Life's a game

 
 

As we move into the world we face
Anger and pain and disgrace
A life of danger and adventure lies ahead of us

  We might be silenced, but we're gonna shout
we might be defeated but we'll find our way out
never surrender and never bow down
to an unworthy crown

  And endless hours of no reward
of fighting for justice and order restored
will not make us tired we'll only have more time to sharpen our sword

   A broken system and broken hearts
but we'll be ready when it falls apart
and we'll be standing when the smoke has settled
and the fighting starts

For truth for glory
for what's right, for the story
for loot for loot for loot!

For life, for elation
for procrastination
for loot for loot for loot for loot!

Rökning, rökare och att vara sig själv

Eftersom jag inte har rökt på snart två veckor, och istället läst allt jag kommit över om det, är kanske det här ett passande tillfälle att ta upp ämnet.
 
Det här är vad rökning INTE är:
En smutsig ovana.
 
Det här är vad rökning ÄR:
Ett beroende. Som man visserligen blir smutsig av.
 
Jag kan inte påstå att jag är en expert på de neurofysiologiska aspekterna, de faktiska hälsoriskerna eller ens det psykologiska beroendet. Jag är inte utbildad inom ämnet, och har aldrig frågat vare sig läkare, psykiatriker eller psykologer om hur rökningen påverkar min hälsa. Men jag är beroende av nikotin, och jag har läst om vad det innebär, och funderat på det jag redan visste. Det här är vad jag kommit fram till.
 
Hör och häpna:
Nikotin är beroendeframkallande!
 
 
Cigaretter är äckliga. Cigaretter ger ingen njutning, avkoppling, energi, trygghet, eller någon annan effekt som rökare röker för att få. Om du har rökt bara en cigarett i ditt liv, så vet du detta. Är du rökare, däremot, lär du inte hålla med. Varför?
 
Jo, för att när kroppen lider brist på något, så skickar den signaler om att vi är sugna på vad det än är som gör att vi får i oss ämnet. När vi väl förtär detta så signalerar kroppen att mmm, det var gott, och vi belönas för att ha gjort som vi blev tillsagda. Allt för att vi skall kunna indoktrineras till att överleva. Detsamma gäller dock för beroendeframkallande ämnen.
 
Nu är det lätt att tro att eftersom något är beroendeframkallande, måste det också ge en viss positiv effekt på brukaren redan från början. Men det är fel, och tror du att det är varför människor röker så är du förmodligen en smygrökande tonåring som fortfarande väntar på att det skall kännas annorlunda.
 
Det som händer är att nikotin liknar de signalsubstanser vi redan har, och därför kan binda till samma receptorer i hjärnan. När du röker får du alltså ett överskott av nikotin, och för att hantera detta bildar hjärnan fler receptorer. När cigaretten så är släckt börjar nikotinet gå ur kroppen, och överskottet försvinner, men eftersom receptorerna är kvar registrerar kroppen det som ett underskott. Den signalerar därför att den lider brist på nikotin, och du blir röksugen. Den enda positiva effekten en cigarett har (i princip), är att den lindrar den brist som kroppen skriker åt dig att du måste hantera, som föregående cigarett skapade.
 
Cigaretten skapar alltså en brist, och tillfredsställer den sedan delvis, vilket gör att du förknippar cigaretter med något positivt. För när du inte röker lider du. Det är ungefär som att du är en fri man, men ändå betalar en slavdrivare för att låta bli att piska dig. Han har aldrig piskat dig förut, men när du betalar honom väntar han i tio minuter, och börjar sedan piska dig. Du betalar igen, och slavdrivaren håller upp med piskandet, vilket känns som en enorm befrielse i kontrast till smärtan du kände alldeles nyss. Skulle du senare i livet sluta köpa dessa små pauser kommer slavdrivaren fortsätta piska dig i veckor, eller till och med månader, innan han tröttnar och försvinner för gott.
 
Detta är skälet till att det är så svårt att sluta. Vi blir helt enkelt bestraffade när vi inte röker, och kroppen tjatar på oss att vi måste tillföra mer nikotin. Det är mycket lättare i en sådan situation att bara skjuta upp beslutet i tio minuter och få en sista paus från eländet, än att sluta. Eller att säga att "man lever ju bara en gång" och helt enkelt aldrig ta tag i det.

Det tar sex till tolv veckor för de överflödiga nikotinreceptorerna att försvinna. Skulle du vilja känna dig hungrig i sex till tolv veckor? Törstig? Kissnödig? Att du vet att du inte kommer att dö av det gör det inte mindre påfrestande.
 
 
Det svåraste dilemmat är dock inte det fysiska nikotinbehovet och abstinensbesvären, utan den egna sinnebilden av rökning. Det är lätt att som rökare skapa sig en uppfattning om rökning som är något glorifierad, och känna en stark tillhörighet med identiteten "rökare". Vet du varför?

För att DU, icke-rökare, hela tiden tjatar om att vi är dåliga människor!

Det är såklart bara en liten del av kakan, kanske till och med bara en ursäkt rökare använder sig av för att få röka. Jag förstår att du som anhörig är bekymrad över att jag uppenbarligen medvetet förstör min egen hälsa. Och jag uppskattar din omtanke, men vissa av dina metoder ger tyvärr en effekt som är den motsatta av vad du vill uppnå. Nikotinberoendet kan upplevas som väldigt starkt, speciellt i stressande situationer. När du tjatar om att jag är en dålig människa känner jag mig stressad. Och vill röka.
 
Och för dig som faktiskt tror att rökare är sämre än icke-rökare...
Låt mig göra en sak klart för dig. En rökare är inte en dålig människa. En rökare är inte ens nödvändigtvis en svag, lättlurad eller korkad människa. Eftersom cigaretter är äckliga och inte ger någon omedebar positiv effekt, utan snarare gör oss illamående, finns det ingen normalt funtad tonåring som instinktivt tänker "oh shit, det här är ju definitivt något jag kommer att bli beroende av, bäst att jag slutar!". Och eftersom nikotinberoendet ökar långsamt, och många rökare aldrig har varit beroende av något annat, kan man kanske inte ens identifiera det som ett beroende innan det är för sent. Många nybörjare, som "kan sluta när som helst", är bara storrökare som inte vet om det än.
 
