Kaospolitik

Jag är inte ensam om att vara upprörd över det rådande politiska läget. Många är arga, och det finns många skäl till att vara arg.
 
Ett av skälen är konflikten mellan allianspartierna och de rödgröna. Det är tramsigt hur de talar med varandra och vägrar komma överens om samarbeten, och det får som följd att vi inte kommer någon vart i några frågor. Delvis beror det kanske på att ingen egentligen har haft en klar majoritet av väljarstödet - socialdemokraterna är största partiet, men deras förslag kan fällas av alliansen som totalt sett är större. Det blir något slags stillestånd där ingen blir riktigt nöjd och väljarna känner sig lurade.
 
Andra skäl till ilska är de mer globala problemen, som hur politiken förs i EU, transatlantiska handelsavtalet, den vacklande ekonomin, avlyssningshistorier, miljöhot, terrorism och Rysslands muskelflexande.
 
Dessutom har vi inhemska problem som vi inte är vana vid, som sjunkande skolresultat, privatiseringar som inte fungerar, statliga förlustaffärer, korrumperade politiker (vilket vi kanske alltid har haft, men inte alltid känt till), en sjukvård som inte har nog med resurser, poliser som inte klarar av att lösa brott (eller ens själva hålla sig till lagen), för få bostäder, för få dagisplatser, en äldrevård i vilken de äldre svälter ihjäl, pensionspengar som försvinner, för få jobb, för liten statskassa, för höga eller låga skatter beroende på vem man frågar, etc.
 
Men allt detta bleknar inför det faktum att stora delar av sveriges befolkning inte klarar av att sätta alltihop i perspektiv till vad som faktiskt händer i världen, vad statistik och forskning faktiskt säger, och vad som historiskt ALLTID HAR HÄNT när ett samhälle råkar ut för samma eller liknande probem.
 
Det finns inte en väldefinierad och lättidentifierad fiende
som det räcker att stoppa för att man skall kunna lösa alla problem.
 
Problemen som rör t ex ekonomin, när ekonomikrisen beror på hundratals andra faktorer och sverige som land inte kan påverka ens hälften av dem, beror inte på en sak, en grupp personer eller en kategori av människor, och har aldrig gjort. Det är väldigt lätt att falla för lögner som säger att det finns en sådan fiende (kommunister, terrorister, E-ämnen, Illuminati, Satan...), men även om det är effektivt att få med sig många människor med hjälp av förenklad skrämselpropaganda så är det inget vi tjänar på i längden. Eftersom skrämselpropagandan aldrig visar vad det egentliga problemet är.
 
Något som statsvetare och historiker däremot vet är att ett land alltid far illa av stora ekonomiska klyftor. Det är naturligtvis ett komplicerat problem att tackla, men mycket av det vi lider av idag skulle avhjälpas av att vi minskar de socioekonomiska problemen som stora delar av befolkningen lider av. Och vet vi vad som inte skapar minskade klyftor och bättre förutsättningar för de mest utsatta? Ja, fördomar och förtryck.
 
Jag pratar naturligtvis om sverigedemokraterna, för även om man bortser från järnrörsincidenter och verklighetsfrämmande retorik, så är det ett parti som ljuger för Sverige. De har inte bara fel, de hittar gång på gång på statistik som gång på gång bevisas vara felaktig, men trots det framhärdar de i sin politik.
 
De ljuger om hur stor invandring vi har, hur mycket pengar den kostar (när flera rapporter visar att vi faktiskt tjänar på den) och hur stor brottslighet den orsakar. De ljuger om sin politik, och röstar ner en budget de själva lovat sina väljare att stå för, för att kunna genomdriva den enda fråga de egentligen bryr sig om. De ljuger om att de värnar om demokrati när de håller riksdagen gisslan för att de 12,9% av sveriges befolkning som röstade på dem skall få sin vilja egenom gentemot de 87,1% som inte gjorde det.
 
Missförstå mig rätt, andra politiker ljuger också. Och sverigedemokraterna är knappast ensamma om att ha fel i sakfrågor eller ha våldsamma och lättlurade väljare. Och jag kan förstå att det är lätt att förtjusas av ett parti som vill tala om något som andra vägrar ta i med tång, som sätter sig på tvären i det ljumma käbbel vi tröttnat på hos våra politiker, som visar att de är missnöjda med hur saker och ting är.
 
Problemet är inte att de har fel, problemet är att de inte bryr sig om att de har fel, utan ångar på ändå. Det är väldigt praktiskt att säga att allt som inte är sant svenskt är ett potentiellt problem, för då kan man succesivt ändra gränsen för vad som är sant svenskt tills bara de man gillar passar in i definitionen. Och ett parti som står för detta, och dessutom tar lätt på våra demokratiska principer, kommer att bli farligt. Sådana partier har i alla tider varit farliga, inte bara för dem de vänder sig emot (även om det är illa nog), utan för hela landet.
 
Det blir bisarrt för mig att vuxna, bildade människor förleds så lätt av nostalgi över sina barndomsjular och midsommarstänger, när det är uppenbart att samhället idag inte ser likadant ut som det gjorde för bara tio år sedan, än mindre 40 eller 100 år sedan. Att en 60-åring har en annan bild av hur Sverige "alltid har varit" än en tonåring är ganska uppenbart, men det ignoreras helt eftersom man aldrig behöver definiera det. Sanningen är såklart att det inte går att definiera ett folk eller ett lands traditioner eftersom det alltid förändras, och det är naivt att tro att man skulle kunna stanna tiden på just den här geografiska ytan när resten av världen är i ständig förändring. Vad som är än mer naivt är att tro att allt skulle bli bättre om man gjorde det.
 
För några år sedan trodde jag att sverigedemokraterna hade en poäng. Sedan insåg jag vikten av källkritik och förstod att de hade fel. Då trodde jag att deras väljare bara blivit förledda, eller röstade på dem på grund av ett missnöje med andra politiker, att de i grund och botten inte tycker illa om invandrare utan bara såg vissa brister i den politik vi för.
 
I ljuset av den senaste tidens händelser måste jag dock säga att det verkar som om en tiondel (eller till och med en femtedel) av Sveriges befolkning är rasister. Antingen det, eller också är de så lättskrämda att de lyssnar på falsk skrämselpropaganda trots att det går emot deras egentliga åsikter. De är antingen villiga att skuldbelägga oskyldiga människor för att de ser fel ut, pratar fel eller kommer från fel plats, eller också är de villiga att tumma på sina principer om demokrati, mänskliga rättigheter och tolerans till fördel för att känna sig säkra - trots att de har fel. Samtidigt som de ställer sig bakom någon jävla tjomme som tar sig friheten att definiera vem du är, vilken nationalitet du tillhör och vilka traditioner du isåfall följer.
 
De väljer att ta ett Sverige som vi älskar, och göra om det till en kall och hård plats byggd på en mentalitet som svenskar i regel inte har, med traditioner som svenskar i regel inte följer, och invånare som i regel inte finns, där varken de faktiska invånarna eller rationalitet får plats. Det är landsförräderi.
 
Det gör mig arg.

Rädsla för förändring

Coca Cola gör en reklamfilm där en av amerikaner älskad sång sjungs på flera olika språk, och amerikanerna rasar över att en nationalklenod blir besudlad med något så icke-amerikanskt som icke-engelska. (Flera av dem verkar förvisso ha blandat ihop sången med andra sånger, och många kan uppenbarligen inte själva skriva korrekt på det språk de så ilsket slår vakt om, men det verkar vara mindre viktigt.)
 
Kvinnor reagerar mot kvinnoförtryck och får utstå en shitstorm av motreaktioner vars enda syfte verkar vara att sätta de besvärliga feministerna på plats och få dem att inse att deras plats är faktiskt i köket, och att de skall utstå förnedring och förakt tills de lär dig att de minsann inte kan komma här och ha en egen åsikt om hur kvinnor porträtteras - för det är en åsikt som är reserverad för män, och för dem som inte vill förändra rådande samhällsnormer.
 
Stora delar av befolkningen upprörs över övervakning, hemliga partibidrag, valkampanjer med maffiatendenser, och politiker svarar svävande, undvikande, eller inte alls - politikerna som vi gett förtroendet att fatta de beslut som vi, folket, röstat för att de skall fatta (eller inte fatta).
 
Miljöhot, krig, svält, sinande naturresurser, ökande klyftor och ekonomiska katastrofer - människorna viftar med sina orosflaggor och de som har makt och råd att göra något åt saken - ofta de som orsakade orosmomenten till att börja med - svarar med att hänsynslöst tysta ner, svartmåla, köra över och ignorera, samtidigt som de tjänar mer pengar (med argumentet att om de har mer pengar så kommer alla att få det bättre, när det enda de tycker sig ha råd att avvara är fler skuldsedlar).
 
