hela skogen höll andan. Självaste Tiden tycktes göra halt inför det som komma skulle. (Vilket såklart också stämde in i minsta detalj, allt var del av en noggrant uttänkt strategi som var fullkomligt vattentät och vars existens var helt omöjlig.)

Pojken siktade och sköt.
Ljudet av skottet som ekade genom skogen spred sin våg av undermedveten och fysisk påverkan till dem som var ämnade att påverkas just så. Dunsen när kroppen föll till marken, vibrationerna genom vegetationen och fåglarnas flykt, blodet som törstigt sögs upp utav den torra, näringsfattiga jorden, varenda liten detalj gjorde sin del i detta mäktiga skådespel som inte alls kunde utspela sig. Flickan var död innan solens sista strålar belyste den ensliga skogsdungen (vilket skedde inom ett relativt kort tidsintervall eftersom det redan varit sen eftermiddag när hon gått för att kallblodigt hånskratta sin pojkvän i ansiktet).

En tid senare hade det fantastiska urverk av vilket universum bestod sett till att pojken hamnat bakom lås och bom för mord, och ett dussintal smärre förbrytelser som snabbt följde i hans redan utstakade brottsbana. Den mördade flickan hade givit sitt bidrag av näring till den lilla skogsdungen som nu blomstrade vackrare än någonsin och gav mycket nöje åt traktens pensionärer (barnfamiljerna hade snabbt flytt orten i rädsla för vad andra kunde säga som visste att de lät sina barn leka på platser där mördare gett utlopp för sina djuriska synder). Allt detta ledde till att ett rykte spreds genom Sverige att den lilla orten var vanskött, ofruktsam och fullkomligt värdelös, vilket gav inte bara en men hela två kommuners nekande till samarbete och den lilla orten blev snart utrymd helt och hållet och föll i glömska.

Längre fram i händelseförloppet kunde betraktas österrikisk tronföljare som blev beskjuten och dödad, en ankdamm som blev totalt övergödd av alla brödsmulor som kastades där och ratades utav de kräsna flygfäna, samt ett gäng runda riddare vid ett bord.
Eller om det var längre bakåt kanske, det var svårt att säga. Hursomhelst verkade Hubert i det fördolda medan han var upptagen med att inte verka alls, och framförallt inte vara det minsta motsägelsefull. Det enda som inte kunde säkerställas var orsaken till det hela. Meningen med var persons eller tings agerande var ju att leda vidare förloppet, men ingen kunde säkert säga vad som var nyttan med det eller om något sådant förlopp alls existerade. Man visste inte heller om det verkade bakåt eller framåt i tiden eller om Tidens natur alls var av ett sådant slag att det var rimligt att tänka i sådana banor. Praktiskt taget visste man ingenting, men eftersom alla ohjälpligt var fast i detta överjordiska urverk av briljanta intriger, var det ändå inget man behövde bekymra sig om. Antagligen var det bara verket av en amöba som råkade lida utav hybris.

Inspiration

Beroende på var du är i livet och vilka influenser du har är olika saker olika mycket inspirerande. Här är en lista på vad som just nu får tankarna att snurra iväg eller hjärtat att blöda i nostalgi och "jag vill..."-anda. För mig. Saker som får mig att antingen skapa, eller titta bort, dra ner gardinerna, byta låt, snabbt bläddra vidare till nästa bild...
I slumpmässig ordning.


Morgon- och kvällssol som lyser in snett genom fönstret och får dammet i luften att glittra.

En tom gymnastiksal.

Öppet hav.

Fåglar.

Ösregn.

Snö som faller i gatlyktornas sken.

Döende insekter.

Galopperande hästar.

Piano- och cellomusik.

Tonårsromantik och musikaler (av någon jävla anledning?!).

Lukten av oljefärg.

Molnet som blir av vattenångan från en dusch, vid ett öppet fönster, när det är minusgrader ute.

Knastret från skorna mot snön.

En bullrande bussmotor.

