The kindness of strangers?

En kvinna satt och grät på bushållplatsen.

Hon pratade i sin mobiltelefon med någon om sin resa till Gränna, som tydligen var ett stort misstag, och om hur snett allting hade gått. Mitt under samtalet brast hon ut i förtvivlad gråt. Det var ganska förfärligt att se - inte för att hon visade sin svaghet, utan för att det är så ovanligt att människor gör det. Det kändes bara främmande och bakvänt, så jag satt där handfallen.

Den upprivna kvinnan avslutade samtalet och bussen kom, och innan jag klev på gick jag fram och frågade om jag kunde göra något för henne. Hon såg på mig med en blick som om någon hade rivit sönder hennes själ, men samtidigt med en tacksamhet som om jag erbjudit mig att kasta mig framför ett tåg för henne. Med orden "nej, ett nytt liv kanske.. men tack för att du frågade" log hon och steg in i bussen.

Hon kan förstås ha varit artig och egentligen hatat mig smyg för att jag inte lät henne vara ifred, men det såg inte alls ut så. Snarare verkade det som om hon faktiskt blev genuint glad över att jag brydde mig, och förvånad över att jag inte bara tyckte synd om henne på avstånd utan faktiskt skred till handling. Inte mycket till handling förvisso, men jag räckte ut en hjälpande hand, och det var mer än andra bestörta åskådare gjorde.

Det är inte mitt fel att en främmande kvinna sitter mitt emot mig och gråter. Det är inte jag som har begått hennes misstag, och det är inte jag som har sårat henne. Det ingen som ålägger mig att hjälpa henne och hon kommer inte att komma ihåg mig för att jag inte gör det. Hon klarar sig förmodligen på egen hand, och behöver hon hjälp är det upp till henne att be om den.

...?!

Jag är lite less på all kylighet.
Visst berörs man egentligen av människor som är så förkrossade att de inte ens försöker låta bli att visa det? Visst förstår man att det kan kännas som en nattsvart återvändsgränd när man är i en främmande stad, ensam, med minnen av sådant man bittert ångrar och inget hopp om förlåtelse? Visst inser man att man i det läget kan behöva lite uppmuntran, vänlighet och stöd, och visst inser man att det inte är något man då gärna frågar efter! Visst vill man hjälpa, men när man inte vet hur blir situationen bara obekväm.

Varför känns det så konstigt att göra något bra för en annan människa?

Jag säger inte att jag vill att människor skall gå och vräka ur sig sina problem för hela världen, gråta öppet på gator och torg för ingenting och kasta sig i främlingars armar. Men i vissa situationer är det så uppenbart att det inte krävs mycket ansträngning för att ge en större glädje, och i de situationerna vill inte jag sitta stillatigande och försynt titta på den som gråter, med sympati som blandas med avsmak för att det får mig att må dåligt utan att jag gör något åt det. Det är detta förebrående medlidande som syns i alla villrådiga, förbipasserande ansikten, och det äcklar mig.

Jag tycker om att jag bir berörd - att jag vill skratta med den som skrattar och gråta med den som förtvivlar - men jag hatar världen för att den inte har lärt mig att det är okej. Det borde vara ett verktyg för att förstå och kunna hjälpa, men det blir bara en spegel som jag måste täcka över för att den får alla andra att känna sig illa till mods, för att de inte vet hur de skall hantera det, för att världen inte lär oss att främlingar också är människor.

Innerst inne tror jag att det är ett grovt brott mot allt som är gott och ädelt, att tvinga sig själv att stänga av istället för att uppleva och ta konsekvenserna av varje ögonblick.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0