Blir du förvånad? Bitter? Bedrövad?
 
Fenomenet är inte det minsta förvånande, egentligen. Och alltihop handlar om samma sak. Den som har en åsikt, en resurs eller en maktposition, kommer nästan garanterat att försvara den med näbbar och klor. Människor är i allmänhet rädda för förändringar, och väldigt territoriella. När de har något de värnar om är alla nyheter ett potentiellt hot - även om det kanske inte egentligen har med saken att göra.
 
Tänk dig en amerikan som hela sitt liv blivit inpräntad i att Amerika är det absolut bästa som någonsin hänt mänskligheten, och amerika i det här sammanhanget är likställt med ett engelskspråkigt, vitt medelklassamhälle, där alla utomstående blir överlyckliga över att få en del av kakan - och gör allt i sin makt för att konformera till vad bagarens vilja. När något som då representerar det här konceptets innersta väsen görs om till något så främmande som exakt samma sak fast på ett annat språk, så kanske idén tar form att någon kan göra sig en egen kaka, vilket skulle devalvera värdet av den inhemska kakan, och frånta bagaren hans makt. Läskigt. Rädslan kanske är oigenomtänkt, omotiverad och felriktad, men förståelig.
 
Samma sak gäller könsdiskriminering.
När en samhällsgrupp vant sig vid att livet är på ett visst sätt och att man har vissa fördelar, så är det klart att medlemmarna ur denna grupp försvarar det som de lärt är rätt och riktigt sedan barnsben, nämligen att de har rätt till de fördelar de har, och att det är så det skall vara. (Detta gäller inte bara de män som anser sig ha rätt till en högre lön, mer respekt, mer friheter eller beslutsrätt över kvinnors kroppar och åsikter. Det gäller även de kvinnor som anser att de ensamma har rätt att få sina behov tillgodosedda, få gratis middagar och drinkar, vinna i diskussioner, slippa dö i krig och i tunga arbeten, spendera mer tid med sina barn, uttrycka sina känslor, få hjälp med sina problem, ha problem.... för som ni kanske har märkt är det inte bara män som överöser den feministiska debatten med könsstereotypiska idéer och sexistiskt dravel. Och som ni kanske har märkt är det inte bara kvinnor som lider av det.)
 
Och givetvis kommer en multimiljardär som gjort sig storkovan på att utvinna råolja inte att titta på döende arter och förgiftade byar och plötsligt ångra sig och byta bana. Jag ställer mig tveksam till att någon som hunnit spendera hela sitt liv och tjänat miljarder på just det bara kan har råkat missa alla tecken på vad som skett under processens gång - antingen har samvetet redan dövats eller också fanns det inte där från början. Eller - vilket är lika troligt - så är det ekonomiska territorie man tillskansat sig ett territorie man är rädd att förlora. Och människor är väldigt bra på att rättfärdiga sitt beteende när det kan leda till att de slipper förlora något de arbetat hela sitt liv för. Eller när de slipper ändra en åsikt som cementerats under många år - för då skulle de ju erkänna att de har fel. Och det är ju mycket värre än att vägra ta chansen att lära sig vad som är rätt.
 
Men det teritoriella beteendet är inte nödvändigtvis av ondo. Det är helt naturligt och mänskligt, och goda människor, med rätt avsikter, gör det också - de försvarar det goda och det rätta med näbbar och klor och lutar sig på sina moraliska stöttepelare som ingen ondska i världen kan rasera.

Det blir opraktiskt först när man tillåter rädslan att förblinda en, eller när man biter sig fast vid ett tillstånd som kanske inte är fördelaktig, egentligen; ett tillstånd man bara tror är viktigt, för att det är så det alltd har varit.
 
Att världen ser ut som den gör kanske är tragiskt, men det gör inte att kampen är meningslös. Vi får bara vara beredda på motståndet. Och glöm inte att skälet till att du upprörs över alla hemska nyheter som beskriver hur hemsk världen är, är att någon annan tyckt att världen varit hemsk till att börja med, och valt att berätta om det. Du är inte ensam.
 

Styla dig till en bättre människa

Ibland blir man arg på saker man låtit passera förbi hundra gånger utan att reagera. Senaste tiden har det blivit en del slötittande på TV, och ett av programmen som jag brukar ignorera är:
 
Trinny och Susannah stylar om (X)

Det handlar om två kvinnor med "smak" som går runt och hittar kvinnor "utan smak" på diverse olika platser i världen (senast Norge, tror jag), för att rädda dem från deras uppenbart dåliga självförtroende och brist på stil.

För en kvinna som klär sig i cargobyxor och t-shirt, inte färgar håret varje månad och inte ägnar minst en halvtimme varje morgon åt att sminka sig, är ingen riktig kvinna. Och hon lider av det. Och behöver hjälp.

Jag kan förstå varför programidén är så tilltalande för kvinnor, och varför programledarna kanske faktiskt tycker att de gör något bra. Kulturellt har vi en tendens att se på kvinnor som den fula ankungen, där värdet ligger i att "du kan minsann också vara vacker", och när du väl är vacker, ja det är då du har nått upp till din fulla potential. (Betänk alla filmer där nördtjejen blir stylad till att bli den nya baldrottningen, Greasetjejen, prinsessan, Miss America, etc. Och det faktum att det i programmet Top Model bara finns kvinnor - om man bortser från fotograferna och domarna - trots att det finns manliga modeller.) 
 
Men, i den här kontexten är det väl bra att hjälpa tjejer att nå upp till de drömmar som ändå redan finns där.

ELLER?
 

För det första är skönhet subjektivt, och i det här samhället når inte ens supermodellerna upp till idealet (eftersom de bilder de poserar på blivit retuscherade in absurdum i nästan alla fall).

För det andra har i alla fall inte jag godkänt någon bestämmelse som säger att en kvinnas värde utgår ifrån hur högt andra skattar hennes utseende.

Det tragiska i de här programmen är inte i första hand att de existerar (mer om det senare), utan att programledana i många fall har rätt; skälet till att den mjukisbyxeklädda arbetartjejen står med armarna i kors och inte vågar köpa klänningar är att hon faktiskt har dåligt självförtroende, och upplever sig själv som otillräcklig i förhållande till det kvinnliga idealet. När hon så får hjälp att klä sig "som en kvinna" inser hon att "jag är ju också vacker" och BAM så mår hon bättre och orkar ta tag i sitt liv.

Men jag vill gråta lite.

Varför blir jag upprörd över det här? Allt det är är ju en kvinna som hjälper en annan kvinna att trivas med sig själv? Och att hon mår dåligt är ju faktiskt inte de andra kvinnornas fel, det är ju männen som skapat idealet? Eller?

Nä.

Om du har dåligt självförtroende för att du inte passar in i det kvinnliga idealet är det fucked upp. Inte för att du är för dålig på att sminka dig, utan för att det är absurt att en kvinnas självvärde skall utgå ifrån hur väl hon lyckas likna en väldigt speciell typ av kvinna (i det här fallet photoshopsupermodellen), oavsett hur de kvinnorna ser ut.

"Ja men nu är det så" kanske du säger "och då får man göra det bästa av det, kvinnorna i programmet blir ju faktiskt gladare."

ARGH.

Se på samhällstrukturerna som en boxningsmatch. För att "lyckas", och ha ett värde, måste du spöa Mike Tyson.

Programledaren närmar sig dig i ringen och ser att du tvekar.
"Hon är uppenbarligen inte säker på sig själv", säger hon.
"Det syns att hon inte tycker att hon är stark nog, men jag skall nog se till att hjälpa henne så att hon inser att hon har ett värde, som kvinna".

Vad gör då programledaren för att hjälpa dig i denna till att börja med absurda situation?
Hjälper hon dig att utveckla ditt självförtroende på ett relevant sätt, genom att träna muskelstyrka och boxningsteknik med dig, så att du i alla fall kan känna att du gjorde ditt bästa? Nej. Säger hon "vet du vad, det här är egentligen jättelöjligt, det finns inget värde i att spöa Mike Tyson. Där är dörren, gå ut och lev precis som du vill istället."?
Nej, hon ger dig en pistol.
 
Smink och styling gör dig starkare och mer självsäker på samma sätt som en pistol gör dig starkare och mer självsäker; utan den är du precis lika dålig på att slåss som förut. Det enda det enda smink gör, är att göra kvinnor beroende av smink.

