Kaospolitik

Jag är inte ensam om att vara upprörd över det rådande politiska läget. Många är arga, och det finns många skäl till att vara arg.
 
Ett av skälen är konflikten mellan allianspartierna och de rödgröna. Det är tramsigt hur de talar med varandra och vägrar komma överens om samarbeten, och det får som följd att vi inte kommer någon vart i några frågor. Delvis beror det kanske på att ingen egentligen har haft en klar majoritet av väljarstödet - socialdemokraterna är största partiet, men deras förslag kan fällas av alliansen som totalt sett är större. Det blir något slags stillestånd där ingen blir riktigt nöjd och väljarna känner sig lurade.
 
Andra skäl till ilska är de mer globala problemen, som hur politiken förs i EU, transatlantiska handelsavtalet, den vacklande ekonomin, avlyssningshistorier, miljöhot, terrorism och Rysslands muskelflexande.
 
Dessutom har vi inhemska problem som vi inte är vana vid, som sjunkande skolresultat, privatiseringar som inte fungerar, statliga förlustaffärer, korrumperade politiker (vilket vi kanske alltid har haft, men inte alltid känt till), en sjukvård som inte har nog med resurser, poliser som inte klarar av att lösa brott (eller ens själva hålla sig till lagen), för få bostäder, för få dagisplatser, en äldrevård i vilken de äldre svälter ihjäl, pensionspengar som försvinner, för få jobb, för liten statskassa, för höga eller låga skatter beroende på vem man frågar, etc.
 
Men allt detta bleknar inför det faktum att stora delar av sveriges befolkning inte klarar av att sätta alltihop i perspektiv till vad som faktiskt händer i världen, vad statistik och forskning faktiskt säger, och vad som historiskt ALLTID HAR HÄNT när ett samhälle råkar ut för samma eller liknande probem.
 
Det finns inte en väldefinierad och lättidentifierad fiende
som det räcker att stoppa för att man skall kunna lösa alla problem.
 
Problemen som rör t ex ekonomin, när ekonomikrisen beror på hundratals andra faktorer och sverige som land inte kan påverka ens hälften av dem, beror inte på en sak, en grupp personer eller en kategori av människor, och har aldrig gjort. Det är väldigt lätt att falla för lögner som säger att det finns en sådan fiende (kommunister, terrorister, E-ämnen, Illuminati, Satan...), men även om det är effektivt att få med sig många människor med hjälp av förenklad skrämselpropaganda så är det inget vi tjänar på i längden. Eftersom skrämselpropagandan aldrig visar vad det egentliga problemet är.
 
Något som statsvetare och historiker däremot vet är att ett land alltid far illa av stora ekonomiska klyftor. Det är naturligtvis ett komplicerat problem att tackla, men mycket av det vi lider av idag skulle avhjälpas av att vi minskar de socioekonomiska problemen som stora delar av befolkningen lider av. Och vet vi vad som inte skapar minskade klyftor och bättre förutsättningar för de mest utsatta? Ja, fördomar och förtryck.
 
Jag pratar naturligtvis om sverigedemokraterna, för även om man bortser från järnrörsincidenter och verklighetsfrämmande retorik, så är det ett parti som ljuger för Sverige. De har inte bara fel, de hittar gång på gång på statistik som gång på gång bevisas vara felaktig, men trots det framhärdar de i sin politik.
 
De ljuger om hur stor invandring vi har, hur mycket pengar den kostar (när flera rapporter visar att vi faktiskt tjänar på den) och hur stor brottslighet den orsakar. De ljuger om sin politik, och röstar ner en budget de själva lovat sina väljare att stå för, för att kunna genomdriva den enda fråga de egentligen bryr sig om. De ljuger om att de värnar om demokrati när de håller riksdagen gisslan för att de 12,9% av sveriges befolkning som röstade på dem skall få sin vilja egenom gentemot de 87,1% som inte gjorde det.
 
Missförstå mig rätt, andra politiker ljuger också. Och sverigedemokraterna är knappast ensamma om att ha fel i sakfrågor eller ha våldsamma och lättlurade väljare. Och jag kan förstå att det är lätt att förtjusas av ett parti som vill tala om något som andra vägrar ta i med tång, som sätter sig på tvären i det ljumma käbbel vi tröttnat på hos våra politiker, som visar att de är missnöjda med hur saker och ting är.
 
Problemet är inte att de har fel, problemet är att de inte bryr sig om att de har fel, utan ångar på ändå. Det är väldigt praktiskt att säga att allt som inte är sant svenskt är ett potentiellt problem, för då kan man succesivt ändra gränsen för vad som är sant svenskt tills bara de man gillar passar in i definitionen. Och ett parti som står för detta, och dessutom tar lätt på våra demokratiska principer, kommer att bli farligt. Sådana partier har i alla tider varit farliga, inte bara för dem de vänder sig emot (även om det är illa nog), utan för hela landet.
 
Det blir bisarrt för mig att vuxna, bildade människor förleds så lätt av nostalgi över sina barndomsjular och midsommarstänger, när det är uppenbart att samhället idag inte ser likadant ut som det gjorde för bara tio år sedan, än mindre 40 eller 100 år sedan. Att en 60-åring har en annan bild av hur Sverige "alltid har varit" än en tonåring är ganska uppenbart, men det ignoreras helt eftersom man aldrig behöver definiera det. Sanningen är såklart att det inte går att definiera ett folk eller ett lands traditioner eftersom det alltid förändras, och det är naivt att tro att man skulle kunna stanna tiden på just den här geografiska ytan när resten av världen är i ständig förändring. Vad som är än mer naivt är att tro att allt skulle bli bättre om man gjorde det.
 
För några år sedan trodde jag att sverigedemokraterna hade en poäng. Sedan insåg jag vikten av källkritik och förstod att de hade fel. Då trodde jag att deras väljare bara blivit förledda, eller röstade på dem på grund av ett missnöje med andra politiker, att de i grund och botten inte tycker illa om invandrare utan bara såg vissa brister i den politik vi för.
 
I ljuset av den senaste tidens händelser måste jag dock säga att det verkar som om en tiondel (eller till och med en femtedel) av Sveriges befolkning är rasister. Antingen det, eller också är de så lättskrämda att de lyssnar på falsk skrämselpropaganda trots att det går emot deras egentliga åsikter. De är antingen villiga att skuldbelägga oskyldiga människor för att de ser fel ut, pratar fel eller kommer från fel plats, eller också är de villiga att tumma på sina principer om demokrati, mänskliga rättigheter och tolerans till fördel för att känna sig säkra - trots att de har fel. Samtidigt som de ställer sig bakom någon jävla tjomme som tar sig friheten att definiera vem du är, vilken nationalitet du tillhör och vilka traditioner du isåfall följer.
 
De väljer att ta ett Sverige som vi älskar, och göra om det till en kall och hård plats byggd på en mentalitet som svenskar i regel inte har, med traditioner som svenskar i regel inte följer, och invånare som i regel inte finns, där varken de faktiska invånarna eller rationalitet får plats. Det är landsförräderi.
 
Det gör mig arg.

Rädsla för förändring

Coca Cola gör en reklamfilm där en av amerikaner älskad sång sjungs på flera olika språk, och amerikanerna rasar över att en nationalklenod blir besudlad med något så icke-amerikanskt som icke-engelska. (Flera av dem verkar förvisso ha blandat ihop sången med andra sånger, och många kan uppenbarligen inte själva skriva korrekt på det språk de så ilsket slår vakt om, men det verkar vara mindre viktigt.)
 
Kvinnor reagerar mot kvinnoförtryck och får utstå en shitstorm av motreaktioner vars enda syfte verkar vara att sätta de besvärliga feministerna på plats och få dem att inse att deras plats är faktiskt i köket, och att de skall utstå förnedring och förakt tills de lär dig att de minsann inte kan komma här och ha en egen åsikt om hur kvinnor porträtteras - för det är en åsikt som är reserverad för män, och för dem som inte vill förändra rådande samhällsnormer.
 
Stora delar av befolkningen upprörs över övervakning, hemliga partibidrag, valkampanjer med maffiatendenser, och politiker svarar svävande, undvikande, eller inte alls - politikerna som vi gett förtroendet att fatta de beslut som vi, folket, röstat för att de skall fatta (eller inte fatta).
 
Miljöhot, krig, svält, sinande naturresurser, ökande klyftor och ekonomiska katastrofer - människorna viftar med sina orosflaggor och de som har makt och råd att göra något åt saken - ofta de som orsakade orosmomenten till att börja med - svarar med att hänsynslöst tysta ner, svartmåla, köra över och ignorera, samtidigt som de tjänar mer pengar (med argumentet att om de har mer pengar så kommer alla att få det bättre, när det enda de tycker sig ha råd att avvara är fler skuldsedlar).
 
Blir du förvånad? Bitter? Bedrövad?
 