 
 

Det här är faktan man har att gå på.
"Rökning dödar!" - men det finns väldigt många rökare, som lever. En cigarett kan knappast döda.
"Rökning är äckligt!" - men det finns väldigt många rökare. Något måste jag ju missa om jag låter bli.
"Rökning är beroendeframkallande!" - men det finns väldigt många rökare som bara röker ibland. Och eftersom jag kan sluta när som helst, måste jag vara immun.
"Rökning är töntigt!" - men det finns häftiga personer som röker i nästan alla filmer, serier, spel, yrken, etcetera. Alltså måste rökning vara positivt även för häftiga individer.
 
 
I början är det svårt att förknippa den lilla tomhetskänslan och frustrationen med cigaretterna, för cigaretterna påverkar dig inte. Men så märker du att tar du en cigarett så försvinner tomhetskänslan. Den naturliga slutsatsen här är inte "jag är beroende", speciellt inte om du aldrig har varit beroende förut och inte vet hur det känns. Den naturliga slutsatsen är "jag känner mig lite nere just nu, men cigaretter får mig att må bättre". Eller "jag är lite stressad just nu, men cigaretter får mig att slappna av". Och eftersom du kan sluta när som helst, och cigaretter inte påverkar dig egentligen, och eftersom du inte kommer att bli beroende, och eftersom du är ung och odödlig och bara har en jobbig period just nu, fortsätter du röka. Speciellt när hela omgivningen säger att din upplevelse är inkorrekt och att du inte får röka. För att du inte får.
 
Det är sant att inte alla människor fastnar för rökning. Men du är en idiot om du tror att den skiljande faktorn är personens styrka eller intelligens. Det finns gott om människor som är både starka och intelligenta, som röker hela livet. Det finns alltså saker som påverkar sannolikheten för att du skall fastna, men styrka och intelligens är inte de sakerna.
 

Det här är alltså dilemmat. En rökare är sannolikt lika stark och intelligent som vem som helst. Han vet om detta. Han vet också om att han älskar sina cigaretter. Omgivningen hävdar att detta gör honom svag, men han vet att det inte är sant. Alltså måste omgivningen ha fel.
 
Hela livet, varje dag, måste han sedan försvara sin "livsstil". Han vet att det är dumt att röka och tycker kanske själv att han är svag som inte kan sluta. Men han vet också att han inte har lägre intelligens än sin icke-rökande vän, men röker ändå. Och icke-rökaren, som i alla andra aspekter är ganska viljesvag, har mage att hävda att rökaren är svag. Trots att icke-rökaren inte vilket helvete rökaren måste gå igenom när han försöker sluta.
 
Rökaren vet förmodligen om att han är beroende. Men eftersom han är en intelligent person och dessutom ganska stark, måste han (inte minst för sig själv) förklara varför han inte vill sluta röka, trots att han inte är för dum eller för svag. Starka personer kan bryta ett beroende, kanske han tänker. Och intelligenta personer gör ju vad som är bäst för dem. Eftersom han nu inte vill sluta röka, måste det betyda att det finns andra skäl till att han gör det. Det måste det finnas, eftersom alternativet är att han är dum och svag, och det är han inte.
 
Så rökaren tvingas förklara för idioten att han kanske är beroende, men cigaretterna får honom att slappna av. Eller njuta mer av livet. Eller koncentrera sig. Eller smakar gott. Eller något annat dumt som kanske förvisso är sant för rökaren, men bara på grund av att han redan röker.
 
 
Dessutom blir rökaren varje dag utsatt för stigmatiseringen av rökare. Han tvingas må dåligt på många offentliga platser, ses ner på av vänner och familj, och i många fall har han till och med behövt smyga med sin "ovana", och skämts för den. Notera att jag inte tycker att det är fel av omgivningen att tycka illa om rökare (för att de luktar illa, till exempel), eller att begränsa platserna på vilka det är tillåtet att röka. Men effekten av detta är att du som rökare ständigt blir påmind om att du är en rökare. Du tvingas identifiera dig personligen med rökningen, för den skiljer dig så tydligt åt från alla andra.
 
På jobbet blir du påmind om det varje gång du har rast, och måste gå ut. På busshållplatsen blir du påmind om det när du måste stå ute i regnet för att väntkuren är rökfri. På restraurangen blir du påmind om det när ditt rökfria sällskap tycks njuta av måltiden, medan du bara vill att den skall vara över så att du får röka. På besök hos andra blir du påmind om det när du måste ursäkta dig för att ta ett bloss. Till och med hemma blir du påmind om det, när någon besökare anmärker på hur illa det luktar, eller du måste ändra dina dagliga rökrutiner för att visa hänsyn. Du blir som en annan person - någon med en annan smak- och luktupplevelse än andra människor. Någon med andra rutiner än andra människor. Någon med andra utgifter, städvanor, klädinköp, hungerkänslor och semesterdrömmar, än andra människor. Och eftersom du år efter år tvingas in i rollen som "rökare", blir det snart en viktig del av din identitet.
 
Det är väldigt svårt att göra något i flera år utan att börja acceptera det, eller till och med lära sig att tycka om det. Hjärnan har bra försvarmekanismer mot ihållande självförakt.
 
Jag tror att det är därför många rökare tycker om att vara rökare.
 
Jag har hört många icke-rökare säga att "ingen rökare vill vara rökare". Men det vill de. Kanske bara för att de tvingats lura sig själva att de vill det, för att skydda sig från självföraktet, men oavsett om det är inbillning eller inte så vill de röka, och de vill vara rökare. Inte alla naturligtvis, men jag känner många som ser det så. Jag var en av dem.
 