Ett tågs rytmiska "du-dunk".

En iskall vind mot ansiktet, som känns som en varm smekning.

Snö, i olikfärgat ljus. Även snöklädda träd.

Händer.

Rökare.

Mardrömmar.

...eller egentligen stämningar. Olika sorters belysning i olika miljöer, olika sorters musik för olika känslor, olika dofter vid olika nostalgitrippar.

Klänning

Hanna och Hampus skall ha 50-talstema på sitt bröllop på lördag. Jag blev så frustrerad på att försöka hitta något i klädväg (som jag alltid blir av att gå i klädaffärer, urk) så jag köpte en gardin på Myrorna.

Gardin

 

Efter en veckas arbete, åtskilliga nålstick, en - till förbannelse - nedstökad lägenhet, ett visst mått av galenskap och massor av frustration är det här resultatet.

 

Klänning.

 

Ganska bra för någon som aldrig har sytt en klänning förut va?! Underkjol med tre lager volanger i tyll, knäppning med dragkedja i sidan, halterneck, snedslåband i nederkanten på kjolen. Ojoj!

 

..ve och fasa, blev det här en modeblogg nu?! Se det som en kreativ skapelse, inte som en klänning! Se det för allt i världen inte som en klänning!!


Desperation och dödsångest

Något av det sorgligaste jag vet är nog en fisk på land.
Hur den förtvivlat öppnar och stänger munnen, hur den sprattlar och vrider sig för att ta sig ifrån det helvete som världen utan vatten är för den. Hur vår livgivande luft blir som ett gift, hur vår stabila, trygga mark blir som fruktansvärda bojor, hur oerhört tydligt malplacerat detta annars så obehindrat graciösa djur är.

Hur tiden rinner iväg, som sand ur ett sprucket timglas, och hur de svarta, uttryckslösa ögonen stirrar tomt i all oändlighet, för att snabbt bli oseende, mörka hålor, själlösa speglar i en livlös kropp.

Den desperata, lönlösa kampen för livet!
Den tysta dödsdansen, stumheten, i en förvriden värld av ljud!

I mina drömmar är detta symbolen för desperation och dödsångest. I alla fall är jag alltid förtvivlad när jag vaknar efter en natt av döende fiskar - de är alltid lika viktiga, och jag hinner aldrig rädda dem.

Odefinierat element

Jag har nog tre olika typer av behov (minst) när det gäller kreativitet:

Att uttrycka något genom att skapa.
Ibland har jag något jag vill få ur mig, eller berätta. Då kan det lättaste sättet vara att skapa något - måla, sjunga, skriva, fotografera, skulptera etc - och då har materialet och tekniken mindre betydelse.

Att skapa något.
Ibland kliar det i händerna av en oemotståndlig drift att bara tillverka något, göra något nytt. Då spelar det ingen roll vad det handlar om. Jag kan skriva en sång eller rita en bild av vad som helst eller ingenting, och det behöver inte vara bra, bara jag får göra något.

HNNGGG...
Ibland har jag inget att säga, och inget att göra. Ibland måste jag bara berätta något ändå, för berättandets skull, för skapandets skull. Ibland blir frustrationen, tristessen och ledan för stor, eller ingentinget, eller något annat. Ibland måste jag hitta på historier, tvinga händerna att arbeta, av någon för mig odefinierbart önskan av att få existera på ett annat sätt.


Det händer att viktiga tankar bara dyker upp, tankar som jag vill dela med mig av. Andra dagar vill jag bara öva mig i att uttrycka dem. Men ibland måste jag tänka efter, kanske för tänkandets skull (eller för att bara synas och höras, vad vet jag). Det kan vara fruktansvärt plågsamt och påfrestande, som ett slags desperation. Och ibland är det det mest effektiva.
Men jag vet inte vad jag skall kalla det.

Vintern och tågtrafiken

Vintern överraskade mänskligheten i år - ingen var nog förberedd på att det skulle bli så mycket vinter. Det märks inte minst på tågtrafiken, som i princip står stilla i stora delar av landet. I alla fall den här helgen.