Fenomenet är inte det minsta förvånande, egentligen. Och alltihop handlar om samma sak. Den som har en åsikt, en resurs eller en maktposition, kommer nästan garanterat att försvara den med näbbar och klor. Människor är i allmänhet rädda för förändringar, och väldigt territoriella. När de har något de värnar om är alla nyheter ett potentiellt hot - även om det kanske inte egentligen har med saken att göra.
 
Tänk dig en amerikan som hela sitt liv blivit inpräntad i att Amerika är det absolut bästa som någonsin hänt mänskligheten, och amerika i det här sammanhanget är likställt med ett engelskspråkigt, vitt medelklassamhälle, där alla utomstående blir överlyckliga över att få en del av kakan - och gör allt i sin makt för att konformera till vad bagarens vilja. När något som då representerar det här konceptets innersta väsen görs om till något så främmande som exakt samma sak fast på ett annat språk, så kanske idén tar form att någon kan göra sig en egen kaka, vilket skulle devalvera värdet av den inhemska kakan, och frånta bagaren hans makt. Läskigt. Rädslan kanske är oigenomtänkt, omotiverad och felriktad, men förståelig.
 
Samma sak gäller könsdiskriminering.
När en samhällsgrupp vant sig vid att livet är på ett visst sätt och att man har vissa fördelar, så är det klart att medlemmarna ur denna grupp försvarar det som de lärt är rätt och riktigt sedan barnsben, nämligen att de har rätt till de fördelar de har, och att det är så det skall vara. (Detta gäller inte bara de män som anser sig ha rätt till en högre lön, mer respekt, mer friheter eller beslutsrätt över kvinnors kroppar och åsikter. Det gäller även de kvinnor som anser att de ensamma har rätt att få sina behov tillgodosedda, få gratis middagar och drinkar, vinna i diskussioner, slippa dö i krig och i tunga arbeten, spendera mer tid med sina barn, uttrycka sina känslor, få hjälp med sina problem, ha problem.... för som ni kanske har märkt är det inte bara män som överöser den feministiska debatten med könsstereotypiska idéer och sexistiskt dravel. Och som ni kanske har märkt är det inte bara kvinnor som lider av det.)
 
Och givetvis kommer en multimiljardär som gjort sig storkovan på att utvinna råolja inte att titta på döende arter och förgiftade byar och plötsligt ångra sig och byta bana. Jag ställer mig tveksam till att någon som hunnit spendera hela sitt liv och tjänat miljarder på just det bara kan har råkat missa alla tecken på vad som skett under processens gång - antingen har samvetet redan dövats eller också fanns det inte där från början. Eller - vilket är lika troligt - så är det ekonomiska territorie man tillskansat sig ett territorie man är rädd att förlora. Och människor är väldigt bra på att rättfärdiga sitt beteende när det kan leda till att de slipper förlora något de arbetat hela sitt liv för. Eller när de slipper ändra en åsikt som cementerats under många år - för då skulle de ju erkänna att de har fel. Och det är ju mycket värre än att vägra ta chansen att lära sig vad som är rätt.
 
Men det teritoriella beteendet är inte nödvändigtvis av ondo. Det är helt naturligt och mänskligt, och goda människor, med rätt avsikter, gör det också - de försvarar det goda och det rätta med näbbar och klor och lutar sig på sina moraliska stöttepelare som ingen ondska i världen kan rasera.

Det blir opraktiskt först när man tillåter rädslan att förblinda en, eller när man biter sig fast vid ett tillstånd som kanske inte är fördelaktig, egentligen; ett tillstånd man bara tror är viktigt, för att det är så det alltd har varit.
 
Att världen ser ut som den gör kanske är tragiskt, men det gör inte att kampen är meningslös. Vi får bara vara beredda på motståndet. Och glöm inte att skälet till att du upprörs över alla hemska nyheter som beskriver hur hemsk världen är, är att någon annan tyckt att världen varit hemsk till att börja med, och valt att berätta om det. Du är inte ensam.
 

Styla dig till en bättre människa

Ibland blir man arg på saker man låtit passera förbi hundra gånger utan att reagera. Senaste tiden har det blivit en del slötittande på TV, och ett av programmen som jag brukar ignorera är:
 
Trinny och Susannah stylar om (X)

Det handlar om två kvinnor med "smak" som går runt och hittar kvinnor "utan smak" på diverse olika platser i världen (senast Norge, tror jag), för att rädda dem från deras uppenbart dåliga självförtroende och brist på stil.

För en kvinna som klär sig i cargobyxor och t-shirt, inte färgar håret varje månad och inte ägnar minst en halvtimme varje morgon åt att sminka sig, är ingen riktig kvinna. Och hon lider av det. Och behöver hjälp.

Jag kan förstå varför programidén är så tilltalande för kvinnor, och varför programledarna kanske faktiskt tycker att de gör något bra. Kulturellt har vi en tendens att se på kvinnor som den fula ankungen, där värdet ligger i att "du kan minsann också vara vacker", och när du väl är vacker, ja det är då du har nått upp till din fulla potential. (Betänk alla filmer där nördtjejen blir stylad till att bli den nya baldrottningen, Greasetjejen, prinsessan, Miss America, etc. Och det faktum att det i programmet Top Model bara finns kvinnor - om man bortser från fotograferna och domarna - trots att det finns manliga modeller.) 
 
Men, i den här kontexten är det väl bra att hjälpa tjejer att nå upp till de drömmar som ändå redan finns där.

ELLER?
 

För det första är skönhet subjektivt, och i det här samhället når inte ens supermodellerna upp till idealet (eftersom de bilder de poserar på blivit retuscherade in absurdum i nästan alla fall).

För det andra har i alla fall inte jag godkänt någon bestämmelse som säger att en kvinnas värde utgår ifrån hur högt andra skattar hennes utseende.

Det tragiska i de här programmen är inte i första hand att de existerar (mer om det senare), utan att programledana i många fall har rätt; skälet till att den mjukisbyxeklädda arbetartjejen står med armarna i kors och inte vågar köpa klänningar är att hon faktiskt har dåligt självförtroende, och upplever sig själv som otillräcklig i förhållande till det kvinnliga idealet. När hon så får hjälp att klä sig "som en kvinna" inser hon att "jag är ju också vacker" och BAM så mår hon bättre och orkar ta tag i sitt liv.

Men jag vill gråta lite.

Varför blir jag upprörd över det här? Allt det är är ju en kvinna som hjälper en annan kvinna att trivas med sig själv? Och att hon mår dåligt är ju faktiskt inte de andra kvinnornas fel, det är ju männen som skapat idealet? Eller?

Nä.

Om du har dåligt självförtroende för att du inte passar in i det kvinnliga idealet är det fucked upp. Inte för att du är för dålig på att sminka dig, utan för att det är absurt att en kvinnas självvärde skall utgå ifrån hur väl hon lyckas likna en väldigt speciell typ av kvinna (i det här fallet photoshopsupermodellen), oavsett hur de kvinnorna ser ut.

"Ja men nu är det så" kanske du säger "och då får man göra det bästa av det, kvinnorna i programmet blir ju faktiskt gladare."

ARGH.

Se på samhällstrukturerna som en boxningsmatch. För att "lyckas", och ha ett värde, måste du spöa Mike Tyson.

Programledaren närmar sig dig i ringen och ser att du tvekar.
"Hon är uppenbarligen inte säker på sig själv", säger hon.
"Det syns att hon inte tycker att hon är stark nog, men jag skall nog se till att hjälpa henne så att hon inser att hon har ett värde, som kvinna".

Vad gör då programledaren för att hjälpa dig i denna till att börja med absurda situation?
Hjälper hon dig att utveckla ditt självförtroende på ett relevant sätt, genom att träna muskelstyrka och boxningsteknik med dig, så att du i alla fall kan känna att du gjorde ditt bästa? Nej. Säger hon "vet du vad, det här är egentligen jättelöjligt, det finns inget värde i att spöa Mike Tyson. Där är dörren, gå ut och lev precis som du vill istället."?
Nej, hon ger dig en pistol.
 
Smink och styling gör dig starkare och mer självsäker på samma sätt som en pistol gör dig starkare och mer självsäker; utan den är du precis lika dålig på att slåss som förut. Det enda det enda smink gör, är att göra kvinnor beroende av smink.

När jag var femton och började sminka mig fick jag "bättre självförtroende", eftersom folk sade till mig att jag såg bra ut då, när de aldrig sade det annars. Så jag sminkade mig, och tyckte bättre om mig själv, men när jag tvättat bort sminket kände jag mig istället ännu mer osäker.
 

HUR ÄR DET BÄTTRE SJÄLVFÖRTROENDE?

I vilken värld har smink och styling en positiv effekt på kvinnors självförtroende, när många kvinnor är rädda för att visa sig osminkade för sin partner, gå osminkade till affären för att köpa mjölk, eller sitta i en skolbänk osminkad och läsa en bok?
 