När jag var femton och började sminka mig fick jag "bättre självförtroende", eftersom folk sade till mig att jag såg bra ut då, när de aldrig sade det annars. Så jag sminkade mig, och tyckte bättre om mig själv, men när jag tvättat bort sminket kände jag mig istället ännu mer osäker.
 

HUR ÄR DET BÄTTRE SJÄLVFÖRTROENDE?

I vilken värld har smink och styling en positiv effekt på kvinnors självförtroende, när många kvinnor är rädda för att visa sig osminkade för sin partner, gå osminkade till affären för att köpa mjölk, eller sitta i en skolbänk osminkad och läsa en bok?
 
Och det är på den här punkten som stylingprogram och de stackars kvinnorna som blir hjälpta till skönhet och acceptans faktiskt gör skada. Är det inte mycket bättre att istället för att bibehålla rådande samhällsstrukturer och ideal, och förstärka dem, ge kvinnor verktygen för att fucking ta sig ur det?

Det finns inget egenvärde i att ha en klänning som gör att brösten ser större ut medan midjan ser mindre ut, bara för att du råkar ha just bröst.

Det finns inget egenvärde i att ha mer markerade läppar, slätare hy, mörkare ögonfransar etc, för att du råkar ha två x-kromosomer.

Den enda fördelen du som kvinna har idag av att följa dessa normer, är att du blir mer accepterad och får mer uppskattning. Du får alltså fler poäng i det magiska spelet och en textrad som säger "nu har du lyckats i den sociala hierarkin, du ser bra ut (läs: liknar en photoshopsupermodell liite mer) och folk kommer att uppskatta dig för hur bra du är, som snygging". Det säger ingenting om ditt värde som person, vad du gör för din omgivning, hur bra du är på ditt jobb, hur väl du uppfostrar dina barn, hur intelligent du är, vilken humor du har, hur stark du är, hur framgångsrik du är PÅ NÅGOT ANNAT PLAN.

Ändå är det det vi tycker att kvinnor skall sträva efter.

Det ligger som en skugga över allt annat kvinnor gör, oavsett om du väljer att följa normen eller inte. Det är ett så irrelevant och dumt kriterie att döma en annan människa efter att jag inte vet vart jag skall ta vägen. Även i de fall en kvinna blir uppskattad för det hon faktiskt gör (istället för hur hon ser ut) så kommer hon att dömas delvis efter hur hon ser ut. Och i många fall kommer hon att porträtteras mer som en "snygg kvinna", än en framgångsrik individ.

Hävda inte att det är biologiskt. Att kvinnor är genetiskt programmerade att vilja ha mäns ytliga uppskattning, och att män är programmerade att bara se en kvinnas yttre. För det är inte som att vi - även om det nu skulle vara så - inte gör vårt bästa, som samhälle, för att förstärka detta ytterligare. Och proppar in en massa skönhetsideal och "du duger som du är - om du är populär och snygg" i barnfilmer och TV-program.

Och vet du vad? Det är inte männens fel. För det är jag, som sminkade mig, det är Trinny och Susannah, som uppmanar andra att göra det, och det är kvinnorna som tittar på programmet, som tillåter att det är som det är.

Superhjälte by night

Är det inte ett lite lockande koncept? Vanlig arbetare på dagtid, men när mörkret faller, då kan vi ta fram våra riktiga jag, våra hemliga superkrafter, den sanna kärnan av vilka vi är som ingen annan kan förstå eller vågar tro på.
 
En önskan om att vara mer än de tror att vi är. Lite bättre. Lite häftigare. Lite mer speciella.
 
Men jag får förlika mig med tanken att lika mycket som jag är en vanlig arbetare på dagtid, är jag en vanlig bokläsare/tv-tittare/datorspelare/pysslare/tecknare/gitarrspelare - eller framförallt drömmare - när solen går ner, oavsett hur trasig världen är, och oavsett hur annorlunda jag känner mig.
 
Vi är våra handlingar, och få handlingar är unika.
 
Och det är okej.
 
(Men det är kanske är den insikten som gör att vi till slut avfärdar de där tokiga experimenten med radioaktiva insekter som just tokiga.)

Hårdhänt politik

Idag skrivs det om att i Stockholm vill man ha hårdare regler mot tiggeri. Reva-projektet har fått massiv kritik men polisen har redan fått sina direktiv och fortsätter att följa dem. EU-länder börjar dra öronen åt sig, Storbrittanien vill dra sig ur helt, för ingen vill hjälpa idioterna som slösat bort sin ekonomi.

Om vi någonsin satt i samma båt, så gör vi det inte längre.
 
Det har lagts fram en rad goda skäl till varför man gör som man gör, och det finns säkert ännu godare skäl som vi inte känner till eller förstår. Men för mig ser det bara ut som om man försöker lösa ett i första hand socioekonomiskt problem genom att fördöma socioekonomiska problem. Man försöker bota cancer genom att ge cancerpatienter en utskällning. Och sedan skylla på enskilda patienter för att cancern inte är utrotad.
 
 
Ekonomin vi har idag är dålig världen över, Sverige.

Grekland och Cypern har inte plötsligt ramlat ner i den ekonomiska toaletten för att de är giriga och slösaktiga; de har ramlat ner i den på grund av ett system som har ätit upp sig självt. Invandrare är inte kriminella för att det bara är Svenskar som har heder och moral - de blir kriminella av samma skäl som svenskar blir kriminella. Fattigdom. Utsatthet. Sociala orättvisor. Och om en tiggare egentligen är en organiserad tiggare beror det nog inte på att han tjänar så mycket bättre på det än på det där jobbet på ICA han blev erbjuden i förra veckan. Det beror nog på att ICA inte vill ha honom, och socialen har sagt åt honom att har du ingen adress så får du ingen hjälp.
 
Kanske är det nödvändigt att ta i med hårdhandskarna ibland, och kanske är det så att ett gott samvete är en lyx som politikerna idag inte har råd med. Men vi vill alltid tro att vi är bättre än alla andra, och det är vi inte. Det är lätt att skylla på dem som är svagare än vi, men det finns en ganska stor risk att vi kommer att bli lika svaga.
 
Jag är en svensk medborgare, en dotter till svenska medborgare, jag har ett svenskt efternamn och svenska ögon. Jag har svenska pengar och ett svenskt jobb, svenska grannar och en svensk vardag. Det gör inte att jag är skyddad från alla problem som kan drabba världen för all framtid. Och det är absurt att tro att det skulle hjälpa att försöka återgå till det samhälle som var för hundra år sedan. Det går inte. Eftersom vi inte lever för hundra år sedan.
 
När det ekonomiska systemet går sönder ytterligare kommer det inte att vara enskilda länder som får det svårt - alla länder kommer att få det svårt. De med resurser kommer att suga åt sig ännu mer resurser, och de utan kommer att få skulden för att det blev som det blev. När resurserna tar slut kommer de sociala skyddsnäten stramas åt, jobben kommer att bli färre och klyftorna kommer att öka. Mycket. Även här.
 
När jag blir av med jobbet vill jag att det skall finnas ett socialt skyddsnät. Om resurserna inte räcker till för det, vill jag att det skall finnas annan hjälp att få. Jag vill att vi skall kunna hjälpa varandra upp ur krisen, inte trampa på varandra för att just jag åtminstone inte skall ha det sämre än du. Och faktum är att när jag sitter där på gatan för att det inte finns någon hjälp att få, så kommer jag nog inte att självdö; jag kommer förmodligen tigga.
Och om polisen - som aldrig ville hjälpa mig - kräver mig på pengar jag inte har för att jag försöker att inte svälta ihjäl; ja, då kommer jag nog att bli kriminell.
 
Det är svårt att riva upp ett ekonomiskt system och en levnadsstandard som i grunden är ohållbar. Det är lätt att skylla på någon annan när sprickorna börjar visa sig. Men försök se vari det verkliga problemet ligger. Snälla.
 

Inre barn

Jag lade handen på hjärtat och gladde mig åt tanken på att jag har bevarat mitt inre barn. Jag till och med sträckte ut en metaforisk hand till det barnet, och förundrades över att det är samma hand, att jag fortfarande är samma person som då, på många sätt. Samma hjärta slår för samma saker nu som för femton år sedan.

Fast sedan insåg jag att handen inte alls är samma hand. Och även i hjärtat har ca 20% av cellerna bytts ut sedan dess.

Det förstör illusionen lite. Samtidigt som den gör den lite häftigare.

Motiv

Trotsigt reste jag mig över den intellektuella eliten,
de starkaste av de starka, och utropade stolt:

Jag behöver inte ert godkännande!
 
...i hopp om att få deras godkännande.
 