SJ uppdaterar inte sina tidtabeller lika fort som banverket hinner upplysa oss om att resa efter resa ställs in. Prognoserna ser osäkra ut och på flera håll sitter resenärer fast utan vare sig tågförbindelser eller ersättningstrafik. Tågbolagen har inte kunnat leva upp till sina garantier - men vem kan klandra dem? Det är inte SJ:s, Tågkompaniets eller någon annas fel att det snöar, inte ens Banverket, som knappast ens kan beskyllas för att ha för lite resurser för att hinna städa upp på spåren. Ingen rår för att vintern blev hårdare än förväntat, och det vore dumt att förvänta sig att någon på magisk väg skulle kunna ordna det för tågbolagens kunder så att de kommer fram i tid, när vädret helt enkelt inte tillåter det. Trots alla garantier.

Själv sitter jag fast i Kumla sedan trafikkaoset i Hallsberg igår eftermiddag, på väg mot Jönköping från Falun. Man blir lite ödmjuk när det blir så påtagligt att människan inte kan tämja naturen, att livet på något sätt står över all trygghet och de system vi ordnat åt oss. På sätt och vis är det en befrielse; att tvingas ta ställning till något nytt på riktigt - att veta att man är maktlös inför verkligheten och ändå kunna göra det bästa av situationen.

Samtidigt vill jag skratta åt mig själv och andra tågåkande i-landsinvånare som åberopar systemets förväntade ofelbarhet och våra egna rättigheter, som automatiskt skall vinna över alla problem vi kan tänkas ställas inför. Ingen verkade bli särskilt upprörd över att Tågkompaniet inte satte vingar på tåget och flög oss till rätt destination, men när vi nu sitter ihopkrupna på våra av bolaget betalade hotellrum, mätta på en likaledes betalad frukost, och väntar på att få åka vidare på nya biljetter - som Tågkompaniet dessutom skall ge oss ersättning för - känns det som om vi ändå tar lite för mycket för givet.

Jag är förstås tacksam över att vi slapp leta oss fram genom ett igensnöat Kumla halv elva en lördagkväll, att vår kollektivtrafik är såpass serviceinriktad att den gör vad den kan för att resenärerna skall komma fram eller klara sig om de inte gör det, och att saker och ting går att ordna både bekvämt och billigt (för oss - jag gissar att tågbolagen har gått back en hel del under vintern). Men det är lite pinsamt att vi blir upprörda över att tågen står still och att snöröjningen tar tid, när det inte ligger i människans makt att styra över vintern och vi ändå får ersättning för de problem som uppstår på grund av det. (På vissa andra håll har man förmodligen inte kunnat ordna det heller.) Jag undrar hur dagens svenskar hade ställt sig till situationen om det tvingats möta problemen som de faktiskt är, med de konsekvenser och kostnader som följer, istället för att förlita sig på ett välfärdssystem och ett välutvecklat färdsystem som tar hand om dem.

Att hamna på ett hotellrum i Kumla istället för i föräldrahemmet i Jönköping är lite av ett äventyr (jämförelsevis), men det är samtidigt lyxigt och bekvämt - det är ingenting emot hur det skulle vara att behöva betala för en obrukbar biljett och sedan tvingas övernatta i någon lada när hotellet är fullt och ingen ordnar med transporter någon annan stans.

Men det är åtminstone ett steg på vägen mot att inse att världen är på riktigt och att vi inte kan kontrollera alla situationer. Och det är befriande, på sätt och vis.

Vy utanför tågfönstret, någonstans mellan Kumla och Hallsberg.
Någonstans mellan Kumla och Hallsberg, där tåget stod stilla mellan ca 14:30 och 21:30 under gårdagens resa.


