Drömmar och äventyr?

Jag gick för ett tag sedan en promenad med en god vän till småbåtshamnen. Tillsammans betraktade vi vattnet som rullade in mot vågbrytaren, och vi lät funderningarna vandra med röken från en delad cigarr, ut över Vättern som glittrade i vårsolen. Som vanligt kom vi nog inte fram till något revolutionerande, men vi höll med varandra om en sak - samhället är anpassat till individer som inte har mer storslagna drömmar än att jobba, supa på helgerna, avla barn - som upprätthåller detta mönster - och sedan dö. Här finns inte rum för konstnärer och poeter, drömmare och äventyrare. Här finns inte rum för oss.

Givetvis behöver alla anpassa sig på något sätt för att vi skall kunna leva ihop.
Men det är sorgligt att veta att man faktiskt kan göra precis vad som helst, när de flesta upprörs så fort man råkar hamna lite utanför ramen. Jag säger inte att jag vill vara kriminell eller ta min inbillade individuella frihet och leva ut just mina drömmar på bekostnad av andras, men sådan jag är har jag svårt att få mitt liv att bli så automatiskt som samhället vill. Vilket också gör att jag lätt hamnar utanför ramen. Jag tror att det finns många som vet vad jag talar om; som ser systemet som just ett system och inte som den ofrånkomliga sanning de flesta andra tycks se.

Ni vars psykjen skiljer sig från mängden -
ni som har mentala störningar, excentriska personligheter eller bara är mer intelligenta eller har livligare fantasi. Ni som inser att ungdomar har inte alltid gått i skolan, vägar har inte alltid varit omöjliga att frångå, vildmarken har inte alltid varit otillgänglig och städerna har inte alltid varit stora. Ni som inser att det finns faktiskt de som strävar mot högre mål, för sig själva eller andra, och som lyckas. Har man en gång insett att det finns något mer är det svårt att låta sig svepas med i blindo igen.

Jag vill skapa. Jag vill se världen, vandra i naturen och utforska städerna. Jag vill kunna segelflyga, stå på händer, spela cello, derivera och integrera. Det finns oerhört mycket att se och uppleva - nej - det finns oändligt mycket att se och uppleva. Jag kan inte nöja mig med att inte ens vilja ta del av det liv jag lever fullt ut. Om jag klarar det eller inte är en annan fråga, men jag måste få drömma. För jag kan inte vänja mig vid att leva efter samma system som alla andra och aldrig få lov trampa utanför ens minsta lilla.

Det finns oändliga möjligheter.
Ändå vill så många hålla ner människan och göra henne till en medelmåtta. Jag vill inte se ett samhälle i anarki där alla gör som de tror att de vill, men jag vill inte heller se ett samhälle där den som behöver se andra möjligheter än de allmänt accepterade inte kan det, för att samhället står ivägen. För då hamnar de utanför ramen, och utanför ramen finns just nu bara misär, enligt alla normer.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0