 

Vi har alla våra skäl till att göra det vi gör, men ofta är nog motiven okända, även för oss själva. Jag vill ta reda på varför jag gör som jag gör, varför jag tycker som jag tycker, varför jag känner som jag känner. Mitt liv är mer än en ändlös ström av automatiserade, omedvetna reaktioner... eller?
 
Hur kan jag vara säker på att jag fått kunskap om mina underliggande motiv, om jag inte ens vet varför jag vill ta reda på motiven till att börja med? Det är diskussionen kring fri vilja all over again, men frågan är om det ens är möjligt att ta reda på om det finns någon skillnad, egentligen, mellan ett aktivt val och en automatisk respons.
 
Det verkar onekligen praktiskt att känna till vilka ens drivkrafter är, eftersom man då kan få större kontroll över sig själv och sin tillvaro. Men:
 
Ponera att du är lättmanipulerad, och alltid går med på vad andra säger. Ponera att du kommer fram till att skälet till att du är lättmanipulerad, är att du blivit uppfostrad för strängt och därför har indoktrinerats till att tro att du bara har ett värde för andra, och aldrig för dig själv. Ponera att du kommit fram till detta genom att person X argumenterat för att det är så, och du tycker att det verkar rimligt. Hur kan du då vara säker på att det är sant? Skälet kan mycket väl vara ett annat, men du kan aldrig veta om det är så, för du är lätt att manipulera, och X kanske är manipulativ.
 
Eller tvärt om.
Ponera att du är väldigt trotsig. Ponera att du kommer fram till att skälet att du är trotsig är att du fått slå dig fram genom livet, och att du därför har lärt dig att associera medhåll med svaghet. Ponera att du kommit fram till detta genom att person Y argumenterat för att du faktiskt har haft det väldigt lätt, och det är därför du är bortskämd, inte trotsig, och du helt enkelt har knäckt Ys argument. Hur kan du vara säker på att du faktiskt har gjort det, att du inte bara är trotsig?
 
Hur skulle jag möjligen kunna ta reda på varför jag funderar över det här? Konsekvensen skulle bli densamma om skälet var att jag var väldigt nyfiken, som om jag bara vore rädd för att ha fel.
 
 
 
 
Jag skulle kunna ha en själ. Jag skulle kunna vara en projektion av någon annans tankar. Jag skulle kunna vara en biologisk robot, utan egentligt medvetande. Jag skulle kunna styras av en gud, eller av de fysiska lagarna, eller av fri vilja, eller av slump. Och jag skulle aldrig kunna känna någon skillnad.
 
Det är klart, det skadar säkert inte att fundera, och vi får nog lita på att vårt förnuft är just förnuftigt. Vi kan ändå inte få ett utomstående perspektiv på våra egna tankar, eftersom det är vi som tänker dem, så det tjänar ingenting till att försöka få våra egna sinnen att betrakta sig själva objektivt.
 
Men det driver mig till vansinne.

Rökning, rökare och att vara sig själv

Eftersom jag inte har rökt på snart två veckor, och istället läst allt jag kommit över om det, är kanske det här ett passande tillfälle att ta upp ämnet.
 
Det här är vad rökning INTE är:
En smutsig ovana.
 
Det här är vad rökning ÄR:
Ett beroende. Som man visserligen blir smutsig av.
 
Jag kan inte påstå att jag är en expert på de neurofysiologiska aspekterna, de faktiska hälsoriskerna eller ens det psykologiska beroendet. Jag är inte utbildad inom ämnet, och har aldrig frågat vare sig läkare, psykiatriker eller psykologer om hur rökningen påverkar min hälsa. Men jag är beroende av nikotin, och jag har läst om vad det innebär, och funderat på det jag redan visste. Det här är vad jag kommit fram till.
 
Hör och häpna:
Nikotin är beroendeframkallande!
 
 
Cigaretter är äckliga. Cigaretter ger ingen njutning, avkoppling, energi, trygghet, eller någon annan effekt som rökare röker för att få. Om du har rökt bara en cigarett i ditt liv, så vet du detta. Är du rökare, däremot, lär du inte hålla med. Varför?
 
Jo, för att när kroppen lider brist på något, så skickar den signaler om att vi är sugna på vad det än är som gör att vi får i oss ämnet. När vi väl förtär detta så signalerar kroppen att mmm, det var gott, och vi belönas för att ha gjort som vi blev tillsagda. Allt för att vi skall kunna indoktrineras till att överleva. Detsamma gäller dock för beroendeframkallande ämnen.
 
Nu är det lätt att tro att eftersom något är beroendeframkallande, måste det också ge en viss positiv effekt på brukaren redan från början. Men det är fel, och tror du att det är varför människor röker så är du förmodligen en smygrökande tonåring som fortfarande väntar på att det skall kännas annorlunda.
 
Det som händer är att nikotin liknar de signalsubstanser vi redan har, och därför kan binda till samma receptorer i hjärnan. När du röker får du alltså ett överskott av nikotin, och för att hantera detta bildar hjärnan fler receptorer. När cigaretten så är släckt börjar nikotinet gå ur kroppen, och överskottet försvinner, men eftersom receptorerna är kvar registrerar kroppen det som ett underskott. Den signalerar därför att den lider brist på nikotin, och du blir röksugen. Den enda positiva effekten en cigarett har (i princip), är att den lindrar den brist som kroppen skriker åt dig att du måste hantera, som föregående cigarett skapade.
 
Cigaretten skapar alltså en brist, och tillfredsställer den sedan delvis, vilket gör att du förknippar cigaretter med något positivt. För när du inte röker lider du. Det är ungefär som att du är en fri man, men ändå betalar en slavdrivare för att låta bli att piska dig. Han har aldrig piskat dig förut, men när du betalar honom väntar han i tio minuter, och börjar sedan piska dig. Du betalar igen, och slavdrivaren håller upp med piskandet, vilket känns som en enorm befrielse i kontrast till smärtan du kände alldeles nyss. Skulle du senare i livet sluta köpa dessa små pauser kommer slavdrivaren fortsätta piska dig i veckor, eller till och med månader, innan han tröttnar och försvinner för gott.
 
Detta är skälet till att det är så svårt att sluta. Vi blir helt enkelt bestraffade när vi inte röker, och kroppen tjatar på oss att vi måste tillföra mer nikotin. Det är mycket lättare i en sådan situation att bara skjuta upp beslutet i tio minuter och få en sista paus från eländet, än att sluta. Eller att säga att "man lever ju bara en gång" och helt enkelt aldrig ta tag i det.

Det tar sex till tolv veckor för de överflödiga nikotinreceptorerna att försvinna. Skulle du vilja känna dig hungrig i sex till tolv veckor? Törstig? Kissnödig? Att du vet att du inte kommer att dö av det gör det inte mindre påfrestande.
 
 
Det svåraste dilemmat är dock inte det fysiska nikotinbehovet och abstinensbesvären, utan den egna sinnebilden av rökning. Det är lätt att som rökare skapa sig en uppfattning om rökning som är något glorifierad, och känna en stark tillhörighet med identiteten "rökare". Vet du varför?

För att DU, icke-rökare, hela tiden tjatar om att vi är dåliga människor!

Det är såklart bara en liten del av kakan, kanske till och med bara en ursäkt rökare använder sig av för att få röka. Jag förstår att du som anhörig är bekymrad över att jag uppenbarligen medvetet förstör min egen hälsa. Och jag uppskattar din omtanke, men vissa av dina metoder ger tyvärr en effekt som är den motsatta av vad du vill uppnå. Nikotinberoendet kan upplevas som väldigt starkt, speciellt i stressande situationer. När du tjatar om att jag är en dålig människa känner jag mig stressad. Och vill röka.
 
Och för dig som faktiskt tror att rökare är sämre än icke-rökare...
Låt mig göra en sak klart för dig. En rökare är inte en dålig människa. En rökare är inte ens nödvändigtvis en svag, lättlurad eller korkad människa. Eftersom cigaretter är äckliga och inte ger någon omedebar positiv effekt, utan snarare gör oss illamående, finns det ingen normalt funtad tonåring som instinktivt tänker "oh shit, det här är ju definitivt något jag kommer att bli beroende av, bäst att jag slutar!". Och eftersom nikotinberoendet ökar långsamt, och många rökare aldrig har varit beroende av något annat, kan man kanske inte ens identifiera det som ett beroende innan det är för sent. Många nybörjare, som "kan sluta när som helst", är bara storrökare som inte vet om det än.
 