Halvmänniskor

House of wax - filmen - går på TV, och jag drog mig till minnes en artikel om artificiell intelligens i Illustrerad Vetenskap. Där hävdades det att man i framtidens robotar inte kommer att eftersträva ett naturtroget mänskligt utseende, utan snarare ett där man tydligt ser att robotarna är maskiner. Något som ser för mänskligt ut - utan att vara mänskligt - är skrämmande. Filmkonceptet i House of wax - med galna mördare och vaxdockor som egentligen är inkapslade människor - kan verka lite löjligt, men jag tror att det ligger mer bakom det än man kan ta till sig i en amerikansk skräckfilm från 2005.

Vad som är mänskligt är så oerhört väsentligt för en människa att det märks tydligt när något fattas. Livet, till exempel. När det som saknas inte riktigt verkar saknas - för att roboten, eller vaxdockan, ser så levande ut - förstår vi kanske att något är fel utan att hjärnan riktigt kan koppa ihop det, så att vi får den där krypande obehagskänslan.

Halvmänniskor skall vara halvmänskliga hellre än "så människolikt som möjligt"-mänskliga.
Så jag förstår att någon någon gång fick idén till en skräckfilm under ett besök på vaxkabinetten, men jag tycker nog ändå att amerikansk skräck från 2005 är lite löjlig.


Kol, ca 85x185 cm.


Ord

Ord är så mycket. Kanske utgör de större delen av vår begreppsvärld - inte bara som vi talar om världen utan som vi uppfattar den. De kan beskriva, förstärka och skapa nytt. Jag vet inte om jag hade kunnat upptäcka och uppskatta ens hälften av det jag känner till nu, om jag inte hade kunnat formulera skillnaden. Skillnaden mellan det som är och det som inte är, och mellan det som är och det andra som är. Kanske begränsar språket oss - kanske ligger begränsningen i bristen på fler uttryck.

De starka känslorna, är det de som tar vid när orden tar slut?
Hade vi verkligen älskat som vi gör även utan ord?
Hade det varit samma sak utan "jag älskar dig"?

Ett klick för skogen

I en värld som kokar av kriser och politiska förändringar får man inte glömma bort att även de till synes mest betydelselösa kan göra något för att påverka världen i rätt riktning. Eftersom de allra flesta i någon grad delar samma uppfattning om vad som är "rätt riktining" är det ganska effektivt att gå ihop och stödja redan etablerade verksamheter; detta lilla stöd kan påverka även det.

Något som ligger många, och även mig, varmt om hjärtat är naturen. Sveriges unika skogar är för fantastiska för att det kan vara acceptabelt att de avverkas, speciellt de som faktiskt är de enda i sitt slag. Har du någon gång sett det rika djur- och växtliv som finns i de äldre skogarna vet du vad jag menar. Och även om du inte vet det - lita på mig, det är värt att bevara.

Därför väljer jag att idag göra lite reklam för

 www.ettklickforskogen.se



"Just nu pågår en insamling för bevarandet av Verles gammelskog som är belägen i Ale Kommun (ca 5 mil NO från Göteborg). Vi har på oss fram till den 19 mars 2009 med att samla ihop nog med pengar för att rädda Verles gammelskog från avverkning. Utan Ett klick för skogens förhandlingar med markägaren skulle skogen ha blivit fälld redan i vintras. Detta beroende på att inga myndigheter har nog medel för att kunna bevara den avverkningsanmälda skogen.
"


Klicka gratis - rädda Sveriges gammelskog!

Välkommen till min nya blogg!

Ni kommer här få slippa modetips, detaljerade upplysningar om vad jag gör varenda dag samt personliga relationsproblem. Jag kommer alltså försöka skriva uteslutande om andra, mer allmäna ämnen, sådant som intresserar mig och förhoppningsvis även er. Sådant som har en djupare innebörd för åtminstone mitt liv, såsom samhällsdebatter, filosofiska resonemang, människor och universum. Kom ihåg att en motståndares åsikt är mer intressant än ständigt ryggdunkande från likasinnade.

Kommentera gärna, och var inte rädda för att ge konstruktiv kritik!

RSS 2.0