Dialektik och språkets betydelse för diskussioner

Vad vi än talar om, och hur vi än vänder och vrider på det, så kommer vi inte undan att det är ord vi använder oss av. Alltså är det tämligen viktigt att parterna i ett samtal har samma definitioner och förståelse för begreppen.

Mitt eget främsta syfte med diskussioner har alltid varit att i slutändan ha, eller få, "rätt" åsikt. Genom att ställa upp tydliga teser och tydliga antiteser är det stor chans att syntesen blir så korrekt som möjligt, dvs mer rätt än både tesen och antitesen. Men detta kräver förstås att man dels lägger samma innebörd i orden, och dels för diskussionen på samma premisser och erkänner samma axiom.

Om jag till exempel talar om objektiva sanningar utanför mig själv som existerande, så spelar det ingen roll hur rätt jag har i den världsbild jag utgår ifrån; en person som inte överhuvudtaget tror på en oberoende existens kommer ändå att säga att jag har fel. Min tes bygger alltså på helt andra axiom än antitesen. Det blir som att räkna med äpplen och päron.

Kan jag däremot sätta mig in helt och hållet i en persons sätt att tänka, så att jag förstår hans/hennes världsbild och tolkning av det jag säger, så skulle jag förmodligen hålla med personen på dessa grunder. Jag skulle också korrigera sådant som jag - med denna förståelse och på givna premisser - inser är fel, på ett sätt som personen i fråga då skulle förstå och ta till sig, när han/hon har blivit övertygad. Problemet är att spänningen som uppstår i diskussioner oftast inte beror på två åsikter som faktiskt står emot varandra, utan snarare på missförstånd, eller på att det som diskuteras inte är tydligt nog.

Därför kan det vara en större lögn att säga rakt ut vad man tror och tänker,
än att säga något helt annat.


Ett exempel:
Om jag vet att du definierar "Gud" på ett sätt som i min värld är detsamma som "naturlagarna", så är det vilseledande att säga att jag inte tror på Gud. Jag tror kanske inte på min definition av Gud, men du - som inte vet vad jag menar med "Gud" - kommer att tolka mitt uttalande fel, och därför uppfatta det jag har sagt på ett sätt som jag inte kan skriva under på. Om jag inte definierar att det är benämningen jag vänder mig emot, och inte fenomenet, kan jag ge dig uppfattningen att jag förnekar naturlagarna.

Det är alltså (om syftet är att nå förståelse och sanning) egentligen meningslöst att:

- Diskutera något, vad som helst, om man inte först kommer överens om vilka axiom och premisser som gäller, och når en gemensam förståelse för begreppen.

- Inleda en diskussion med en antites ("Gud finns inte" eller liknande), om tesen man argumenterar emot inte redan från början är definierad så att inga missförstånd kan uppstå hos motparten.

- Ge sig in i en debatt där axiomen i sig diskuteras, eftersom man på två vitt skilda grunder inte kan övertyga motparten med förnuftiga argument, då det som är förnuftigt för den ena är irrelevant för den andra.

Givetvis kan man nå förståelse för varandra under diskussionens gång, men jag tror att många av alla de motsättningar som florerar skulle försvinna helt om det filosofiska språket var lika otvetydigt som matematiska, och man var överens om definitioner och dylikt redan från början.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0