 
 

Det här är faktan man har att gå på.
"Rökning dödar!" - men det finns väldigt många rökare, som lever. En cigarett kan knappast döda.
"Rökning är äckligt!" - men det finns väldigt många rökare. Något måste jag ju missa om jag låter bli.
"Rökning är beroendeframkallande!" - men det finns väldigt många rökare som bara röker ibland. Och eftersom jag kan sluta när som helst, måste jag vara immun.
"Rökning är töntigt!" - men det finns häftiga personer som röker i nästan alla filmer, serier, spel, yrken, etcetera. Alltså måste rökning vara positivt även för häftiga individer.
 
 
I början är det svårt att förknippa den lilla tomhetskänslan och frustrationen med cigaretterna, för cigaretterna påverkar dig inte. Men så märker du att tar du en cigarett så försvinner tomhetskänslan. Den naturliga slutsatsen här är inte "jag är beroende", speciellt inte om du aldrig har varit beroende förut och inte vet hur det känns. Den naturliga slutsatsen är "jag känner mig lite nere just nu, men cigaretter får mig att må bättre". Eller "jag är lite stressad just nu, men cigaretter får mig att slappna av". Och eftersom du kan sluta när som helst, och cigaretter inte påverkar dig egentligen, och eftersom du inte kommer att bli beroende, och eftersom du är ung och odödlig och bara har en jobbig period just nu, fortsätter du röka. Speciellt när hela omgivningen säger att din upplevelse är inkorrekt och att du inte får röka. För att du inte får.
 
Det är sant att inte alla människor fastnar för rökning. Men du är en idiot om du tror att den skiljande faktorn är personens styrka eller intelligens. Det finns gott om människor som är både starka och intelligenta, som röker hela livet. Det finns alltså saker som påverkar sannolikheten för att du skall fastna, men styrka och intelligens är inte de sakerna.
 

Det här är alltså dilemmat. En rökare är sannolikt lika stark och intelligent som vem som helst. Han vet om detta. Han vet också om att han älskar sina cigaretter. Omgivningen hävdar att detta gör honom svag, men han vet att det inte är sant. Alltså måste omgivningen ha fel.
 
Hela livet, varje dag, måste han sedan försvara sin "livsstil". Han vet att det är dumt att röka och tycker kanske själv att han är svag som inte kan sluta. Men han vet också att han inte har lägre intelligens än sin icke-rökande vän, men röker ändå. Och icke-rökaren, som i alla andra aspekter är ganska viljesvag, har mage att hävda att rökaren är svag. Trots att icke-rökaren inte vilket helvete rökaren måste gå igenom när han försöker sluta.
 
Rökaren vet förmodligen om att han är beroende. Men eftersom han är en intelligent person och dessutom ganska stark, måste han (inte minst för sig själv) förklara varför han inte vill sluta röka, trots att han inte är för dum eller för svag. Starka personer kan bryta ett beroende, kanske han tänker. Och intelligenta personer gör ju vad som är bäst för dem. Eftersom han nu inte vill sluta röka, måste det betyda att det finns andra skäl till att han gör det. Det måste det finnas, eftersom alternativet är att han är dum och svag, och det är han inte.
 
Så rökaren tvingas förklara för idioten att han kanske är beroende, men cigaretterna får honom att slappna av. Eller njuta mer av livet. Eller koncentrera sig. Eller smakar gott. Eller något annat dumt som kanske förvisso är sant för rökaren, men bara på grund av att han redan röker.
 
 
Dessutom blir rökaren varje dag utsatt för stigmatiseringen av rökare. Han tvingas må dåligt på många offentliga platser, ses ner på av vänner och familj, och i många fall har han till och med behövt smyga med sin "ovana", och skämts för den. Notera att jag inte tycker att det är fel av omgivningen att tycka illa om rökare (för att de luktar illa, till exempel), eller att begränsa platserna på vilka det är tillåtet att röka. Men effekten av detta är att du som rökare ständigt blir påmind om att du är en rökare. Du tvingas identifiera dig personligen med rökningen, för den skiljer dig så tydligt åt från alla andra.
 
På jobbet blir du påmind om det varje gång du har rast, och måste gå ut. På busshållplatsen blir du påmind om det när du måste stå ute i regnet för att väntkuren är rökfri. På restraurangen blir du påmind om det när ditt rökfria sällskap tycks njuta av måltiden, medan du bara vill att den skall vara över så att du får röka. På besök hos andra blir du påmind om det när du måste ursäkta dig för att ta ett bloss. Till och med hemma blir du påmind om det, när någon besökare anmärker på hur illa det luktar, eller du måste ändra dina dagliga rökrutiner för att visa hänsyn. Du blir som en annan person - någon med en annan smak- och luktupplevelse än andra människor. Någon med andra rutiner än andra människor. Någon med andra utgifter, städvanor, klädinköp, hungerkänslor och semesterdrömmar, än andra människor. Och eftersom du år efter år tvingas in i rollen som "rökare", blir det snart en viktig del av din identitet.
 
Det är väldigt svårt att göra något i flera år utan att börja acceptera det, eller till och med lära sig att tycka om det. Hjärnan har bra försvarmekanismer mot ihållande självförakt.
 
Jag tror att det är därför många rökare tycker om att vara rökare.
 
Jag har hört många icke-rökare säga att "ingen rökare vill vara rökare". Men det vill de. Kanske bara för att de tvingats lura sig själva att de vill det, för att skydda sig från självföraktet, men oavsett om det är inbillning eller inte så vill de röka, och de vill vara rökare. Inte alla naturligtvis, men jag känner många som ser det så. Jag var en av dem.
 
Nu när jag inte har rökt på ett tag har jag ifrågasatt varför jag egentligen vill röka. Det här är min för- och nackdelslista:
 
FÖRDELAR MED ATT SLUTA
- Jag känner mer smak och lukt.
- Det är lättare att andas, trots förkylningshostan.
- Jag sparar pengar.
- Jag minskar risken för fruktansvärda sjukdomar.
- Jag blir fri från ett självpåtvingat slaveri.
- Det blir inte aska överallt.
- Jag slipper bränna sönder kläderna.
- Brandrisken minskar.
- Jag kommer att slippa det eviga röksuget.
- Jag kommer att ha mer energi.
- Immunförsvaret blir bättre.
- Etcetera. Etcetera.
 
NACKDELAR MED ATT SLUTA
- Jag har abstinensbesvär som jag inte får lindra.
- Jag måste intala mig att jag ljugit för mig själv.
 
Du kanske tycker att jag är en idiot, men valet är svårt för mig.
 
Följande saker är vad jag har intalat mig själv i fyra år:
Jag är en rökare. Det är mysigt att röka. Det är gott att röka. Det är socialt att röka. Jag är en rökare. Cigaretterna är guldkanten på vardagen. Det är avslappnande att röka. Rökningen gör kaffepauserna mer värdefulla. Rökare är konstnärliga och häftiga. Jag vill ändå inte leva tills jag blir gammal. Icke-rökare är tråkiga moraltanter. Cigaretten är min enda pålitliga vän och tröst. Jag är en rökare. Jag är en rökare. Jag är en rökare.
 
 
Varje dag.
I fyra år.
För att inte bryta samman en gång i timmen, för att jag röker mot bättre vetande.
För att jag inte annars kunnat förklara mig för mina föräldrar, varje gång jag träffar dem. För att jag inte annars kunnat försvara valet att gå ut i regnet när det är trevligare i fikarummet på jobbet. För att jag inte annars kunnat med att veta att jag långsamt tar livet av mig. För att jag inte vill vara en slav.
Eftersom tankens kraft är kraftfull, är dessa tankebanor ganska djupt inrotade nu. De är därför skälet till att jag inte vill sluta. Den fysiska abstinensen och röksuget som följer triggar bara igång tankarna.
 
Jag tror att det är lätt att sluta röka.
 

Jag tror att om jag bara tänker på rätt sätt, så kommer inte ens det fysiska beroendet att vara jobbigt. Jag tror att om jag bara indoktrinerar mig i att tänka att jag är glad att jag har slutat röka, så kommer jag att vara glad att jag har slutat röka.
 
Jag tror att enda skälet till att det är svårt, är att jag intalar mig att jag ger upp något viktigt. Att jag ger avkall på något som jag egentligen vill ha. Att jag överger något som gett mig styrka. Att jag kommer att sakna morgoncigaretten, cigaretten till kaffet, efter maten, efter ett gräl, i solskenet till en öl.
 
 
Försök själv att tänka dig hur det skulle kännas om du insåg att du måste sluta göra det som du anser gör dig till dig, något som du älskat att göra och som du mått bra av. Att någon berättar för dig att det bara är en illusion att du älskat det, mått bra av det och att det varit en del av din personlighet, gör det inte lättare att bryta illusionen. Det kanske till och med bara gör dig mer benägen att försvara den.
 