Och det är på den här punkten som stylingprogram och de stackars kvinnorna som blir hjälpta till skönhet och acceptans faktiskt gör skada. Är det inte mycket bättre att istället för att bibehålla rådande samhällsstrukturer och ideal, och förstärka dem, ge kvinnor verktygen för att fucking ta sig ur det?

Det finns inget egenvärde i att ha en klänning som gör att brösten ser större ut medan midjan ser mindre ut, bara för att du råkar ha just bröst.

Det finns inget egenvärde i att ha mer markerade läppar, slätare hy, mörkare ögonfransar etc, för att du råkar ha två x-kromosomer.

Den enda fördelen du som kvinna har idag av att följa dessa normer, är att du blir mer accepterad och får mer uppskattning. Du får alltså fler poäng i det magiska spelet och en textrad som säger "nu har du lyckats i den sociala hierarkin, du ser bra ut (läs: liknar en photoshopsupermodell liite mer) och folk kommer att uppskatta dig för hur bra du är, som snygging". Det säger ingenting om ditt värde som person, vad du gör för din omgivning, hur bra du är på ditt jobb, hur väl du uppfostrar dina barn, hur intelligent du är, vilken humor du har, hur stark du är, hur framgångsrik du är PÅ NÅGOT ANNAT PLAN.

Ändå är det det vi tycker att kvinnor skall sträva efter.

Det ligger som en skugga över allt annat kvinnor gör, oavsett om du väljer att följa normen eller inte. Det är ett så irrelevant och dumt kriterie att döma en annan människa efter att jag inte vet vart jag skall ta vägen. Även i de fall en kvinna blir uppskattad för det hon faktiskt gör (istället för hur hon ser ut) så kommer hon att dömas delvis efter hur hon ser ut. Och i många fall kommer hon att porträtteras mer som en "snygg kvinna", än en framgångsrik individ.

Hävda inte att det är biologiskt. Att kvinnor är genetiskt programmerade att vilja ha mäns ytliga uppskattning, och att män är programmerade att bara se en kvinnas yttre. För det är inte som att vi - även om det nu skulle vara så - inte gör vårt bästa, som samhälle, för att förstärka detta ytterligare. Och proppar in en massa skönhetsideal och "du duger som du är - om du är populär och snygg" i barnfilmer och TV-program.

Och vet du vad? Det är inte männens fel. För det är jag, som sminkade mig, det är Trinny och Susannah, som uppmanar andra att göra det, och det är kvinnorna som tittar på programmet, som tillåter att det är som det är.

Hårdhänt politik

Idag skrivs det om att i Stockholm vill man ha hårdare regler mot tiggeri. Reva-projektet har fått massiv kritik men polisen har redan fått sina direktiv och fortsätter att följa dem. EU-länder börjar dra öronen åt sig, Storbrittanien vill dra sig ur helt, för ingen vill hjälpa idioterna som slösat bort sin ekonomi.

Om vi någonsin satt i samma båt, så gör vi det inte längre.
 
Det har lagts fram en rad goda skäl till varför man gör som man gör, och det finns säkert ännu godare skäl som vi inte känner till eller förstår. Men för mig ser det bara ut som om man försöker lösa ett i första hand socioekonomiskt problem genom att fördöma socioekonomiska problem. Man försöker bota cancer genom att ge cancerpatienter en utskällning. Och sedan skylla på enskilda patienter för att cancern inte är utrotad.
 
 
Ekonomin vi har idag är dålig världen över, Sverige.

Grekland och Cypern har inte plötsligt ramlat ner i den ekonomiska toaletten för att de är giriga och slösaktiga; de har ramlat ner i den på grund av ett system som har ätit upp sig självt. Invandrare är inte kriminella för att det bara är Svenskar som har heder och moral - de blir kriminella av samma skäl som svenskar blir kriminella. Fattigdom. Utsatthet. Sociala orättvisor. Och om en tiggare egentligen är en organiserad tiggare beror det nog inte på att han tjänar så mycket bättre på det än på det där jobbet på ICA han blev erbjuden i förra veckan. Det beror nog på att ICA inte vill ha honom, och socialen har sagt åt honom att har du ingen adress så får du ingen hjälp.
 
Kanske är det nödvändigt att ta i med hårdhandskarna ibland, och kanske är det så att ett gott samvete är en lyx som politikerna idag inte har råd med. Men vi vill alltid tro att vi är bättre än alla andra, och det är vi inte. Det är lätt att skylla på dem som är svagare än vi, men det finns en ganska stor risk att vi kommer att bli lika svaga.
 
Jag är en svensk medborgare, en dotter till svenska medborgare, jag har ett svenskt efternamn och svenska ögon. Jag har svenska pengar och ett svenskt jobb, svenska grannar och en svensk vardag. Det gör inte att jag är skyddad från alla problem som kan drabba världen för all framtid. Och det är absurt att tro att det skulle hjälpa att försöka återgå till det samhälle som var för hundra år sedan. Det går inte. Eftersom vi inte lever för hundra år sedan.
 
När det ekonomiska systemet går sönder ytterligare kommer det inte att vara enskilda länder som får det svårt - alla länder kommer att få det svårt. De med resurser kommer att suga åt sig ännu mer resurser, och de utan kommer att få skulden för att det blev som det blev. När resurserna tar slut kommer de sociala skyddsnäten stramas åt, jobben kommer att bli färre och klyftorna kommer att öka. Mycket. Även här.
 
När jag blir av med jobbet vill jag att det skall finnas ett socialt skyddsnät. Om resurserna inte räcker till för det, vill jag att det skall finnas annan hjälp att få. Jag vill att vi skall kunna hjälpa varandra upp ur krisen, inte trampa på varandra för att just jag åtminstone inte skall ha det sämre än du. Och faktum är att när jag sitter där på gatan för att det inte finns någon hjälp att få, så kommer jag nog inte att självdö; jag kommer förmodligen tigga.
Och om polisen - som aldrig ville hjälpa mig - kräver mig på pengar jag inte har för att jag försöker att inte svälta ihjäl; ja, då kommer jag nog att bli kriminell.
 
Det är svårt att riva upp ett ekonomiskt system och en levnadsstandard som i grunden är ohållbar. Det är lätt att skylla på någon annan när sprickorna börjar visa sig. Men försök se vari det verkliga problemet ligger. Snälla.
 

Rökning, rökare och att vara sig själv

Eftersom jag inte har rökt på snart två veckor, och istället läst allt jag kommit över om det, är kanske det här ett passande tillfälle att ta upp ämnet.
 
Det här är vad rökning INTE är:
En smutsig ovana.
 
Det här är vad rökning ÄR:
Ett beroende. Som man visserligen blir smutsig av.
 
Jag kan inte påstå att jag är en expert på de neurofysiologiska aspekterna, de faktiska hälsoriskerna eller ens det psykologiska beroendet. Jag är inte utbildad inom ämnet, och har aldrig frågat vare sig läkare, psykiatriker eller psykologer om hur rökningen påverkar min hälsa. Men jag är beroende av nikotin, och jag har läst om vad det innebär, och funderat på det jag redan visste. Det här är vad jag kommit fram till.
 
Hör och häpna:
Nikotin är beroendeframkallande!
 
 
Cigaretter är äckliga. Cigaretter ger ingen njutning, avkoppling, energi, trygghet, eller någon annan effekt som rökare röker för att få. Om du har rökt bara en cigarett i ditt liv, så vet du detta. Är du rökare, däremot, lär du inte hålla med. Varför?
 
Jo, för att när kroppen lider brist på något, så skickar den signaler om att vi är sugna på vad det än är som gör att vi får i oss ämnet. När vi väl förtär detta så signalerar kroppen att mmm, det var gott, och vi belönas för att ha gjort som vi blev tillsagda. Allt för att vi skall kunna indoktrineras till att överleva. Detsamma gäller dock för beroendeframkallande ämnen.
 
Nu är det lätt att tro att eftersom något är beroendeframkallande, måste det också ge en viss positiv effekt på brukaren redan från början. Men det är fel, och tror du att det är varför människor röker så är du förmodligen en smygrökande tonåring som fortfarande väntar på att det skall kännas annorlunda.
 
Det som händer är att nikotin liknar de signalsubstanser vi redan har, och därför kan binda till samma receptorer i hjärnan. När du röker får du alltså ett överskott av nikotin, och för att hantera detta bildar hjärnan fler receptorer. När cigaretten så är släckt börjar nikotinet gå ur kroppen, och överskottet försvinner, men eftersom receptorerna är kvar registrerar kroppen det som ett underskott. Den signalerar därför att den lider brist på nikotin, och du blir röksugen. Den enda positiva effekten en cigarett har (i princip), är att den lindrar den brist som kroppen skriker åt dig att du måste hantera, som föregående cigarett skapade.
 
