Konsten att vilja leva

Det är inte lätt när det är svårt! Men det som är något värt är inte heller lätt, så vi borde välkomna kampen och förlusten och mörkret, och försöka förstå hur fantastiskt det är att vi faktiskt överlever.

Jag kan inte sätta namn på mina monster, men visst finns de där - jag kan i efterhand bli fascinerad över hur svårt det var att besegra dem, och än mer fascinerad över att jag ens försökte, och fortfarande försöker. Ditt monster må vara starkare än mitt - just nu eller för resten av livet - men det spelar ingen roll; det som inte dödar härdar, och kanske måste vi alla leva på gränsen mellan liv och död för att riktigt leva - kanske är du mer härdad än jag.

Visst tycker jag om världen!

Livet har sina upp- och nedgångar, mänskligheten felar ständigt, skönheten kan gömmas bakom fula tapeter i ett instängt rum, men aldrig någonsin får vi glömma bort att tycka om det som är värt att tycka om. Ingenting är måhända värt något i sig, men hitta din lycka och din skönhet och håll fast vid den med all din kraft, så blir den värd allt för dig.

Jag älskar naturen. Jag älskar musiken och konsten. Jag älskar världens själva fundament, jag älskar att jag genom världen och tidens gång överhuvudtaget har fått förmåga att ta del av detta, och älska det. Det är något jag alltid bär med mig, oavsett hur mörkt det är överallt annars. Jag behöver inte alltid känna den förundran som överväldigar mig när jag ser ut över vattnet en vacker sommarkväll, när jag hör en symfoniorkester spela ett perfekt crescendo, när jag målar en tavla eller är med någon jag älskar. För det mesta räcker vetskapen om att jag kan - minnena av att jag har upplevt och hoppet om att åter få uppleva. Så länge jag bevarar en gnista av passion kan inte uppgivenheten ta kol på mig. Så länge jag inte glömmer.

Jag behöver ständigt påminna mig om detta.
Vi kanske inte är riktigt som alla andra. Vissa tycks kunna gå genom livet i sakta mak, tillfreds med det mesta. Sådan är inte jag, men när jag accepterar att mitt psyke är som det är, är jag övertygad om att jag också kan lära mig att leva just så storslaget som mitt psyke tillåter mig att leva. Och jag är övertygad om att jag är funtad så att jag kan se storslagenheten lika bra - och uppleva den lika intensivt - som jag upplever mina djupaste depressioner och ser mitt svartaste mörker. Därför är jag glad att jag är som jag är, trots - eller tack vare - misslyckandena och kampen.

Jag har nog sagt det här förut. Men upprepar mig hellre än glömmer bort hur mycket jag älskar mitt bedrövliga liv. Att överleva är så oerhört spännande.


Nyckelpiga vid Vättern.


Kommentarer
Postat av: Mediadrev

Ditt inlägg är som en brinnande fyr i mörkret och jag kan inget annat än att sitta hänförd. Även att jag har lovat mig själv att jag inte ska applådera dig så lätt (mer i syfte att utveckla oss båda i någon form) så är det allt jag kan göra.

2009-05-06 @ 01:16:59
URL: http://mediadrev.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0