Nu när jag inte har rökt på ett tag har jag ifrågasatt varför jag egentligen vill röka. Det här är min för- och nackdelslista:
 
FÖRDELAR MED ATT SLUTA
- Jag känner mer smak och lukt.
- Det är lättare att andas, trots förkylningshostan.
- Jag sparar pengar.
- Jag minskar risken för fruktansvärda sjukdomar.
- Jag blir fri från ett självpåtvingat slaveri.
- Det blir inte aska överallt.
- Jag slipper bränna sönder kläderna.
- Brandrisken minskar.
- Jag kommer att slippa det eviga röksuget.
- Jag kommer att ha mer energi.
- Immunförsvaret blir bättre.
- Etcetera. Etcetera.
 
NACKDELAR MED ATT SLUTA
- Jag har abstinensbesvär som jag inte får lindra.
- Jag måste intala mig att jag ljugit för mig själv.
 
Du kanske tycker att jag är en idiot, men valet är svårt för mig.
 
Följande saker är vad jag har intalat mig själv i fyra år:
Jag är en rökare. Det är mysigt att röka. Det är gott att röka. Det är socialt att röka. Jag är en rökare. Cigaretterna är guldkanten på vardagen. Det är avslappnande att röka. Rökningen gör kaffepauserna mer värdefulla. Rökare är konstnärliga och häftiga. Jag vill ändå inte leva tills jag blir gammal. Icke-rökare är tråkiga moraltanter. Cigaretten är min enda pålitliga vän och tröst. Jag är en rökare. Jag är en rökare. Jag är en rökare.
 
 
Varje dag.
I fyra år.
För att inte bryta samman en gång i timmen, för att jag röker mot bättre vetande.
För att jag inte annars kunnat förklara mig för mina föräldrar, varje gång jag träffar dem. För att jag inte annars kunnat försvara valet att gå ut i regnet när det är trevligare i fikarummet på jobbet. För att jag inte annars kunnat med att veta att jag långsamt tar livet av mig. För att jag inte vill vara en slav.
Eftersom tankens kraft är kraftfull, är dessa tankebanor ganska djupt inrotade nu. De är därför skälet till att jag inte vill sluta. Den fysiska abstinensen och röksuget som följer triggar bara igång tankarna.
 
Jag tror att det är lätt att sluta röka.
 

Jag tror att om jag bara tänker på rätt sätt, så kommer inte ens det fysiska beroendet att vara jobbigt. Jag tror att om jag bara indoktrinerar mig i att tänka att jag är glad att jag har slutat röka, så kommer jag att vara glad att jag har slutat röka.
 
Jag tror att enda skälet till att det är svårt, är att jag intalar mig att jag ger upp något viktigt. Att jag ger avkall på något som jag egentligen vill ha. Att jag överger något som gett mig styrka. Att jag kommer att sakna morgoncigaretten, cigaretten till kaffet, efter maten, efter ett gräl, i solskenet till en öl.
 
 
Försök själv att tänka dig hur det skulle kännas om du insåg att du måste sluta göra det som du anser gör dig till dig, något som du älskat att göra och som du mått bra av. Att någon berättar för dig att det bara är en illusion att du älskat det, mått bra av det och att det varit en del av din personlighet, gör det inte lättare att bryta illusionen. Det kanske till och med bara gör dig mer benägen att försvara den.
 
Jag är säker på att jag kan sluta röka, och att jag kommer att vara evigt glad att jag gjorde det, om jag gör det. Jag mår redan bättre fysiskt, efter att inte ha rökt på ett par veckor. Det fysiska röksuget är inte ens särskilt jobbigt. (Jag trodde att det var det, men sedan insåg jag att det bara var för att jag plågade mig själv mentalt som jag led.)
 
Men jag vill ändå inte sluta röka.
 
Tänk på det, innan du säger att jag är äcklig, svag eller dum i huvudet.
Innan du säger att tankemönster inte påverkar något.
Innan du tar en cigarett i tron att den inte påverkar dig.
Innan du tänker att din vilja faktiskt är din vilja.

Passion

Även om allt går åt helvete så måste jag uppleva det. Jag har inget annat val.
Det är det här jag lever för. Det är det här som gör att det är värt att överleva.
För att få leva.

Skapande

Jag är rädd för konsten.

Rädd för att inte kunna fånga den, för att kvävas av den, för att brinna för varmt och för snabbt och gå under i lågorna. För att känna prestationsångesten gripa tag och aldrig släppa mig, aldrig någonsin. För att veta precis vad jag kan göra - nej, måste göra - och inte kunna. Eller att kunna, men inte veta vad.


Samtidigt är skapandet helt magiskt.

Det är som ett utomstående väsen man vill och måste fånga, och när man inte kan eller orkar så plågas man sönder och samman tills man lyckas, för man vet inte vart man skall ta vägen utan det. Och när man väl lyckas är det som om allt faller på plats, i alla fall i det enda ögonblicket.

Det är en bitterljuv kärlekshistoria, en eld av passion - av smärta, av otrolig värme och skönhet - som bränner och förtär om man inte lyckas fånga den, och utan den fryser man ihjäl. Det är melankoliskt, ångestframkallande och euforiskt. Det ger panik och klaustrofobi, lugn och frihet. Det är mitt hjärta, min själ, mitt syre och ett öppet sår, det är allt. Det är väldigt ömtåligt, och jag måste bevara det, skydda det, men utan att kväva det.

Det är oerhört ensamt. En oändlig, uttröttande och personlig kamp som ingen annan har vunnit förut, där det inte går att lära sig av andras misstag eller luta sig mot deras övertygelse hela vägen, för deras strider utkämpas på helt andra slagfält. Ingen kan helt förstå förrän man vunnit en seger - man förstår inte ens själv - för segern är att upptäcka, beskriva, nå ut, och bjuda in. Det man slåss för är att uppnå det. Att komma över de inre blockeringarna, kluvenheten, ovissheten, den otroliga meningslösheten och ångesten över att inte veta vad man skall säga, eller hur.