Cigaretten skapar alltså en brist, och tillfredsställer den sedan delvis, vilket gör att du förknippar cigaretter med något positivt. För när du inte röker lider du. Det är ungefär som att du är en fri man, men ändå betalar en slavdrivare för att låta bli att piska dig. Han har aldrig piskat dig förut, men när du betalar honom väntar han i tio minuter, och börjar sedan piska dig. Du betalar igen, och slavdrivaren håller upp med piskandet, vilket känns som en enorm befrielse i kontrast till smärtan du kände alldeles nyss. Skulle du senare i livet sluta köpa dessa små pauser kommer slavdrivaren fortsätta piska dig i veckor, eller till och med månader, innan han tröttnar och försvinner för gott.
 
Detta är skälet till att det är så svårt att sluta. Vi blir helt enkelt bestraffade när vi inte röker, och kroppen tjatar på oss att vi måste tillföra mer nikotin. Det är mycket lättare i en sådan situation att bara skjuta upp beslutet i tio minuter och få en sista paus från eländet, än att sluta. Eller att säga att "man lever ju bara en gång" och helt enkelt aldrig ta tag i det.

Det tar sex till tolv veckor för de överflödiga nikotinreceptorerna att försvinna. Skulle du vilja känna dig hungrig i sex till tolv veckor? Törstig? Kissnödig? Att du vet att du inte kommer att dö av det gör det inte mindre påfrestande.
 
 
Det svåraste dilemmat är dock inte det fysiska nikotinbehovet och abstinensbesvären, utan den egna sinnebilden av rökning. Det är lätt att som rökare skapa sig en uppfattning om rökning som är något glorifierad, och känna en stark tillhörighet med identiteten "rökare". Vet du varför?

För att DU, icke-rökare, hela tiden tjatar om att vi är dåliga människor!

Det är såklart bara en liten del av kakan, kanske till och med bara en ursäkt rökare använder sig av för att få röka. Jag förstår att du som anhörig är bekymrad över att jag uppenbarligen medvetet förstör min egen hälsa. Och jag uppskattar din omtanke, men vissa av dina metoder ger tyvärr en effekt som är den motsatta av vad du vill uppnå. Nikotinberoendet kan upplevas som väldigt starkt, speciellt i stressande situationer. När du tjatar om att jag är en dålig människa känner jag mig stressad. Och vill röka.
 
Och för dig som faktiskt tror att rökare är sämre än icke-rökare...
Låt mig göra en sak klart för dig. En rökare är inte en dålig människa. En rökare är inte ens nödvändigtvis en svag, lättlurad eller korkad människa. Eftersom cigaretter är äckliga och inte ger någon omedebar positiv effekt, utan snarare gör oss illamående, finns det ingen normalt funtad tonåring som instinktivt tänker "oh shit, det här är ju definitivt något jag kommer att bli beroende av, bäst att jag slutar!". Och eftersom nikotinberoendet ökar långsamt, och många rökare aldrig har varit beroende av något annat, kan man kanske inte ens identifiera det som ett beroende innan det är för sent. Många nybörjare, som "kan sluta när som helst", är bara storrökare som inte vet om det än.
 
 
 

Det här är faktan man har att gå på.
"Rökning dödar!" - men det finns väldigt många rökare, som lever. En cigarett kan knappast döda.
"Rökning är äckligt!" - men det finns väldigt många rökare. Något måste jag ju missa om jag låter bli.
"Rökning är beroendeframkallande!" - men det finns väldigt många rökare som bara röker ibland. Och eftersom jag kan sluta när som helst, måste jag vara immun.
"Rökning är töntigt!" - men det finns häftiga personer som röker i nästan alla filmer, serier, spel, yrken, etcetera. Alltså måste rökning vara positivt även för häftiga individer.
 
 
I början är det svårt att förknippa den lilla tomhetskänslan och frustrationen med cigaretterna, för cigaretterna påverkar dig inte. Men så märker du att tar du en cigarett så försvinner tomhetskänslan. Den naturliga slutsatsen här är inte "jag är beroende", speciellt inte om du aldrig har varit beroende förut och inte vet hur det känns. Den naturliga slutsatsen är "jag känner mig lite nere just nu, men cigaretter får mig att må bättre". Eller "jag är lite stressad just nu, men cigaretter får mig att slappna av". Och eftersom du kan sluta när som helst, och cigaretter inte påverkar dig egentligen, och eftersom du inte kommer att bli beroende, och eftersom du är ung och odödlig och bara har en jobbig period just nu, fortsätter du röka. Speciellt när hela omgivningen säger att din upplevelse är inkorrekt och att du inte får röka. För att du inte får.
 
Det är sant att inte alla människor fastnar för rökning. Men du är en idiot om du tror att den skiljande faktorn är personens styrka eller intelligens. Det finns gott om människor som är både starka och intelligenta, som röker hela livet. Det finns alltså saker som påverkar sannolikheten för att du skall fastna, men styrka och intelligens är inte de sakerna.
 

Det här är alltså dilemmat. En rökare är sannolikt lika stark och intelligent som vem som helst. Han vet om detta. Han vet också om att han älskar sina cigaretter. Omgivningen hävdar att detta gör honom svag, men han vet att det inte är sant. Alltså måste omgivningen ha fel.
 
Hela livet, varje dag, måste han sedan försvara sin "livsstil". Han vet att det är dumt att röka och tycker kanske själv att han är svag som inte kan sluta. Men han vet också att han inte har lägre intelligens än sin icke-rökande vän, men röker ändå. Och icke-rökaren, som i alla andra aspekter är ganska viljesvag, har mage att hävda att rökaren är svag. Trots att icke-rökaren inte vilket helvete rökaren måste gå igenom när han försöker sluta.
 
Rökaren vet förmodligen om att han är beroende. Men eftersom han är en intelligent person och dessutom ganska stark, måste han (inte minst för sig själv) förklara varför han inte vill sluta röka, trots att han inte är för dum eller för svag. Starka personer kan bryta ett beroende, kanske han tänker. Och intelligenta personer gör ju vad som är bäst för dem. Eftersom han nu inte vill sluta röka, måste det betyda att det finns andra skäl till att han gör det. Det måste det finnas, eftersom alternativet är att han är dum och svag, och det är han inte.
 
Så rökaren tvingas förklara för idioten att han kanske är beroende, men cigaretterna får honom att slappna av. Eller njuta mer av livet. Eller koncentrera sig. Eller smakar gott. Eller något annat dumt som kanske förvisso är sant för rökaren, men bara på grund av att han redan röker.
 
 
Dessutom blir rökaren varje dag utsatt för stigmatiseringen av rökare. Han tvingas må dåligt på många offentliga platser, ses ner på av vänner och familj, och i många fall har han till och med behövt smyga med sin "ovana", och skämts för den. Notera att jag inte tycker att det är fel av omgivningen att tycka illa om rökare (för att de luktar illa, till exempel), eller att begränsa platserna på vilka det är tillåtet att röka. Men effekten av detta är att du som rökare ständigt blir påmind om att du är en rökare. Du tvingas identifiera dig personligen med rökningen, för den skiljer dig så tydligt åt från alla andra.
 
På jobbet blir du påmind om det varje gång du har rast, och måste gå ut. På busshållplatsen blir du påmind om det när du måste stå ute i regnet för att väntkuren är rökfri. På restraurangen blir du påmind om det när ditt rökfria sällskap tycks njuta av måltiden, medan du bara vill att den skall vara över så att du får röka. På besök hos andra blir du påmind om det när du måste ursäkta dig för att ta ett bloss. Till och med hemma blir du påmind om det, när någon besökare anmärker på hur illa det luktar, eller du måste ändra dina dagliga rökrutiner för att visa hänsyn. Du blir som en annan person - någon med en annan smak- och luktupplevelse än andra människor. Någon med andra rutiner än andra människor. Någon med andra utgifter, städvanor, klädinköp, hungerkänslor och semesterdrömmar, än andra människor. Och eftersom du år efter år tvingas in i rollen som "rökare", blir det snart en viktig del av din identitet.
 
Det är väldigt svårt att göra något i flera år utan att börja acceptera det, eller till och med lära sig att tycka om det. Hjärnan har bra försvarmekanismer mot ihållande självförakt.
 
Jag tror att det är därför många rökare tycker om att vara rökare.
 
Jag har hört många icke-rökare säga att "ingen rökare vill vara rökare". Men det vill de. Kanske bara för att de tvingats lura sig själva att de vill det, för att skydda sig från självföraktet, men oavsett om det är inbillning eller inte så vill de röka, och de vill vara rökare. Inte alla naturligtvis, men jag känner många som ser det så. Jag var en av dem.
 
Nu när jag inte har rökt på ett tag har jag ifrågasatt varför jag egentligen vill röka. Det här är min för- och nackdelslista:
 
FÖRDELAR MED ATT SLUTA
- Jag känner mer smak och lukt.
- Det är lättare att andas, trots förkylningshostan.
- Jag sparar pengar.
- Jag minskar risken för fruktansvärda sjukdomar.
- Jag blir fri från ett självpåtvingat slaveri.
- Det blir inte aska överallt.
- Jag slipper bränna sönder kläderna.
- Brandrisken minskar.
- Jag kommer att slippa det eviga röksuget.
- Jag kommer att ha mer energi.
- Immunförsvaret blir bättre.
- Etcetera. Etcetera.
 