Jag är säker på att jag kan sluta röka, och att jag kommer att vara evigt glad att jag gjorde det, om jag gör det. Jag mår redan bättre fysiskt, efter att inte ha rökt på ett par veckor. Det fysiska röksuget är inte ens särskilt jobbigt. (Jag trodde att det var det, men sedan insåg jag att det bara var för att jag plågade mig själv mentalt som jag led.)
 
Men jag vill ändå inte sluta röka.
 
Tänk på det, innan du säger att jag är äcklig, svag eller dum i huvudet.
Innan du säger att tankemönster inte påverkar något.
Innan du tar en cigarett i tron att den inte påverkar dig.
Innan du tänker att din vilja faktiskt är din vilja.

Identitet

Jag vet inte vem jag är.
 
Folk verkar i allmänhet ganska övertygade om att det är viktigt att känna sig själv. Att ha en åsikt. En egen identitet. Någonting som särskiljer dem ifrån alla andra.

Or is it?
 
Eftersom andra är så säkra på vad de vill, vad de har för personlighet, vad de tycker, etcetera, så har jag såklart känt mig utanför. Annorlunda. Det har många gånger varit en identitet för mig. Min identitet var att jag inte hade en identitet.
 
Problemet, insåg jag nu, är inte det. Problemet är att jag tror att jag måste ha en.
 
 
Varför är det viktigt att välja vilken sida man står på? Varför blir folk arga närjag inte vill säga om jag är för eller emot dödsstraff, om jag är vänster eller höger, om jag tycker eller inte tycker att [namn] är [värdering]?
 
Kan det inte vara så att vissa saker är nyanserade, och inte kan beskrivas korrekt i enkla termer som "jättebra" eller "jättedålig"?
 
 
Är det för att det är svårare att kategorisera människor som inte kategoriserar sig själva åt en?
 
 
Det här (bland annat) är saker jag är, eller någon gång har varit, intresserad av:
 
Agility, areodynamik, armhävningar, andlighet, ateism, biologi, broderi, buddhism, celibat, cello, choklad, cirkusar, dans, datorer, depressioner, droger, dykning, ensamhet, etsningar, fallskärmshoppning, fantasy, feminism, film, filosofi, fotografering, fysik, gasmasker, geologi, gitarr, grodor, gåtor, hårdrock, hästar, indiepop, inlines, kapitalism, kommunism, kodning, konst, kosthållning, kärlek, litteratur, livet, lycka, matematik, matlagning, mord, musik, människor, nykterhet, odling, ondska, parkour, pengar, personlighet, piano, politik, psykologi, rasism, relativitetsteorin, religion, ridning, rollspel, rymden, science fiction, segling, sex, smink, sociologi, spel, stickning, sång, tankar, tiden, trolleri, träning, TV, ugglor, utställningar, vetenskap, visor, vänner, värderingar, yrsel, yttrandefrihet, zoologi, ånger, äventyr, öl.
 
Det är inte en sak. Och jag har inte tyckt att allt detta har varit intressant på samma sätt eller i samma sammanhang. Vissa saker har jag inte alltid känt till, utan upptäckt, ofta genom någon annan. Så hur skulle jag kunna veta vad som är roligt eller intressant om jag inte tar reda på det? Och varför skulle jag vilja välja bort en massa intressesfärer bara för att det råkar vara någon annan som introducerat dem för mig?
 
Är det intelligent att tycka något, bara för att tycka något eget?
Är man mer av en person då? Mer äkta?
 
Kan det inte vara så att alla sidor av våra personligheter är reflektioner på vår omgivning?
Jag tror det.
Och jag tror att en personlighet inte är något utan en annan personlighet. Och jag tror att min ensamhet kommer ur viljan att definiera och särskilja, istället för att inse att det är ni som skapar mig, och vice versa.
 
Jaget - som så mycket annat - är på många sätt bara en illusion.

Existens

Jag kan inte tänka mig hur någonting skulle kunna existera, utan att någon finns där som skulle kunna notera att det existerar.

Föränderlig lycka

Vad är meningen med livet?
Såvida det inte finns en högre makt som bestämmer den åt oss, så finns det ingen mening. Du är då fri att göra vad du vill med ditt liv. Att hitta det som gör dig lycklig och följa dina egna drömmar. Det finns ingen som har auktoritet över dig att bestämma vad som är rätt och fel, du behöver inte följa normer eller sociala konstruktioner. Du måste förstås ta ansvar för dina handlingar och vara medveten om att allt du gör får konsekvenser, men du är "fri" att välja som du vill bland dem.

Ponera att du nu valt att leva för din egen lycka.
Du kan då vid något tillfälle slås av en insikt som visar en ny och bättre väg att gå, som får den väg du dittills följt att verka otroligt otillfredsställande. Det kan upplevas som att du hade fel, och nu har hittat rätt.

Men det kan senare ändras det också. När något som har verkat väldigt mycket bättre än allt annat plötsligt inte är det längre - säg ett förhållande som stagnerat - kan det kännas som att du hade fel som förlitade dig på att det skulle ge dig lycka. Men vad är det som säger att lycka bara är "rätt" sorts lycka om den är permanent? Eller om ämnet för lyckan är detsamma för alltid?

Om livet inte har någon mening så har inte lyckan heller någon mening, eftersom den är en del av livet. Men vi skapar oss vår egen mening och uppskattar våra liv ändå, och trivs med att vara lyckliga.

Livet är inte permanent - det är flyktigt, kort och oförutsägbart. Om vi ändå kan uppskatta det för vad det är, så borde vi också kunna uppskatta allt det ger oss, för vad det är. Lycka, kärlek, sanning, sorg - ingenting är oföränderligt. Inte i det liv vi lever. Men det innebär inte att vi inte själva kan välja att ge det den mening vi tycker att det förtjänar. För att må så bra som vi kan.

Tillåt dig själv att uppskatta allt som gör dig lycklig.
Hur obetydligt det än är. Låt det inte överskuggas av något som inte har hänt än, eller som hände i efterhand. Har det vid något tillfälle gett dig lycka så fyllde det den funktion det kunde, då. Du lär inte bli gladare om du förringar allt som är, eller har varit, en potentiell glädjekälla.

(Tack D för samtal och inspiration.)

Varför jag inte är oproportionerligt otrevlig

När man stöter på människor - i synnerhet på internet - som är otrevliga, idiotiska, dryga, äckliga, etc, är det många som tycker att ett bra sätt att hantera det är att krossa dem verbalt. Att vara genuint elak och skälla ut dem efter noter med grova förolämpningar, eller göra dem så små som möjligt genom att belysa deras värdelöshet med den egna strålande intelligensen.

Men jag har inget intresse av att vara elak. Jag finner ingen nytta i att rikta all min frustration och min ilska mot en enda individ som råkat störa mig litegrann. Att avreagera mig på någon stackare som bara råkar slänga sin dumhet på fel person. Det finns egentligen inget som rättfärdigar att jag bara kastar ur mig all min galla; det kommer inte att vara till nytta för någon. Ingen lär sig något och jag kommer förmodligen bara att elda upp mig mer och bli ännu mer irriterad.

Så mina alternativ är:

1. Ignorera.
2. Försöka få honom eller henne att se vad i deras beteende jag anser är fel, och varför.

Läxor kan läras ut hårt eller snällt, men är man för hård får det oftast motsatt resultat. Då blir jag själv boven i dramat, och personen i fråga rättfärdigar sitt beteende genom att hävda att det är jag som betett mig fel. Det i sin tur kan leda till att han eller hon antingen backar undan och är förbannad i tystnad, eller avreagerar sig tillbaka. Vilket bara leder till en lång och onödig strid som inte ger någon något annat än mer ilska.

Då är subtila argument mycket mer effektiva. När man lyckas förklara för någon att jag uppskattar inte det här beteendet, och får dem att förstå varför, men utan att de behöver känna sig angripna personligen och gå in i försvarsställning. När man får dem att inse att det här beteendet är fruktansvärt, utan att de upplever det som en kränkning. När det inte finns någon anledning att käfta tillbaka eftersom jag bara har framfört en neutral synpunkt på ett sådant sätt att den blir omöjlig att underminera.

Människor tenderar att tänka till lättare då, om de inte känner sig hotade av att just tänka till när de envist måste hålla fast vid en åsikt som någon annan försöker slå ur dem, i ren självbevarelsedrift.

(Och visst kan även jag vara otrevlig, men jag ser som sagt - i de flesta fall - inga försvarbara argument för det i längden.)