Man är dömd till att vara fångad i sig själv och bara i flyktiga ögonblick finna lugnet, tryggheten och kontakten med någon annan. Men när man väl lyckas är hela världen ens hem och man kan bjuda in varenda människa i sin själ.

Så jag är lite rädd för konsten. Men jag vill inte dämpa passionen, för utan den är jag inte hel.


Det handlar inte om att leva och dö för konsten.
Det handlar om att leva för konsten, eller dö.



Jag må vara romantisk eller melodramatisk, en drömmare eller en idiot.
Men jag måste försöka beskriva vad som bultar våldsamt i bröstet och far runt med ljusets hastighet i huvudet, när det för en gångs skull är stilla nog för att låta sig fångas, om än bara tillfälligt, om än bara delvis.

Är det hållbart? Det spelar ingen roll.
Jag lever här och nu, i passionen, som gör varje kamp värd såren de ger.
Jag är rädd för konsten. För att inte kunna fånga den, för att kvävas av

den, för att brinna för varmt och för snabbt och gå under i lågorna. För

att känna prestationsångesten gripa tag och aldrig släppa mig, aldrig

någonsin. För att veta precis hur jag kan göra - nej, MÅSTE göra - och

inte kunna. Eller att kunna, men inte veta vad.

Samtidigt är skapandet helt magiskt.
Det är som ett utomstående väsen man vill och måste fånga, och när man

inte kan eller orkar så plågas man sönder och samman tills man lyckas,

för man vet inte vart man skall ta vägen utan det.
Och när man väl lyckas är det som om allt faller på plats, i alla fall i

det enda ögonblicket.
Det är en eld av passion och av brännande smärta och otrolig värme och

skönhet.


Det är en bitterljuv kärlekshistoria, en brinnande eld som bränner och

förtär om man inte lyckas fånga den, och utan den fryser man ihjäl.

Det är bitterljuvt, melankoliskt, ångestframkallande och euforiskt. Det

ger panik och klaustrofobi och lugn och frihet. Det är allt.

Det handlar inte om att leva och dö för konsten. Det handlar om att leva

för konsten, eller dö.

Det är mitt hjärta. Det är ett öppet sår. Det är väldigt ömtåligt, och

jag måste bevara det, skydda det, men utan att kväva det.
Passionen, integriteten och uttrycket.

Det är oerhört ensamt. En oändlig, uttröttande och personlig kamp som

ingen annan har vunnit förut, för varje kamp är unik. Man kan därför inte

lära sig av andras misstag eller luta sig mot deras övertygelse, för

deras strider utkämpas på helt andra slagfält. Ingen kan helt förstå

förrän man vunnit en seger, för segern är att nå ut, och bjuda in. Kampen

är att nå dit, att komma över de inre blockeringarna, kluvenheten,

ovissheten, den otroliga meningslösheten och ångesten över att inte veta

vad man skall säga, eller hur.

Så man är dömd till att vara fången i sig själv och bara i flyktiga

ögonblick finna lugnet, tryggheten och kontakten med någon annan. Men när

man väl lyckas är hela världen ens hem och man kan bjuda in varenda

människa i sin själ.

Ny kamera, nya perspektiv

Nikon EM

Ibland känns det som om livet stagnerar alldeles. Då är det bra att se sig om efter nya perspektiv, nya infallsvinklar. Andra människor kan vara oerhört bra på att förse en med detta.

Ja, man måste utmana sig själv. Vad andra åstadkommer, vilka gränser de överskrider och vilka strider de utkämpar är ganska irrelevant; ditt liv är bara ditt och du har dina egna unika möjligheter och hinder. Men ibland hittar man precis rätt personer för att uppmuntra, utmana och inspirera en. Som kan bidra med den där extra som behövs för att man skall ta sig ut ur sin bubbla, låsa upp sina dörrar och våga sig ut i sitt eget liv. Behåll din integritet och din egen livsgnista, men låt dina gränser testas, och tillåt dig själv att åka snålskjuts på andras kunskap och deras lika unika erfarenheter. Och inte minst deras hjälp.

Man vet aldrig vart vägen leder i slutändan. För min egen del skulle jag aldrig någonsin vilja veta; det är det man hittar på vägen, de nya överraskningar man upptäcker, de vägskäl man ställs inför, som är det intressanta.

Jag har nästan bara fotograferat digitalt, men jag saknar den fysiska bilden, den lite slumpmässiga processen - som är lika påverkbar som opåverkbar - och hantverket. Tack vare en god vän äger jag nu en analog kamera för första gången i mitt liv (engångskameror borträknade), och det skall bli roligt att se vad det kan tillföra i mitt sporadiska och amatörmässiga - men roliga - fotograferande.

Vad är väl livet utan utmaningar?

Vårkänslor

Med murarna sänkta av sömnbrist och tankarna på annat håll slogs jag plötsligt av hur mycket jag uppskattar och beundrar människor som har förmågan att beröra.

Jag har lyssnat på fantastisk musik inatt, läst sjungande texter och sett strålande fotografier på (och av) lika strålande människor. Nu rullar jag mina cigaretter - i det bleka eftermiddagsljuset från fönstret som står på glänt, och i det fladdrande skenet från stearinljuset - dricker kaffe som svalnat för länge sedan, och småler.

Jag behöver inte definiera för mig själv vad det är jag upplever, hur jag blir berörd. Jag behöver inte redogöra för vilka tankar jag tänker eller vilka känslor jag känner, vilka minnen nostalgin väcker eller vad som distraherar mig så mycket att jag knappt lägger märke till de små rännilarna av kallt kaffe som rinner ner mot naveln och för med sig bortglömda tobaksflagor och askstoft.

Röken smeker över huden och skingras mot väggarna, och mina tankar med den. Och det är precis som det skall vara. Någonstans inom mig får sinnesintrycken gensvar, och det ljuder i hela kroppen som en längtan, eller en tillfredsställelse. Och det räcker så.