NACKDELAR MED ATT SLUTA
- Jag har abstinensbesvär som jag inte får lindra.
- Jag måste intala mig att jag ljugit för mig själv.
 
Du kanske tycker att jag är en idiot, men valet är svårt för mig.
 
Följande saker är vad jag har intalat mig själv i fyra år:
Jag är en rökare. Det är mysigt att röka. Det är gott att röka. Det är socialt att röka. Jag är en rökare. Cigaretterna är guldkanten på vardagen. Det är avslappnande att röka. Rökningen gör kaffepauserna mer värdefulla. Rökare är konstnärliga och häftiga. Jag vill ändå inte leva tills jag blir gammal. Icke-rökare är tråkiga moraltanter. Cigaretten är min enda pålitliga vän och tröst. Jag är en rökare. Jag är en rökare. Jag är en rökare.
 
 
Varje dag.
I fyra år.
För att inte bryta samman en gång i timmen, för att jag röker mot bättre vetande.
För att jag inte annars kunnat förklara mig för mina föräldrar, varje gång jag träffar dem. För att jag inte annars kunnat försvara valet att gå ut i regnet när det är trevligare i fikarummet på jobbet. För att jag inte annars kunnat med att veta att jag långsamt tar livet av mig. För att jag inte vill vara en slav.
Eftersom tankens kraft är kraftfull, är dessa tankebanor ganska djupt inrotade nu. De är därför skälet till att jag inte vill sluta. Den fysiska abstinensen och röksuget som följer triggar bara igång tankarna.
 
Jag tror att det är lätt att sluta röka.
 

Jag tror att om jag bara tänker på rätt sätt, så kommer inte ens det fysiska beroendet att vara jobbigt. Jag tror att om jag bara indoktrinerar mig i att tänka att jag är glad att jag har slutat röka, så kommer jag att vara glad att jag har slutat röka.
 
Jag tror att enda skälet till att det är svårt, är att jag intalar mig att jag ger upp något viktigt. Att jag ger avkall på något som jag egentligen vill ha. Att jag överger något som gett mig styrka. Att jag kommer att sakna morgoncigaretten, cigaretten till kaffet, efter maten, efter ett gräl, i solskenet till en öl.
 
 
Försök själv att tänka dig hur det skulle kännas om du insåg att du måste sluta göra det som du anser gör dig till dig, något som du älskat att göra och som du mått bra av. Att någon berättar för dig att det bara är en illusion att du älskat det, mått bra av det och att det varit en del av din personlighet, gör det inte lättare att bryta illusionen. Det kanske till och med bara gör dig mer benägen att försvara den.
 
Jag är säker på att jag kan sluta röka, och att jag kommer att vara evigt glad att jag gjorde det, om jag gör det. Jag mår redan bättre fysiskt, efter att inte ha rökt på ett par veckor. Det fysiska röksuget är inte ens särskilt jobbigt. (Jag trodde att det var det, men sedan insåg jag att det bara var för att jag plågade mig själv mentalt som jag led.)
 
Men jag vill ändå inte sluta röka.
 
Tänk på det, innan du säger att jag är äcklig, svag eller dum i huvudet.
Innan du säger att tankemönster inte påverkar något.
Innan du tar en cigarett i tron att den inte påverkar dig.
Innan du tänker att din vilja faktiskt är din vilja.

Identitet

Jag vet inte vem jag är.
 
Folk verkar i allmänhet ganska övertygade om att det är viktigt att känna sig själv. Att ha en åsikt. En egen identitet. Någonting som särskiljer dem ifrån alla andra.

Or is it?
 
Eftersom andra är så säkra på vad de vill, vad de har för personlighet, vad de tycker, etcetera, så har jag såklart känt mig utanför. Annorlunda. Det har många gånger varit en identitet för mig. Min identitet var att jag inte hade en identitet.
 
Problemet, insåg jag nu, är inte det. Problemet är att jag tror att jag måste ha en.
 
 
Varför är det viktigt att välja vilken sida man står på? Varför blir folk arga närjag inte vill säga om jag är för eller emot dödsstraff, om jag är vänster eller höger, om jag tycker eller inte tycker att [namn] är [värdering]?
 
Kan det inte vara så att vissa saker är nyanserade, och inte kan beskrivas korrekt i enkla termer som "jättebra" eller "jättedålig"?
 
 
Är det för att det är svårare att kategorisera människor som inte kategoriserar sig själva åt en?
 
 
Det här (bland annat) är saker jag är, eller någon gång har varit, intresserad av:
 
Agility, areodynamik, armhävningar, andlighet, ateism, biologi, broderi, buddhism, celibat, cello, choklad, cirkusar, dans, datorer, depressioner, droger, dykning, ensamhet, etsningar, fallskärmshoppning, fantasy, feminism, film, filosofi, fotografering, fysik, gasmasker, geologi, gitarr, grodor, gåtor, hårdrock, hästar, indiepop, inlines, kapitalism, kommunism, kodning, konst, kosthållning, kärlek, litteratur, livet, lycka, matematik, matlagning, mord, musik, människor, nykterhet, odling, ondska, parkour, pengar, personlighet, piano, politik, psykologi, rasism, relativitetsteorin, religion, ridning, rollspel, rymden, science fiction, segling, sex, smink, sociologi, spel, stickning, sång, tankar, tiden, trolleri, träning, TV, ugglor, utställningar, vetenskap, visor, vänner, värderingar, yrsel, yttrandefrihet, zoologi, ånger, äventyr, öl.
 
Det är inte en sak. Och jag har inte tyckt att allt detta har varit intressant på samma sätt eller i samma sammanhang. Vissa saker har jag inte alltid känt till, utan upptäckt, ofta genom någon annan. Så hur skulle jag kunna veta vad som är roligt eller intressant om jag inte tar reda på det? Och varför skulle jag vilja välja bort en massa intressesfärer bara för att det råkar vara någon annan som introducerat dem för mig?
 
Är det intelligent att tycka något, bara för att tycka något eget?
Är man mer av en person då? Mer äkta?
 
Kan det inte vara så att alla sidor av våra personligheter är reflektioner på vår omgivning?
Jag tror det.
Och jag tror att en personlighet inte är något utan en annan personlighet. Och jag tror att min ensamhet kommer ur viljan att definiera och särskilja, istället för att inse att det är ni som skapar mig, och vice versa.
 
Jaget - som så mycket annat - är på många sätt bara en illusion.

Spam

Hi.

I'm not sure if this is the right email address, and if you're not the person I'm looking for, feel free to ignore the following message (and please accept my sincere apology).

I'm trying to get a hold of someone at bet2day casino. Since there is no way, whatsoever, to find any contact information on their (your) website, I have to guess that this is right.
(And since the site address  is iultrabestbetday.com, I'm fairly sure it is.)

Before you say anything: No, I will NOT download the software, just to be able to get in touch with you.
You have done absolutely nothing for me, and yet, you're enjoying the privilege of contacting me through email.
I think it's only fair that this freedom is mutual, so I took the liberty to find an email address that I actually can respond to.

Although, on second thought, you DO offer me something - an offer!
Good God, I have to give you something too. Well, consider this a completely FREE lesson in common sense!


Now. This is wat's strange to me:
Not only is the sender (Ryan) of the email I recieved from you (see below) a different man than the signature (Mark) who wrote it (or at least signed it), but also, this Mark/Ryan's unreplyable address is no-reply@martinpecheur.nl.
So now it seems as if there's a third person involved, namely a...Martin Pecheur? From the Netherlands?

In addition, the link in this email takes me to "Bet2day casino", not to Betway, which is the company said to give this offer.
Furthermore, this offer of a "limited time" seems - according to the incredibly vast amounts of information on the website - like a standard deal for all new members, from now on and indefinitely.

This Ryan Harding, who is he? Why is he writing to me, and why is he signing his letter as a "Mark Williams"? Who is this Martin Pecheur guy, if he's real?
Who is this finnish lady Tiina Takko, who registered the domain, and why in the love of God is she doing such a terrible job protecting the reputation of the brand associated with... well, Betway/Bet2day/whichever casino in question here?

As far as I know, spam is usually not recieved with joy and a newly opened mind towards the content of the email or letter (i.e. the spam).
Especially not confusing, false, and fucking irritating spam.

I'll copy the letter you were kind enough to send me, and paste it here, so that you can see what I'm talking about:



Fantastiska nyheter,

Idag är det din turdag, du har blivit utvald till att få ta emot en 200 % välkomstbonus å Bet.2.Day. vägnar.

Detta tämligen eftertraktade erbjudande är endast tillgänglig under begränsad tid, se till så att du inte missar den!

Spelare som har tagit del av denna bonus tidigare njöt av tacksamma belöningar, använd detta erbjudande nu och tredubbla dina insättningar.