Introversion, intuition, tänkande, bedömande

Inåtvänd och rationell. Kreativ och känslosam.
Planerande, funderande, självständig, analyserande.
Noggrann, ärlig, abstrakt, objektiv.


Although words exist for the most part for the transmission of ideas, there are some which produce such violent disturbance in our feelings that the role they play in transmission of ideas is lost in the background.
- Albert Einstein



Det kan vara mycket hjälpsamt att kunna beskriva sig själv och sin omvärld, att känna till sina styrkor och brister och förstå hur saker och ting är, och hur de kan bli. Men:

Det kan vara dumt att kategorisera för mycket; orden räcker inte hela vägen.
Det kan vara dumt att alltid försöka vara rationell och logisk; vi kan aldrig veta allt.
Det kan vara dumt att försöka planera en händelse i detalj; livet är det som händer medan vi smider våra planer.

Det kan vara frustrerande att förstå. För vi kan ändå inte alltid göra något med vår förståelse.
(Och även om hjärnan har rätt håller inte alltid hjärtat med.)

Kändisskap

Det finns en del människor som tycks bli kändisar var de än befinner sig. När de gick i skolan visste alla vad de hette, och alla ville vara vän med dem. Många av dessa människor uttrycker ett slags förtvivlan. De älskar att vara populära, de älskar uppmärksamheten, men samtidigt hatar de den och de säger att de inte har några riktiga vänner.

Regelrätta kändisar, musiker i synnerhet, verkar i många fall fungera likadant. De behöver sina fans och lever för att sprida sin musik, men det är en hatkärlek till kändisskapet som genom historien ofta har lett till döden.

Vad beror det på (utöver eventuella psykiska sjukdomar och orelaterade depressioner)? Är det känslan av att förlora kontrollen, att inte kunna styra sitt eget liv och välja sitt umgänge, eller är det prestationskraven och förväntningarna? Vad är det som låter en människa njuta så av att vara sedd och uppskattad, men som får henne att hata sig själv och sina beundrare samtidigt?

ps

Fascinationen för herr X

Nikon EM



Jag tror att jag nästan har börjat förstå vad min fascination för herr X beror på.

Det här är inte en unik situation på något vis - intresset kan väckas på många sätt och av många orsaker - men jag började fundera över varför jag fattade tycke för just honom.

Attraktion inte är den främsta drivkraften, det insåg jag ganska snabbt.
Attraktionen kan dock - i vissa fall - följa som ett resultat av intresset, men den är inte viktig, och den är inte särskilt utmärkande. Jag har inga ambitioner av att ligga med herr X, och eventuella tankar av det slaget är... som dimridåer. Alltså något helt annat, som förklätts i fysisk dragningskraft, eftersom det kan ligga rätt nära till hands. (För mig, eftersom de enda jag någonsin känner denna dragning till även har varit människor som intresserat mig på samma sätt. Men: Att A leder till B behöver inte betyda att B leder till A.)

Nej, fascinationen stammar ur något djupare än djuriska drifter.
Med det ur vägen kvarstår dock frågan; vad är det som fascinerar mig, och varför?
Herr X är förmodligen inte en person som jag skulle kunna umgås med. Vi skulle eventuellt kunna komma bra överens, men nära vänskap, ett intimt förhållande, en kärleksrelation eller dylikt är helt uteslutet. Så på vilket sätt vill jag ha med honom att göra? Varför dras jag till honom, och varför är allt han skriver så fängslande?

Här följer min teori.

Herr X är, för mig, som huvudpersonen i en välskriven och intressant bok.

Jag hade inte velat vara god vän med Hermann Hesses Stäppvargen - den enda som klarar av att komma honom inpå livet är en sprudlande energetisk kvinna, en glädjeflicka, och jag är på intet vis som hon.

Jag hade inte velat vara förälskad i Tolkiens Aragorn - det hade varit en omöjlig kärlek, och den ende som är stark nog för att klara av att bära den är Arwen, och jag är på intet vis som hon heller.

Jag hade inte velat vara syster, kollega eller vän till Kafkas Josef K - han framstår som allt mer otillgänglig och desperat ju längre berättelsen lider.

Jag hade inte velat vara medresenär i Douglas Adams vansinneshistoria och bli bundis med Marvin och Zaphod Beeblebrox - de skulle vara fullkomligt outhärdliga att ha att göra med!

Däremot älskar jag att läsa om dem. Betrakta dem utifrån, ta del av deras tankar och åsikter, ryckas med i deras berättelser och erfarenheter och älska med dem, hata med dem, gråta och skratta med dem - men inte med dem. Jag hade älskat att få prata med dem också, men inte som en del av historien, inte som en av de andra huvudkaraktärerna - nej, jag hade varit en sidokaraktär, eller till och med författaren, och bara lyssnat, känt och förstått. Kanske till och med deltagit, men på avstånd.

Så, herr X, frukta icke, ty jag skall hålla mig på avstånd. Ditt liv och dina tankar existerar oberoende av mig, precis som en god bok är skriven helt utan avsikten att jag skall läsa den. Och det är så jag vill att det skall vara. Jag tar gärna del av din fortsatta existens, som en betraktare eller en biroll - för att kunna stilla min fascination, åtminstone litegrann - och jag kommer förmodligen alltid att ha ett slags önskan om att få vara med i din berättelse. Men inte på riktigt.

Någon dag kanske jag träffar en person som herr X - med hans intensitet, hans tilldragande uttryckssätt och hans otroligt intressanta tankegångar och som både bländar och suger åt sig andras (mina) blickar som ett svart hål - som jag faktiskt vågar skriva en historia ihop med, utan att bli skrämd av att det är på riktigt. Jag har gjort det förut, och det kanske händer igen. Jag hoppas nästan det. Men inte nu.


Nikon EM




Vem herr X är - denne min högt skattade protagonist i boken som inte handlar om mig - är oviktigt. X är variabeln i en ekvation för den fascination jag pratar om. Det kan alltså vara ingen eller vem som helst.


 


Martyrskap

Varför är vi så förtjusta i att spela martyrer?
Är det verkligen så skönt att må dåligt, eller är vi bara rädda för att må bra?

Känner du igen dig i det här?


Scenario 1. Kärleken.
Du förälskar dig i någon du egentligen vet att du inte kan få, eller under omständigheter som gör att du vet att det inte kommer att fungera.

När det händer skriver du vackra men sorgliga kärlessånger, böcker eller dikter, eller målar dylika tavlor, allt för att uttrycka din sorg, frustration och bitterhet. Du vältrar dig i ditt själförakt och eventuellt ditt hat mot mänskligheten som gör att du aldrig får vara lycklig.

Du skyller på samhället, dig själv, din mamma, dina vänner, på att du inte har några vänner, eller på Kärleken som lurat dig i fördärvet. Etcetera.

Men egentligen vet du att om du skulle älska någon som du faktiskt kan vara med, som kan älska dig tillbaka, så kanske du kan bli lycklig. Och det vet du inte hur man gör. Eller det är ju inte lika passionerat, tårdrypande vackert. Eller; då riskerar du att bli avvisad, eller att förstöra något fint.

Du är rädd. För dig själv, för lyckan, för kärleken, för personen du älskar. Och det är lättare att älska på avstånd, när du redan vet i förväg att "det här kommer aldrig att gå". Då slipper du bli besviken.

Förmodligen kan du inte göra något åt det; det är svårt att välja vem man faller för. Men även om det är en skyddsmekanism som du inte kan kontrollera, så upphöjer du dig själv i ditt martyrskap, och låter dig plågas, tvingar dig själv att plågas, mer än du egentligen behöver.


Scenario 2. Vänskapen.

Du blir sviken eller avvisad av en vän (eller flera), och tänker "vad var det jag sade, jag är inte kapabel att ha några vänner".

Du skålar sorgset för dig själv och blir allt mer tillbakadragen, för du ger dig själv mer och mer rätt varje gång, tills du tänker att det inte är någon idé att ens försöka.

Du driver undermedvetet bort människor som kommer dig för nära - eller också träffar du bara på dryga as som inte har vett att behandla dig rätt, men oavsett vilket så sitter du återigen där ensam - och din ensamhet blir som en sköld, som ett heligt tempel av cynism och sorg. Och istället för att fokusera på annat stirrar du dig blind på tempelväggen och målar den i vackra färger. Till slut vill du inte längre titta bort, även om du skulle kunna.


Scenario 3. Livet.
Du misslyckas med utbildningar, jobb, relationer, samhällsengagemang, personlig utveckling eller vad du nu än tar dig för.


Du skriver för dig själv eller för andra om hur dålig du är. Hur dåligt livet har behandlat dig. Hur synd det är om dig, hur synd det är om alla andra. Hur du lider för konsten, för kärleken, för vänskapen, för andra människor, för miljön, och hur ditt hjärta går sönder gång på gång, för allt du brinner för.