Dimman lättar, och inspirationen har åter börjat sippra in genom vintermörkret.


Askkopp.


Minnen

Livet består av minnen. "Lev i nuet" säger man, men ett exakt "nu" är ingenting utan kontexten. Och våra framtidsplaner påverkas av vad vi vet - vad vi minns - sedan tidigare.

Vi vet redan att vi generellt minns vissa saker bättre än andra. Starka känslor sätter tydlig prägel och ju fler sinnen som är inblandade, desto bättre sätter det sig i hjärnan.

Vi väljer inte alla våra minnen. Ett trauma kommer att påverka dig hela livet, förmodligen negativt. Men du kan alltid välja att göra det bästa av situationen, av livet.

Faktum är att ett rikt liv är ett liv rikt på erfarenheter. Jag kan sitta och vara nostalgisk i timmar, och det kan vara fint nog. Men anledningen till att jag kan det är att jag någon gång har upplevt något, på riktigt, som påverkar mig känslomässigt. Jag kommer högst troligtvis inte om tio år vara nostalgisk över att jag satt och skrev på min blogg, tittade på samma avsnitt av en tv-serie för tredje gången, eller halvsov framför en dålig film. I vilket fall som helst är inte dessa upplevelser det jag vill skall prägla mitt liv - då vill jag hellre minnas livets intressantare resa genom verkligheten, med andra människor, intressanta samtal, spännande platser, utmaningar, nya lärdomar, insikter, kreativitet, relationer, kärlek, förtvivlan, saknad, lycka...

Jag har dessutom ganska dåligt minne, så jag borde göra vad jag kan för att händelserna verkligen skall fästa i mina synapser. Dvs, uppleva mycket, med intensinv sinnesnärvaro och svallande känslor.

Även om ensamheten, den inre världen, också kan vara nog så viktig att genomleva.

Livet II

Du vet hur man kan bli alldeles gripen av en historia - en bok, en film, en låttext, vilket medium det är spelar ingen roll - riktigt fascineras över hur starka känslor som väcks, hur vackert, spännande, intressant det är, och sedan besviket ramla ner i den melankoliska insikten att "det är inte på riktigt"?

Du har fel. Det är på riktigt.

Förväntan?

Jag har hört att jag är glad
bara för att jag naivt blundar för allt som är fel i världen.

Jag har hört att jag är glad
bara för att jag naivt förväntar mig att vinden skall vända.


Men ärligt talat; jag är bara glad.
När jag inte brukade vara det såg jag inte värre saker i världen än jag gör nu, och jag hade inte lägre förväntningar. Snarare tvärtom. Jag vet inte varför jag mår bra nu när jag inte gjorde det då - kanske har jag bara lärt mig hitta distansen till mina känslor, och se saker och ting ur ett annat perspektiv. Lärt mig att fascinerat stå som betraktare och titta på, istället för att engagera mig i känslomässigt i sådant jag inte kan påverka. Kanske har jag vant mig vid att se positivt på livet, och tycka att det är spännande och intressant även när det är jobbigt, för att det är en del av upplevelsen, och jag vill uppleva allt.

Kanske är det övergående. Men det är isåfall bara ytterligare ett skäl till att kasta sig in i det nu, även om det tar slut. Allt annat skulle bara vara att slösa bort chansen att vara glad på att vara onödigt medveten om att jag inte alltid kommer att vara det.

Vissa saker är skitjobbiga även i mitt liv. Men jag vill ha det så, jag trivs med min glädje, mina problem, min eventuella sorg. Det är vackert, och till och med saknad kan göra mig glad. Nu skall jag försöka vara så uppmärksam jag kan på allt jag upplever som fint, fantastiskt, glädjande, för att hålla kvar vid det så länge som möjligt, och så att jag kanske ser vad skillnaden blir när det tar slut. Om det tar slut.





Jag vill göra något livsbejakande. Något konkret. Riktigt uppleva hur lycklig jag lyckas vara, såhär av en slump, och utmana livet för att se hur länge det kan hålla. Pressa gränserna riktigt och bara uppleva. Allt.

Jag ångrar ingenting, igen

Jag har insett något, som förmodligen är bland det viktigaste man kan lära sig.
Att det är okej att göra fel.

Genom den insikten har jag gjort det möjligt för mig att gå hela vägen, och sträva efter perfektionen. Även om jag aldrig når ända fram (för jag kommer att begå misstag - jag gör kanske det i detta nu), så kommer jag åtminstone nå längre än om jag låter bli att ens försöka. Rädslan för att misslyckas har hindrat mig hela livet, och först nu har det gått upp för mig - på riktigt - att ingenting egentligen spelar så stor roll som jag trott. Eller åtminstone att misstagen inte gör det.

Riskerna blir roligare att ta, framstegen blir större och misslyckandena blir inte så hemska när man försöker se på saker och ting med lite distans. Sedan händer det förstås att man ställs inför val där följderna faktiskt kan bli katastrofala, och självklart skall man inte vara alltför övermodig och bara ignorera potentiell livsfara. Livet är dock för kort för att slösas bort på säkerhet, och ett felsteg kan bli ett steg på rätt väg om man ser på det som en läxa.

Ytterligare en sak att tänka på är egentligen att "rätt" och "fel" är väldigt relativa begrepp, och i princip allt kan vara bra eller dåligt beroende på hur man ser det, och ur vilket perspektiv. När ett "fel" slutar att vara fel och blir rätt (och vice versa) är svårt att avgöra, och därför är det dumt att gå händelserna i förväg och anta för mycket; då är det bättre att bara vara uppmärksam. Att observera, njuta av och leva livet - även när det verkar bli fel.

Saker och ting är aldrig riktigt som man tror, och allt förändras. Ingenting som är något värt är lätt att få, och ju större framsteg man vill göra, desto större blir riskerna.
Rädslan borde aldrig få stå ivägen för livet.

Livet!