Besök Betway nu och hämta din bonus.

http://www.iultrabestbetday.com/

Med Vänliga Hälsningar,

Mark Williams



If you're not swedish; here's a translation, with my comments to help you:



Fantastic news,
 
Today is your lucky day, you have been selected (no I haven't, all new members get this offer) to receive a 200% welcome bonus on Bet.2.Day. (note that this word says "Bet.2.Day", not "Betway") behalf.
 
This rather coveted offer is only available for a limited time (no, it seems like it's not), make sure you do not miss it!
 
Players who have taken advantage of this bonus previously enjoyed grateful rewards, use this offer now and triple your deposits.
 
Visit Betway (note that this word says "Betway", not "Bet.2.Day". Confusing, right?) now and claim your bonus.
 
http://www.iultrabestbetday.com/ (this address takes me to Bet2day casino, not Betway, and I'm offered a site with the welcome bonus and not that many other options - unless I download the software. Contact information is nonexistent.)
 
Best Regards,
 
Mark Williams (note that this name is Mark Williams, not Ryan Harding, whom my inbox refers to as the sender.)





I'll be the nice guy here, and give you a lecture (remember: completely free of charge!) on how to write a letter.

- First of all, sign it with your OWN name, not someone else's.
- Secondly, don't lie.
- Thirdly, send it from an address associated with you or your company, not some random name from a random country.
- Fourthly, don't get your facts all mixed up. If you're talking about one particular brand or company, don't confuse it with another one.

I would also suggest that you fire all of these people. They're clearly acting unproffessionally, and your brand will be damaged if you don't deal with it.


You're welcome.

Best Begards,
Darth Vader
 


Jag vet inte om abris@iultrabestbetday.com är rätt adress, som sagt. Men eftersom all spam är sjukt svår att spåra/svara på, så skickade jag det till den enda adress jag hittade, ifallomatt.

Skapandeprocesser

Så här gärna kan man vilja vara kreativ:

Musik
Skapa grunden till en låt i musikprogrammet. Spela in gitarrspåret genom att filma sig själv med mobilkameran (för att både mikrofon och webkamera är trasiga). Föra över videofilen till datorn. Konvertera videofilen till ljudfil. Infoga gitarrspåret i musikprogrammet. Hoppas att datorn inte kraschar under processens gång. Upprepa proceduren med sångspåret.

Animering
Klippa upp ett papper i mindre bitar. Teckna första bildrutan. Hålla papper nummer två framför teckningen, mot en lampa. Teckna nästa bildruta utifrån den första. Upprepa ett hundratal gånger. Fotografera alla teckningar med mobilkameran och försöka få bilderna att passa in rakt över varandra. Leta med ljus och lykta efter en app med vilken man kan göra om foton till video (eftetsom datorn dör om man använder sådana program med för många bilder åt gången). Ladda ner en bildspelsapp och öppna bilderna en åt gången, för att sedan ändra inställningarna på dem för att få en snabb och smidig övergång. Lyckas hyfsat och glädjas åt att det hade kunnat bli en bra filmsnutt med bättre verktyg.

Krångelputtar

Jag har nog inte så mycket tålamod för intriger.

Det är bisarrt hur mycket människor kan säga till varandra genom subtila gester, intetsägande uttryck och obetydliga blickar. Eller sociala koder där innebörden av en och samma handling kan förändras drastiskt av till synes inget skäl alls, beroende på kontexten.

Av något skäl verkar ni allihop ha lärt er hur allt det där hänger ihop. Finns det en handbok att köpa, som jag har missat? Å andra sidan tror jag egentligen inte att det är det som är problemet, jag kan också se det hända, och förstå. Jag kan mycket väl känna av en stämning som förändras. Det kanske bara är jag som har för höga tankar om andras förmåga att tala klarspråk för att tro att de skulle kunna ha såpass mycket i sig, som behöver sägas, utan att de faktiskt säger det. Men visst, varför göra saker på ett effektivt sätt när det går att krångla till det!

Skuldbeläggande i nedstämdhet

Det är väldigt lätt att måla ut svarta får som man skyller sina problem på.

Och jag talar nu inte om tankemönster som "det är statens fel", "det är invandrarnas fel", "det är chefens fel" etc, även om dylika argument (och de egentliga grunderna för dem) också kan vara värda att diskutera, i ett annat sammanhang.

Nej, det jag tänker på är fenomenet som uppstår när en människa mår psykiskt dåligt eller känner sig missnöjd med tillvaron, och försöker lägga all skuld till problemet på något slags felande länk.

"Jag har inga vänner. Hade jag bara haft vänner hade jag mått lika bra som alla andra som har vänner."

"Jag har ingen partner. Om jag bara blev kär i någon som älskar mig tillbaka hade jag varit lycklig."

Etc.

Men det finns ofta inga enkla lösningar. (Nu hävdar jag inte att dessa mål är lätta att uppnå alla gånger, men jag menar att även om man skulle lyckas, så skulle inte problemet automatiskt försvinna. För det är oftast inte just DET som är problemet.) Det är lätt att titta på andra, generalisera, dra slutsatsen att deras liv är bra på grund av allting de har, och att man därmed skulle må bra själv om man bara hade samma saker.

Det stämmer säkert för vissa. Men i många fall är det inte alls en bra idé att generalisera sådär.

Den kemiska obalansen i hjärnan, serotoninbtisten, personlighetsstörningen, stressen eller vad det än är som får dig att må dåligt kommer inte att försvinna helt plötsligt för att du råkar lösa ett helt orelaterat - eller ens ett delvis relaterat - problem. Nog för att det kan vara en viss lättnad om det där man längtat efter plötsligt löser sig, men i många fall resulterar det också i djup besvikelse när personen ifråga inser att "det var ju meningen att jag skulle må bra nu, och det gör jag fortfarande inte", rådvill och med krossade förhoppningar.

Sök för all del det du vill ha, uppnå dina delmål och gläd dig när du lyckas. Fokusera på det som faktiskt är bra, och det som blir ännu bättre, istället för att gräva ner dig i det som inte är fullt så bra. Ibland räcker det att man hittar rätt på en punkt för att man skall få energi nog till att lösa resten av röran också. Men såvida du inte VET att du har mått bra i en viss situation, och sedan genom olyckliga omständigheter förlorat det du hade, så tänk inte att om du bara hade det och det så skulle allt bli fantastiskt. Och risken är stor att du dessutom romantiserar det du tror dig sakna på ett inte helt realistiskt sätt.

Med största sannolikhet är du deprimerad eller missnöjd av helt andra skäl.
Mörkret, till exempel. Eller offermentalitet. Eller något av det jag nämnde ovan.

Men jag vet att det är svårt. Har man något att skylla på, något konkret, så har man i alla fall ett hopp om att lösa problemet. Eller bara helt enkelt något att skylla på. Och det kan vara väldigt skönt när man inte vet vad man skall göra annars.

Konspirationsteorier

Det är fantastiskt med människor som törstar efter kunskap, som suger åt sig information som svampar suger åt sig vatten och som alltid vill ha mer. Underbart är det. Fenomenalt.

Problemet är att det finns väldigt mycket "vetenskap" och "information" som inte är riktigt vetenskaplig. Som stammar ur ett sanningssökande på helt fel grunder.

Sanningen är objektiv. Vetenskapen skall vara neutral. Efterforskning av information bör aldrig ske i syfte att framställa något i en viss dager. Det är VÄLDIGT LÄTT att vinkla allt, precis allt, och få vad som helst trovärdigt. Precis vad som helst. Är vad som helst sant? Nej. Bör man därför tro på all trovärdig information man hör? Nej! Bör man anta att allt man själv tror är sant och att allt stöd man hittar för sina teorier därför måste göra dem ännu sannare? NEJ!

Ja, jag vet, det är jätteintressant att titta på dokumentärer som visar världen i ett helt nytt ljus och ger chockerande bevis för saker du hela tiden anat. Som ger dig en känsla av att det finns ett samband mellan händelser, en osynlig kraft, en gemensam fiende, ett gemensamt mål, en hemlighet som avslöjats bara för dig... eller som dunkar dig i ryggen för dina egna misstankar så att du kan känna att "hah, jag tänkte väl det, vad insiktsfull jag är, och vad lurade alla andra är".

Men detta är också i många fall syftet, det enda syftet, med dessa dokumentärer, artiklar, böcker, gud vet vad. Det finns väldigt många "forskare" som letar efter konspirationer - eller vad de nu letar efter - och som effektivt lyckas "bevisa" för dig att de har rätt. Det handlar då inte om sant eller falskt längre, det handlar om retorik. Om skådespeleri och dikt och förbannad lögn. Även om de själva tror på det de hävdar är sant betyder det inte att de har använt en tillförlitlig vetenskaplig metod för att hitta och framställa sitt material. De är helt enkelt inte tillräckligt självkritiska utan vill bara hitta och ge dig ett enkelt svar.