Du kanske har grava problem. Du kanske har blivit illa behandlad som liten och har djupa sår. Du kanske föddes med ett funktionshinder. Du kanske är kroniskt deprimerad. Du kanske anses vara udda, ful, svår, lat, elak, dum. Eller så försätter du dig själv i sådana situationer genom att tänka detsamma om dig själv. Eller också har du bara otur.

...vilket förstås försämrar dina möjligheter att hitta den "lätta vägen" till "lyckan" som vissa pratar om. Men vem har sagt vart du skall gå? Eller hur fort? Vem har sagt till dig vad lycka är, och vem har sagt att han har rätt?

Det kanske inte ens är något fel med att spela martyr och vara passionerad i sitt lidande, vare sig det är självförvållat eller påtvingat. Kanske är det precis vad lycka är för dig. Många poeter, konstnärer, författare, musiker och annat löst pack skulle förmodligen känna igen sig i ovanstående, och de har ju i många fall bidragit med något vackert, som även blir vackert för andra. Man kanske inte ens behöver fundera över det. Men likväl.


Jag analyserar sönder mina egna skyddsmekanismer in absurdum. Jag vet inte om jag kommer fram till rätt svar, eller om jag analyserar bara för att analysera, eller för att desperat försöka hitta ett svar som inte finns, på ett problem som kanske inte finns det heller. Men jag kommer ibland på mig själv med just det; att spela martyr. Förmodligen är det ett spel, självvalt, och förmodligen är det en skyddsmekanism. Det stör mig lite. Framförallt stör det mig när jag inte ser skyddsmekanismen i sig utan bara resultatet av den, och skyller allt på det.


Analys 22/3-11
Det är möjligt att du aldrig skulle kunna hitta en fungerande kärleksrelation. Eller vänner. Eller ett jobb. Eller uppnå dina drömmar.

Men det kan mycket väl bero mer på att du förstör för du själv med dina skyddsmekanismer (vilket i sin tur kan ha orsaker som går att lösa) än på att du - eller någon annan - är totalt hopplös. Är det värt att känna dig som en martyr för det? Kanske. Kanske borde du vilja titta på orsakerna till dina skyddsmekanismer, och lösa dem, istället för att begråta allt du förlorat, om du tror att du lider av det på riktigt.

PS. Du. Eller jag. Eller Strindberg eller Kafka eller Jesus. Eller någon annan.

Eftertänksamhet

Vi är väldigt bra på att rättfärdiga allt vi gör och känner med ihopsnickrade idéer om något slags sanning, för oss själva eller för alla andra.

Jag är medveten om det. Jag vet att jag är en romantiker på grund av mina egna tankar och åsikter och att de i sin tur bygger på mina erfarenheter. Hade jag varit du hade du inte haft ett annat liv än det liv du nu lever; jag hade levt ditt liv och haft dina idéer och åsikter. Känt dina känslor och gjort dina val. Och rättfärdigat dem med dina sanningar.

Men vad annat kan man göra än att leva sitt liv i sin egen övertygelse? Att jag brinner för konsten för tillfället behöver inte innebära att jag lever för den för alltid, eller att den alltid kommer att vara min pålitliga och enda källa till livslust. Det må vara självbedrägeri, eller hjärnans sätt att förenkla och förklara - associera tankar till faktiska företeelser och dra slutsatser som kanske inte alltid är helt korrekta, projicera en positiv (eller negativ) känsla på det som ligger närmast till hand och hålla sig fast vid det - men det är så jag känner det, så det är det jag måste leva efter. Just nu.

Att jag för tillfället sprudlar av skaparlust och hopp om liv innebär inte att jag alltid kommer att göra det. Men vid de få tillfällen när saker och ting känns hoppfulla måste jag låta mig själv hoppas, även om jag kommer att skratta åt mig själv senare. Även om jag är naiv. Även om jag gång på gång måste förnya mitt sätt att se på saker - eller mig själv - för att tvinga fram den där gnistan som får det att kännas värt det, för att överhuvudtaget överleva. Eller framförallt för att verkligen leva.

Jag måste få hoppas på att även om inte varje situation är hållbar så kan mitt förhållningssätt vara det. Därför skriver jag ner idéerna om min sanning som den är nu, för att påminna mig själv om att jag återigen lyckades hitta tillbaka till glöden, till inspirationen. Inte för att jag är naiv, utan för att jag vill och behöver tro på den förmågan.

Vår förmåga att förnya oss själva när det är som mörkast.

Personlig konst

Vi hade en diskussion i skolan om självutlämnandet i konst och litteratur. Någon sade att det är svårt att vara personlig offentligt, någon sade att hon alltid var för personlig.

En tredje kommenterade lite vist med att de författare och konstnärer som lyckats bäst, de som verkligen berör och fångar miljoners hjärtan över hela världen, det är de som går på djupet, inpå det mest personliga, men lyckas göra det allmängiltigt. De som kan formulera det mest intima på ett sätt som gör att det blir relevant även för alla andra.

Det personliga är intressant, men inte när det blir för privat. Det hemlighetsfulla kan också vara intressant, men inte när det blir för intetsägande. Hemligheten är att formulera det på ett sätt som gör att andra kan relatera.

Diagnoser

Hur länge skall du ursäkta dig med att du har ADHD, och aldrig behöva satsa på vettiga rutiner, skolgång och jobb?

Hur länge skall du ursäkta dig med dina gener, och bara fortsätta gå upp i vikt och dra på dig en massa sjukdomar?

Hur länge skall du ursäkta dig med att du är deprimerad, och aldrig göra något för att förbättra din situation?

Hur länge skall du ursäkta dig med att du har dyslexi, och aldrig lära dig att ta till dig och kommunicera i skrift (och dessutom skapa hat på internet)?


Diagnoser är till för att identifiera och sätta namn på ett problem. Det är en förklaringsmodell, ett generaliserande av ett beteendemönster eller en funktion av något slag. Det är INTE en magisk ursäkt för allt som den på något sätt kan beröra. Åtminstone borde den inte vara det. Den borde fylla en funktion - att förklara och sätta ord på ett problem, så att det skall bli lättare att lösa det.

Du borde alltså inte säga: Jag har fetma i familjen. Därför är jag socialt inkompetent (blev mobbad i skolan) men det behöver jag inte göra något åt - för det är inte mitt fel - så alla andra måste anpassa sig till mig. Jag mår dessutom fysiskt och psykiskt dåligt, men det behöver jag inte heller göra något åt - för det är inte mitt fel - utan alla andra skall betala för min sjukvård.

Det du däremot borde säga är: Jag har fetma i familjen. Därför har jag hela livet varit överviktig och blivit mobbad i skolan, och har således sociala problem. Eftersom jag är medveten om detta problem - att jag är född med sämre förutsättningar för att hålla vikten än vissa andra, och att jag är uppväxt i en miljö som inte främjar det - men förstås vill undvika alla problem det medför ändå, så kommer jag att söka hjälp och kämpa extra mycket. Alla har något de är sämre på, men det är inget skäl att ge upp, och vill jag må bra är det mitt ansvar att se till att jag gör det. Att få veta att det är genetiskt är skönt, då det ger mig en bättre förståelse för varför det har varit som det varit förut, och bättre insikt i att jag bara måste lägga mer energi på förändring.


Hur länge skall människor uppmuntras (!!!) till att bete sig som offer för något som har existerat i alla tider, bara för att vi plötsligt satt ord på lärt oss mer om det, och därför borde kunna hantera det bättre?!

Verklighetsuppfattning

Är människan funtad så att hon bara förstår det hon själv kan konstruera?

Min klasskompis berättade om en idé hon haft sedan hon var nio år - att man kanske lättare kan greppa oändligheten om man tänkte sig ett rum med speglar på alla väggar (utan skarvar). Det skulle ge en oändlig återspegling, även om vi är i något vi kan bygga och ta på; ett rum.

Vi förstår evolutionen, men är det bara för att vi kan härma den (avel) eller gå runt den den (genmanipulation)?

Vi förstår inlärning och beteendemönster, men är det bara för att vi kan bygga maskiner, datorer och robotar, eller lära djur att göra som vi vill?

Vi förstår atomer, men är det bara för att vi kan observera och till och med göra ingrepp på dem?

Kommer vi inte att veta allt förrän vi lyckats härma naturen helt och hållet? Kommer vi att kunna förstå universum, och bygga hela oändligheter, praktiskt eller teoretiskt?

Tidigare inlägg
RSS 2.0