Man måste leva till fullo. Det är det enda man kan göra, och det bästa man kan göra är att göra det ordentligt. Att försumma det är att försumma sig själv, och då finns det egentligen ingen anledning att leva alls. Varför ge sig in i en strid utan att kämpa?

Det är så svårt att trivas ibland, visst är det det, men svårast är det i apatin. Utan drömmar och ambitioner, utan strider att vinna eller förlora, utan att utsätta sig för prövningar och bli starkare, dra lärdomar, uppleva, känna... utan att känna sig själv och världen. Dör jag av att smärtan blir för stor skall det vara för att jag redan har låtit all lycka och kärlek brinna ut, men så länge jag kan känna smärta finns det alltid något annat kvar. Utan en lika stark motpart är starka känslor ingenting.

Jag vet att jag måste leva, och jag vet att jag måste hitta balansen och sanningen. Jag vet att jag måste fatta alla beslut och känna alla känslor. Jag vet att jag måste vinna mina strider eller dö. Varför? För att jag kan. För att det är det enda jag kan.

Allt jag älskar är för underbart och kärleken för intensiv för att inte upplevas, mörkret är tillräckligt mörkt för att ljuset skall framträda och jag har för mycket att säga för att vara tyst.

Det jag hoppas på mest just nu är att frustrationen och ångeten skall bli en tillräckligt stark drivkraft för att jag skall tvingas hitta ett sätt att uttrycka det jag behöver uttrycka. Jag tror att det är det bästa jag kan göra, men alla tankar kan jag inte förmedla med en pensel. Kanske lär jag mig det, kanske inte, kanske förlorar jag den striden och tvingas gå en annan väg. Men jag kan inte ge upp - jag lever för mycket för det.


Akryl, 46x55 cm.


Stjärnfall

När jag ser upp mot stjärnhimlen blir jag påmind om hur ofantligt liten en människa är.
I förhållande till de astronomiska dimensioner som är kolsvart rymd och strålande himlakroppar - de ändlösa eoner som förflutit och också skall förflyta, de oerhörda krafter som verkar och de fantastiska fenomen som vi inte förstår - blir en människas liv tämligen obetydligt. Jag uppfylls då av ett lugn och en trygghet i att veta att ingenting spelar någon roll, egentligen.

Det är något nästan magiskt i det, att gå ensam genom mörkret och stirra ut i en oändlig tomhet som översållas av ljuspunkter som visar sig bli fler allteftersom ögonen anpassar sig till mörkret. Jag hoppas att du också kan ta del av det och bli lika hänförd som jag. (Jag vill dela med mig av magin, inte ensamheten.)


De senaste dagarna har nätterna varit mörka och kalla, och jag har haft turen att hamnat ute på sena promenader. Större delen av den tiden har jag ägnat mig åt att beundra stjärnorna, och jag tror aldrig att jag har sett så många stjärnfall på så kort tid som jag gjort nu. Stjärnhimlen slutar aldrig att fascinera mig, och jag förstår verkligen att den har inspirerat till så mycket religiösa uppenbarelser och myter, att människor i alla tider har vördat, fruktat och älskat himlakropparna och de ljusfenomen som syns nattetid.

Om jag hade haft mycket pengar skulle jag ha införskaffat ett teleskop och flytt undan civilisationen för att låta himlen komma till sin rätt. Eller kanske ännu hellre tagit mig upp ovan atmosfären. Fast kanske inte ensam.

Även om kosmos är gränslöst vackert finns det viktigare saker. Kanske just därför. När ingenting spelar någon roll i rummet och tiden blir det nog mer påtagligt vad som betyder något här och nu. Skönheten i tusentals avlägsna galaxer och likglitlighet är ingenting emot skönheten i det som faktiskt spelar roll, för mig, för att det är just för mig och därför är viktigast i världen.

Lyckans smed

Jag har nog sagt det förut, men...

Världen är sådan att den är din att leva i. "In Soviet Russia, life lives you" skulle man kunna uttrycka det, i enlighet med sovjetfenomenet (varifrån det kommer vet jag inte), men du lever alltid ditt liv, och det spelar ingen roll vad som händer; det är upp till dig att antingen göra det bästa av det eller låta omständigheterna styra och ta konsekvenserna av det.

Jag träffade en konstnär som har valt att ägna sig åt smide. Hon har alltid gjort sådant som ingen annan har gjort förut, hon har gått emot strömmen och trotsat alla problem som då har uppstått. Hon valde att göra det hon ville göra - inte att önska att hon kunde göra det - och lyckades.

Saken är den att vill du göra något, så gör det. Ingen kommer att komma och säga till dig att nu är du musiker, konstnär, professionell fotbollsspelare, advokat, etc. - det finns förstås undantagsfall där människor har fötts till en oerhört privilegierad position, men för det mesta och för oss vanliga dödliga är livet mer eller mindre en kamp. Så välj den kamp som tar dig till det slutmål du vill nå, så når du dit. Välj vad du vill vara, och var det.

Visst har vi våra omständigheter att ta hänsyn till, men är du inte dummare än att du kan ta med dem i beräkningen när du gör ditt val så bör du lyckas. (Är din dröm att kunna flyga för egen maskin får du räkna med att kanske viga hela ditt liv, minst, åt att forska fram ett sätt att göra det, till exempel. Men tycker du att det är värt det skulle det kunna vara möjligt.)

Jag skall därför försöka... nej, jag skall sluta gnälla om att "det hade varit mycket lättare om..." och "jag önskar att jag hade...", och istället utgå ifrån det jag har för att bli den jag vill vara.

Jag må ha mina svagheter i min motivationsbrist, min lathet, min rädsla och min okunnighet (etcetera), men vad tjänar jag på att skylla på det? Ingenting! Det är dock motigt att göra valet - och vissa svårigheter är svårare än andra att ta sig förbi - så jag har full förståelse för er som inte gör det. Men ni får liksom skylla sig själva. Någon annan hjälper det i alla fall inte att skylla på.