Vet du vad det liknar? Religion. Så du kan ju fråga dig om det du letar efter i ditt sanningssökande faktiskt är sanning, eller om du bara vill ha något fantastiskt att tro på.

Facebook

Det verkar finnas tre grupper av människor.
1. Facebook? Ja det spelar väl ingen roll.
2. Facebook är jättebra!
3. Jag hatar Facebook.

Eftersom jag tillhör den tredje skall jag inaktivera mitt konto. Det här är varför.

Facebook erbjuder lättillgänglig kommunikation.
Vilket gör att vi blir lata, distanserade och kommunikationen blir ytligare. Människor väljer alltid minsta motståndets väg att gå och med facebook har vi glömt bort att man kan höra av sig till någon personligen. När blev det så svårt?

Facebook ger dig en chans att låta alla se vad du har för viktigt att säga.
Newsflash: allt du har att säga är inte viktigt, och framför allt är det inte viktigt för alla andra. Det finns till en viktig poäng med att bevara en personlig kommunikation, och det är att du kan anpassa innehållet efter sällskapet. Visst vill du kanske berätta för världen hur lycklig du är över din nya pojkvän, men tro mig, 90% av dina facebookkompisar kommer inte att bry sig över huvud taget. Att du ändå kan säga det - och det åtminstone utåt sett ser ut som om du säger det till en massa människor som utåt sett är dina "vänner" - invaggar dig i en känsla av oantastlighet, av makt, av att ditt liv är jätteintressant och viktigt. Vilket i sin tur göder din egocentrism.

Facebook ger dig friheten att uttrycka dina tankar och åsikter.
Vad hände med integriteten? Finns det kanske en poäng med att inte säga allt man kommer att tänka på till precis vem som helst? Ja, jag vet att alla inte har "vem som helst" på sina vännerlistor, men de allra flesta har väldigt olika typer av relationer som de umgås med på olika sätt. Jag skulle aldrig sitta och berätta hemligheter för mina vänner i mina föräldrars sällskap, men ändå är det precis vad facebook får människor att göra. Så fort du skrivit något kan vem som helst se det. Du blir inte bara egocentrisk, du tappar även all självrespekt, taktfullhet, social kompetens.

Facebook ger dig möjligheten att hålla kontakten med gamla vänner.
Vilket skapar en falsk tro att du måste komma ihåg att bli vän med varenda människa du någonsin känt/jobbat med/sprungit på på en fest. Och framför allt att du måste veta vad de gör, var de är, hur långt de har kommit i livet. Jag tror knappast att du skulle lida av att inte ha någon kontakt alls med den där tjejen du gick i mellanstadiet med. Eller den där killen som du egentligen inte tyckte var så snygg på krogen i fredags. Eller att du vill veta vad din mormor gör varje dag.

Facebook knyter samman människor över hela världen.
Vilket ger en falsk bild av att du borde. Hela facebook är utformat så; det heter inte "ytliga bekanta" - det heter "vänner". Du får möjligheten att "gilla" saker, och alla andra kan se vad du gillar och ni kan glädjas åt att ni gillar det gemensamt (och "ogilla" finns inte - det ger ett negativt intryck för alla parter). Att ha vänner blir en hetsjakt, att få så många människor som möjligt att se dina tankar, visa intresse för ditt privatliv, gilla allt du gör... finns det något som påminner om det kanske? Justja, reklam. Internet har gjort människan, den enskilde individen, till en produkt som måste säljas, och även du själv tappar till slut bort ditt eget värde. Därför försöker du ha kontakt med så många som möjligt utan att du egentligen bryr dig om vilka du själv trivs med. Därför struntar du i din egen integritet och spyr ur dig ditt inre för att uppröra eller få uppskattning - inte som vän, som individ, utan som ett intressant objekt. Till slut formar du även "ditt inre" efter vad många tycks uppskatta, istället för att inse att det inte spelar någon jävla roll om någon trycker "gilla" eller inte, eller ens läser vad du skriver.

Bloggarna är ett ännu värre exempel på detta, men inte alla bloggar - bara fenomenet, bilden de ger av att du KAN nå ut och därför också borde. Når du ut till tillräckligt många blir du belönad och du kan använda din blogg som reklampelare. Fantastiskt.


Facebook står för så mycket som jag föraktar hos mänskligheten.


Facebook skapar lathet, egocentrism, megalomani, tomma relationer, brist på integritet och individualitet, krossar totalt vett och ettikett, ger en skev världsbild...

Ja jag generaliserar. Ja jag kanske bara är bitter för att jag inte orkar se alla mina "vänner" statusuppdatera om hur jävla glada de är hela tiden. Ja jag vet att man kan välja sina egna vänner, anpassa sitt newsfeed, inte måste falla in i samma spår som alla andra, et cetera. Men det ovanstående är inget jag har hittat på, och även om det bara sker i en liten skala för väldigt många så är människan funtad så att hon påverkas av sin omgivning och av hur saker och ting framställs. Och facebook påverkar väldigt många på det här sättet.

Därför väljer jag att inte bara anpassa mitt eget användande, utan att ta avstånd och inaktivera mitt konto. Jag gör det säkert till stor del för att bevisa något för mig själv. För att inte bara vara ord utan även handling. För att ge en symbolisk stuns bakom mina ord, även om det kanske bara är tillfälligt. Men om inte annat skulle jag ju vara en hycklare om jag uppdaterade min status med "jag hatar facebook", på facebook, utan att göra något åt det.

Kärlek

Tänk dig att om tjugo år kunna berätta för dina barn om hur livets strapatser slutligen ledde till den sanna kärleken och din rätta väg i livet. Tänk dig att berätta om hur du hittade hem, fann din familj och äntligen blev lycklig.

Tänk dig nu att bilden raseras av att du egentligen inte alls ville ha barn. Av att livets strapatser inte gav dig den magiska vägvisare du behövde för att hitta "din väg" - livet var bara ett virrvarr av val, och det fortsatte det att vara i all oändlighet. Tänk dig att kärleken inte var ett magiskt svar på en outtalad fråga, att hemlängtan aldrig försvann oavsett vart du tog dig, och att du aldrig, aldrig kände dig helt lycklig.

Vissa saker är svåra att prata om, vissa saker är det ingen som berör utöver de berörda. Kanske är det något de flesta inte ens reflekterar över, och gör de det kanske de inte alls ser på det på samma sätt som jag. Men var är de magiska svaren när man behöver dem? När försvinner tvivlet?

Ett virrvarr av intryck

Jag ser färger överallt. Det är som att leva i en målning.
Världen är inte längre enfärgad och skuggad, den är randig.

Snön är inte vit och grå, den är ljusockra och kadmiumgul och -röd, med inslag av ultramarin- och koboltblå.

Alla dofter ger minnesbilder, alla ljud bildar musik.

Jag vill bara blunda och spy.

Intelligent cynism

Är det smart att ständigt tänka på domedagen?

Akvarell, A4.


Omtanke

Jag känner kanske för mycket och alldeles för lätt. Även om jag inte kan styra hur jag känner måste jag komma ihåg att det inte nödvändigtvis finns någon grund - hos mig - för känslorna. Jag behöver inte leta efter orsaken i mig själv, för det kanske inte är något i mitt liv som är fel. Är jag ledsen behöver det inte betyda att min värld rasar samman. Det behöver inte innebära något mer än att jag är ledsen.

Och det är okej att jag känner empati för andra utan att jag försöker identifiera mig med ekot av deras sorg, och jag måste inte ha något lika hemskt som de att sörja för, för att kunna sörja för dem.
Idag är jag inte ledsen för att jag mår dåligt - idag är jag ledsen för dig.

Ni finns i mina tankar, även om jag inte räcker till.

Du mot världen

Jag springer nästan dagligen på någon som tycker att den där artigt kyliga svenska attityden, den är ju förjävlig. Människor som hävdar att det är tragiskt att ingen vågar engagera sig, verkligen undra hur människor mår, istället för att bara slänga ur sig frågan sådär i förbifarten. Som uppmanar alla andra att vakna upp ur den bistra dvalan av distanstagande och kramas, bry sig, prata med personen bredvid i bussen.

Jag undrar hur många av dessa känslosamma som inte skriver lika mycket om sig själva som sina medmänniskor, och jag undrar om inte alla de där kyligt avståndstagande individerna i det kyligt avskärmade Sverige inte någon gång har tänkt samma tankar som de känslosamma tänker.

Det låter ibland som om vi borde vara rädda för att människor kommer att avskärma sig helt och stänga av alla sina känslor, men alla är ju lika rädda för det och beklagar sig över det överallt, så varför skulle det hända? Som alltid kommer det väl att bli värre innan det blir bättre, men som dessa ljushuvuden så ofta påpekar; vi har ett behov av att uttrycka våra känslor. Och det kommer vi också att göra, även om det inte är i enlighet med alla sociala regler.