"Lätt för dig att säga, som glider fram genom livet på en räkmacka" kanske du tänker. Men gräset blir inte grönare på din sida bara för att du gnäller om hur bortskämd grannen är med sin vattenspridare och sin konstgödsel, hur orättvist det än är. Strunta i så fall hellre i gräsmattan och titta på något vackrare istället.

Människor är väldigt bra på att stirra sig blinda på världsligheter, men livet är för kort för att inte levas!

Vardagsfilosofi

Jag håller förnuftet högt, för att det ger mig förståelse för världen och mig själv. Men jag håller nästan känslan högre, för att den låter mig älska det. Men så hade jag ju inte heller kunnat älska med samma intensitet om jag inte insåg hur hur oerhört fantastiskt det är. Jag tror att det är svårt att i sanning uppskatta världen om man inte förstår vad det är man uppskattar - ju mer man förstår, desto mer har man att älska - och smärtan och ångesten som medföljer tyder bara på en större förmåga att nå djupaste lycka.

Den som försummar förnuftet försummar också känslan. Och den som försummar känslan.. till vilken nytta? Vad är ett liv utan känsla?

Konsten att vilja leva

Det är inte lätt när det är svårt! Men det som är något värt är inte heller lätt, så vi borde välkomna kampen och förlusten och mörkret, och försöka förstå hur fantastiskt det är att vi faktiskt överlever.

Jag kan inte sätta namn på mina monster, men visst finns de där - jag kan i efterhand bli fascinerad över hur svårt det var att besegra dem, och än mer fascinerad över att jag ens försökte, och fortfarande försöker. Ditt monster må vara starkare än mitt - just nu eller för resten av livet - men det spelar ingen roll; det som inte dödar härdar, och kanske måste vi alla leva på gränsen mellan liv och död för att riktigt leva - kanske är du mer härdad än jag.

Visst tycker jag om världen!

Livet har sina upp- och nedgångar, mänskligheten felar ständigt, skönheten kan gömmas bakom fula tapeter i ett instängt rum, men aldrig någonsin får vi glömma bort att tycka om det som är värt att tycka om. Ingenting är måhända värt något i sig, men hitta din lycka och din skönhet och håll fast vid den med all din kraft, så blir den värd allt för dig.

Jag älskar naturen. Jag älskar musiken och konsten. Jag älskar världens själva fundament, jag älskar att jag genom världen och tidens gång överhuvudtaget har fått förmåga att ta del av detta, och älska det. Det är något jag alltid bär med mig, oavsett hur mörkt det är överallt annars. Jag behöver inte alltid känna den förundran som överväldigar mig när jag ser ut över vattnet en vacker sommarkväll, när jag hör en symfoniorkester spela ett perfekt crescendo, när jag målar en tavla eller är med någon jag älskar. För det mesta räcker vetskapen om att jag kan - minnena av att jag har upplevt och hoppet om att åter få uppleva. Så länge jag bevarar en gnista av passion kan inte uppgivenheten ta kol på mig. Så länge jag inte glömmer.

Jag behöver ständigt påminna mig om detta.
Vi kanske inte är riktigt som alla andra. Vissa tycks kunna gå genom livet i sakta mak, tillfreds med det mesta. Sådan är inte jag, men när jag accepterar att mitt psyke är som det är, är jag övertygad om att jag också kan lära mig att leva just så storslaget som mitt psyke tillåter mig att leva. Och jag är övertygad om att jag är funtad så att jag kan se storslagenheten lika bra - och uppleva den lika intensivt - som jag upplever mina djupaste depressioner och ser mitt svartaste mörker. Därför är jag glad att jag är som jag är, trots - eller tack vare - misslyckandena och kampen.

Jag har nog sagt det här förut. Men upprepar mig hellre än glömmer bort hur mycket jag älskar mitt bedrövliga liv. Att överleva är så oerhört spännande.


Nyckelpiga vid Vättern.


Drömmar och äventyr?

Jag gick för ett tag sedan en promenad med en god vän till småbåtshamnen. Tillsammans betraktade vi vattnet som rullade in mot vågbrytaren, och vi lät funderningarna vandra med röken från en delad cigarr, ut över Vättern som glittrade i vårsolen. Som vanligt kom vi nog inte fram till något revolutionerande, men vi höll med varandra om en sak - samhället är anpassat till individer som inte har mer storslagna drömmar än att jobba, supa på helgerna, avla barn - som upprätthåller detta mönster - och sedan dö. Här finns inte rum för konstnärer och poeter, drömmare och äventyrare. Här finns inte rum för oss.

Givetvis behöver alla anpassa sig på något sätt för att vi skall kunna leva ihop.
Men det är sorgligt att veta att man faktiskt kan göra precis vad som helst, när de flesta upprörs så fort man råkar hamna lite utanför ramen. Jag säger inte att jag vill vara kriminell eller ta min inbillade individuella frihet och leva ut just mina drömmar på bekostnad av andras, men sådan jag är har jag svårt att få mitt liv att bli så automatiskt som samhället vill. Vilket också gör att jag lätt hamnar utanför ramen. Jag tror att det finns många som vet vad jag talar om; som ser systemet som just ett system och inte som den ofrånkomliga sanning de flesta andra tycks se.

Ni vars psykjen skiljer sig från mängden -
ni som har mentala störningar, excentriska personligheter eller bara är mer intelligenta eller har livligare fantasi. Ni som inser att ungdomar har inte alltid gått i skolan, vägar har inte alltid varit omöjliga att frångå, vildmarken har inte alltid varit otillgänglig och städerna har inte alltid varit stora. Ni som inser att det finns faktiskt de som strävar mot högre mål, för sig själva eller andra, och som lyckas. Har man en gång insett att det finns något mer är det svårt att låta sig svepas med i blindo igen.

Jag vill skapa. Jag vill se världen, vandra i naturen och utforska städerna. Jag vill kunna segelflyga, stå på händer, spela cello, derivera och integrera. Det finns oerhört mycket att se och uppleva - nej - det finns oändligt mycket att se och uppleva. Jag kan inte nöja mig med att inte ens vilja ta del av det liv jag lever fullt ut. Om jag klarar det eller inte är en annan fråga, men jag måste få drömma. För jag kan inte vänja mig vid att leva efter samma system som alla andra och aldrig få lov trampa utanför ens minsta lilla.

Det finns oändliga möjligheter.
Ändå vill så många hålla ner människan och göra henne till en medelmåtta. Jag vill inte se ett samhälle i anarki där alla gör som de tror att de vill, men jag vill inte heller se ett samhälle där den som behöver se andra möjligheter än de allmänt accepterade inte kan det, för att samhället står ivägen. För då hamnar de utanför ramen, och utanför ramen finns just nu bara misär, enligt alla normer.

Kärlek till livet!

Den senaste tiden har jag försökt förmå mig att vara produktiv och publicera något insiktsfullt och förnuftigt, men misslyckats. Ibland blir jag inspirerad att skriva om något som faktiskt är intressant, men för det mesta har jag bara en massa tankar i huvudet som inte kommer till sin rätt om jag distansierar mig ifrån dem med saklighet. Jag vet inte vilka mina läsare är eller vad de vill läsa, men jag har insett att jag inte kan anpassa mig till dem även om jag hade vetat vad det skulle innebära.

Jag känner lika mycket som jag tänker, jag skriver poesi lika ofta som texter baserade på förnuftiga argument. Jag målar, muciserar, förtvivlar, älskar. Det är vem jag är och det är också vad jag måste visa - annars är jag en lögnare, om inte annat för mig själv. Så, kära läsare, varsågoda att ta till er det ni vill och strunta i resten. Jag skriver ändå (som de flesta andra, antar jag) främst för min egen skull.



"Det finns många människor av Harrys sort, och särskilt hör konstnärer dit.
Alla dessa människor har två själar, tvenne väsen inom sig, i dem blir djävulskt och gudomligt, modersblod och fadersblod, förmåga till lycka och förmåga till lidande en lika hätsk och förvirrad blandning som varg och människa hos Harry. Och dessa människor, som lever ett oroligt liv, upplever ibland i sina få ögonblick så starka och outsägligt sköna ting, ögonblickets lyckoskum sprutar ibland så högt och bländande ut över lidandets hav, att denna snabbt framlysande lycka förmår beröra och förtrolla även andra."


(Herman Hesse, Stäppvargen.)



Det är svårt för en tänkande människa att missa allt det som är negativt och destruktivt i världen. Samtidigt är det lätt för dessa människor att låta avsmaken ta överhanden och helt sonika ge upp. Själv skulle jag dock inte vilja byta mitt liv mot något annat; givetvis känns det ibland tungt och värdelöst att släpa sig igenom ytterligare en dag av slentrian, dekadens och ensamhet (för ensamheten kommer man aldrig riktigt ifrån), men smärtan håller glöden vid liv och konsten, sanningen, ja allt detta som kan uppstå ur eller resultera i oerhörd ångest, blir som stegpinnar att klamra sig fast vid på väg upp mot perfektion... måhända är vi värdelösa, men vi har förmåga att upphöja oss till gudomlighet.

Nåväl, kanske är vi alla dömda att förvilla oss i våra tankars oändliga labyrinter utan att någonsin komma till ro. Jag vet bara att mitt i mitt mörker syns ljuset tydligast, och jag älskar verkligen den förtvivlade underbara kärleken. Måhända är det vi som är de lyckliga. Om inte annat har vi alla möjligheter att låta livet bli oerhört spännande.

Der Steppenwolf

När jag var yngre var jag sådan att jag helst upplevde världen genom sidorna i en bok. Det var mitt nöje, min kunskap, min fantasi och min verklighet; helst av allt somnade jag med en bok i mitt knä och lampskenet i ansiktet. Sedan hände något - jag kanske fick ett liv, eller fler bekymmer, vad vet jag - och jag slutade läsa nästan helt.

Då och då dyker de emellertid upp igen, de där fantastiska, fantasieggande, insiktsfulla  - eller bara hysteriskt roliga, sorgliga eller spännande - de sublima upplevelserna, i skepnad av en bok. Det är dessa böcker som får en att se saker man aldrig sett, som kan ställa hela ens världsbild på ända och samtidigt roa, tjusa och trollbinda läsaren. Jag är inte säker på om jag minns ens hälften av de böcker jag läst, men jag minns upplevelserna av dem. Upplevelsen kan sedan återupplivas i nästa fantastiska bok, vilket är vad som skedde idag.

För ett tag sedan fick jag Hermann Hesses Stäppvargen.
Det var en försenad julklapp, hitskickad av min vän, X. Han, och många andra kloka individer, har tipsat mig om denna bok under ganska lång tid, men jag har aldrig gjort slag i saken och läst den. Nu hade jag dock ingen anledning att låta bli, och till min lycka insåg jag att det här en av dessa fantastiska böcker som man har svårt att lägga ifrån sig, men som man fasar för att läsa ut då man vill hålla kvar vid berättelsen så länge som möjligt. Nu är jag hallvvägs, och sörjer redan att den inte är längre än den är.

Med tänkvärda visdomar, klarsynta betraktelser och en lidelse som så starkt slår igenom och får gensvar hos läsaren - om inte hos alla så åtminstone hos mig - blir denne bok definitivt den största trösten på länge. (Jag känner mig utvald! Jag känner igen mig! Det är underbart!)

Egentligen är det kanske dumt att gå händelserna i förväg och glädjas över en bok jag inte ens har läst ut, och dessutom skriva om den. Men nu är jag lycklig - jag har ju hälften kvar att se fram emot! Tack ni intellektuella som delar med er av era visdomar, tack författare, konstnärer, och filosofer - tack X!

Skriftspråket kan tala till en människa så som inget annat språk kan.

RSS 2.0