Jag är alltså inte särskilt upprörd över att ingen ber mig att redogöra för min psykiska hälsa när jag sätter mig på bussen. Jag är inte heller så upprörd över att människor försöker uttrycka sin frustration över att samhället är för känslokallt - egentligen älskar jag passionen och egentligen skulle jag kunna skrika ut samma frustration. Jag tycker bara att det är onödigt att dessa känslosamma människor får det att låta som om de är så unika i sina tankegångar, som om de ensamma bedrev en kamp emot ett omänskligt och hårt samhälle där alla bara hatar dem. Det om något är väl att avskärma känslomässigt sig från sina medmänniskor.

The kindness of strangers?

En kvinna satt och grät på bushållplatsen.

Hon pratade i sin mobiltelefon med någon om sin resa till Gränna, som tydligen var ett stort misstag, och om hur snett allting hade gått. Mitt under samtalet brast hon ut i förtvivlad gråt. Det var ganska förfärligt att se - inte för att hon visade sin svaghet, utan för att det är så ovanligt att människor gör det. Det kändes bara främmande och bakvänt, så jag satt där handfallen.

Den upprivna kvinnan avslutade samtalet och bussen kom, och innan jag klev på gick jag fram och frågade om jag kunde göra något för henne. Hon såg på mig med en blick som om någon hade rivit sönder hennes själ, men samtidigt med en tacksamhet som om jag erbjudit mig att kasta mig framför ett tåg för henne. Med orden "nej, ett nytt liv kanske.. men tack för att du frågade" log hon och steg in i bussen.

Hon kan förstås ha varit artig och egentligen hatat mig smyg för att jag inte lät henne vara ifred, men det såg inte alls ut så. Snarare verkade det som om hon faktiskt blev genuint glad över att jag brydde mig, och förvånad över att jag inte bara tyckte synd om henne på avstånd utan faktiskt skred till handling. Inte mycket till handling förvisso, men jag räckte ut en hjälpande hand, och det var mer än andra bestörta åskådare gjorde.

Det är inte mitt fel att en främmande kvinna sitter mitt emot mig och gråter. Det är inte jag som har begått hennes misstag, och det är inte jag som har sårat henne. Det ingen som ålägger mig att hjälpa henne och hon kommer inte att komma ihåg mig för att jag inte gör det. Hon klarar sig förmodligen på egen hand, och behöver hon hjälp är det upp till henne att be om den.

...?!

Jag är lite less på all kylighet.
Visst berörs man egentligen av människor som är så förkrossade att de inte ens försöker låta bli att visa det? Visst förstår man att det kan kännas som en nattsvart återvändsgränd när man är i en främmande stad, ensam, med minnen av sådant man bittert ångrar och inget hopp om förlåtelse? Visst inser man att man i det läget kan behöva lite uppmuntran, vänlighet och stöd, och visst inser man att det inte är något man då gärna frågar efter! Visst vill man hjälpa, men när man inte vet hur blir situationen bara obekväm.

Varför känns det så konstigt att göra något bra för en annan människa?

Jag säger inte att jag vill att människor skall gå och vräka ur sig sina problem för hela världen, gråta öppet på gator och torg för ingenting och kasta sig i främlingars armar. Men i vissa situationer är det så uppenbart att det inte krävs mycket ansträngning för att ge en större glädje, och i de situationerna vill inte jag sitta stillatigande och försynt titta på den som gråter, med sympati som blandas med avsmak för att det får mig att må dåligt utan att jag gör något åt det. Det är detta förebrående medlidande som syns i alla villrådiga, förbipasserande ansikten, och det äcklar mig.

Jag tycker om att jag bir berörd - att jag vill skratta med den som skrattar och gråta med den som förtvivlar - men jag hatar världen för att den inte har lärt mig att det är okej. Det borde vara ett verktyg för att förstå och kunna hjälpa, men det blir bara en spegel som jag måste täcka över för att den får alla andra att känna sig illa till mods, för att de inte vet hur de skall hantera det, för att världen inte lär oss att främlingar också är människor.

Innerst inne tror jag att det är ett grovt brott mot allt som är gott och ädelt, att tvinga sig själv att stänga av istället för att uppleva och ta konsekvenserna av varje ögonblick.


Irritation, yin och yang

Idioter.

Jag blir mörkrädd när jag läser... nästan vad jag än läser, faktiskt. Det är en helt godtycklig användning av alla olika skiljetecken, tempusformer, pronomen, sär- och ihopskrivningar - och inte minst bokstäver - överallt! Inte ens i offentliga texter anstränger man sig längre för att språket åtminstone skall vara korrekt. Jag skulle kunna säga att "ja men det finns ju faktiskt de som lider av dyslexi, som inte har lärt sig något i skolan eller som blev mobbade.." men JAG SKITER I! Skall man skriva så skall man för tusan skriva korrekt, i den mån det är möjligt. Och jag har svårt att tro att 90 % av alla forumskribenter, bloggare, författare (självutnämnda poeter, haha!) och andra människor lider av svår och obotlig dyslexi plötsligt.

Det finns så otroligt många förnuftiga skäl till varför man skall bevara språket och uttrycka sig precist. Men det var inte det jag tänkte skriva om!

Alla politiskt engagerade kommunister, nazister, djurrättsaktivister, feminister, [fancypancy ord]-ister; är ni blinda?
Mitt intryck av människor är att de som brinner mest för sin ideologi också är de som är mest benägna att ignorera andra människors svagheter. Visst är ni bra på att peka ut samhällets nuvarande brister, men någonstans på vägen i er vackra Plan (och ingen kan riktigt definiera var eller hur!) försvinner plötsligt pöbelns dumhet, svaghet, själviskhet, lathet, korttänkthet och brist på disciplin, och alla lever i harmoni i ett perfekt utformat system där ingenting kan gå fel. Tror ni verkligen att den lågutbildade, tråkiga och självcentrerade medelklassen plötsligt kommer att sluta hänge sig åt bekväma nöjen och sträva efter lättillgänglig och kortsiktig tillfredsställelse - tror ni verkligen att människor kommer att byggas om genetiskt och mentalt från grunden - bara för att ni får det styrelseskick, den ekonomiska plan eller, vad vet jag, den kulturella homogenitet, alternativt mångfald, ni vill ha? Ni tror fel! FEL!

Det jag egentligen tänkte på var nog att i de flesta ideologier är målet något slags himmelrike av perfektion. Den yttersta strävan är att göra världen till ett mekaniskt under där varje person är en kugge i ett välsmort och felfritt urverk, som ett land i fred där får och vargar går hand i hand och sjunger kumbaya under regnbågarna, där allt är myspys och inget lidande finns... man tänker att allt skall vara bäst, helt enkelt. Men för det första finns det inget som är objektivt "bäst", varför hela idén faller på att människor har olika värderingar i sakfrågor, och för det andra finns inte ens ett subjektivt "bäst" om det inte finns ett subjektivt "sämst", varför hela idén faller på att världen aldrig kan vara helt och hållet bra, alls.

Jag har nog gett upp idén om att man bör sträva efter att maximera välbefinnandet och minimera lidandet, som idé. Givetvis kan man sträva efter det (man lär ändå aldrig kunna eliminera allt lidande), men att det faktiskt skulle vara ett filosofiskt högre mål har jag svårt att svälja. Det känns mest som ett slags västerländskt frosseri och ett ignorant förnekande av konsekvenser.

Jag tror inte att människor någonsin kommer att sluta vara idioter. Jag tror inte att pöbeln någonsin kommer att lägga ner mer energi på att vårda språket. Jag tror inte att man någonsin kommer att få ett samhälle där alla är lyckliga, där alla har det lika bra och har samma goda förutsättningar. Varför skulle det hända? Däremot kan man kanske se till att göra med samhället som andra djur gör; låta de bäst lämpade styra och se till att hålla de sämst begåvade på botten av hierarkin. Ingen tjänar på att en talanglös, outbildad och fysiskt nedgången idiot får lika mycket uppmärksamhet och auktoritet som sin flitiga, intelligenta och kompetenta motsvarighet, hur jämlikt och humant det än är. Faktiskt.

Sedan får språkförnekarna gärna hålla käften ändå, och låta bli att förstöra språket för alla andra.

Random sms.
Det skär i ögonen och smärtar ända in i själen!

Tillägg

För att förklara mig ytterligare (vilket var precis vad jag hoppades slippa):

Nej, jag hatar er inte.
Ni är inte föraktans- eller avskyvärda. Det är inte främst ert agerande som är felaktigt; att ni stjäl energi gör er inte till dåliga människor.

Det är jag som är psykiskt instabil.
Jag har inte kapaciteten att vara centrum i era liv, och jag kan inte frälsa er ifrån ondo. Jag har inte hur mycket resurser som helst, men det är mitt fel, inte ert.
Det är inte du, det är jag.

Jag ber så jävla mycket om ursäkt för att jag är så egocentrisk.

Tidigare inlägg
RSS 2.0